Melanie hade en böld i hjärnan: "Jag visste inte att jag blivit mamma"
Hösten 2019 vandrade en nybliven pappa i korridorerna på Odenses universitetssjukhus. Han gick fram och tillbaka med barnvagnen, från ett sjukhusrum till ett annat, flera gånger om dagen, dag efter dag.
Den nyblivne pappan var Martin. I det ena rummet bodde han med sin nyfödda dotter, Nellie. Och i det andra rummet, i motsatta änden av sjukhuset, låg kvinnan i hans liv, Melanie.
När dörren till Melanies rum slagit igen bakom honom lyfte han upp upp dottern och la henne hos sin mor. Men Melanie märkte inget. Hon visste inte ens att hon blivit mamma.
Läkarna kunde inte säga om Melanie Frandsen någonsin skulle bli sig själv igen. Dagen efter att Nellie fötts genom kejsarsnitt opererades Melanie nämligen för en böld i hjärnan. Tio dagar senare genomgick hon ännu en operation i huvudet, och efter den kunde hon inte ens öppna ögonen.
Och när hon väl lyfte ögonlocken så var det inget som lugnade de anhöriga runt hennes säng.
– Hennes ögon var tomma. Fullständigt tomma. Det var som att se en grönsak, säger Martin Frandsen, 30, som längs vägen tog en massa bilder där på sjukhuset för att dokumentera den första tiden med Nellie.
Det är fint att ha de fotona nu. Men bilderna med Melanies tomma blick bläddrar de snabbt förbi, de är för otäcka att titta på.
Små tecken gav hopp i mörkret
På det hela taget var det en skrämmande tid på sjukhuset, när Melanie varken kunde prata, äta eller röra halva kroppen. Hennes tillstånd var ovisst och läkarna kunde inte ge några löften om hur hennes framtid skulle bli.
Ändå höll Martin hela tiden fast vid en stark tro på att Melanie nog ändå skulle bli sig själv igen. Att hon fortfarande fanns därinne bakom den tomma blicken. Det var små saker som gjorde det, som ingav hopp. Som när hon plötsligt lyfte sin hand och strök honom bakom örat.
Det var den Melanie han kände. Hon som alltid tänkte på andra. Hon som gladde sig åt att baka en kaka till gästerna. Hon som ville bli pedagog för att göra skillnad för barnen. Hon som gömde påskgodis till Martin, eftersom hon älskade barnet i honom, och för att hon älskade att se honom glad. Senaste påsken hade hon lagt ut en rad ägg runt om i hemmet och när Martin hittade det sista vid trappans slut låg ett graviditetstest intill. Med två streck.
Se också: Eva var småbarnsmamma och höggravid – då dog hennes man i hjärtstopp
Paret från Munkebo på Fyn kunde knappt bärga sig till den dag då de skulle bli föräldrar. Och eftersom Melanie är en person som ser till att vara väl förberedd i alla avseenden så fanns högar av nytvättade babykläder och blöjor på plats redan tidigt under graviditeten. Precis som den rosa tygkaninen Nuller, som satt redo att kramas av den nya lilla familjemedlemmen.
Drabbades av en skärande huvudvärk
Riktigt hur viktiga de många förberedelserna skulle bli i slutändan anade paret naturligtvis inte då, medan Melanies mage växte. För allt var precis som det skulle vara. I alla fall fram till Melanies födelsedag då hon var i vecka 34. Den morgonen drabbades hon plötsligt av en skärande huvudvärk medan hon höll på att sätta in bullar i ugnen.
Under en tid försökte hon slå bort det hela och hitta oskyldiga förklaringar till smärtan, som att hon måste ha bitit ihop tänderna för hårt om natten, i sömnen. Men smärtan blev bara värre och värre, och till slut kunde Melanie inte röra sin ena arm. Något var väldigt fel.
När paret ett par dagar senare beslutade att uppsöka sjukhus måste Martin hjälpa sin gravida fru att få på sig kläderna och närmast släpa ut henne till bilen, som vore hon redlöst berusad.
Melanie var naturligtvis inte berusad. Men vad som var fel anade ingen. Inte förrän det gjorts en skanning, och familjen fick det chockartade beskedet. Hon hade en böld i hjärnan. Och den satt på ett kritiskt ställe.
Hade inte känslan av att vara mamma
Själv kommer Melanie inte ihåg något. Bara svagt, någonstans i dimman, kan hon minnas den sjuksköterska som tog emot henne och snabbt sa: ”Sätt henne i en rullstol”. Liksom att hon avlägset kan erinra sig en känsla av hur något tungt lades på hennes bröst.
Det tunga var hennes dotter. Liksom vid alla andra födslar var det viktigt att den nyfödda flickan kom till sin mamma så snart hon var ute.
Överhuvudtaget var det viktigt att de två hade så mycket kontakt som möjligt under de följande veckorna, även om Melanie inte var vid medvetande. Och Martin gjorde vad han kunde när han kom körande med Nellie från barnavdelningen, men situationen var förstås fjärran från vad paret drömt om när de tänkt sig den första tiden som föräldrar.
Det var hemskt att se Melanie på det viset och jag skulle göra allt för att få hem henne igen. Det var allt jag tänkte på
– När jag la Nellie hos sin mamma kunde det se lite påtvingat ut. Melanie visste ju inte om Nellie var där eller inte. Hon hade inte känslan av att vara mamma, säger Martin.
– Det var hemskt att se Melanie på det viset och jag skulle göra allt för att få hem henne igen. Det var allt jag tänkte på, minns Martin.
En vardag tog form på sjukhuset
Efter hand fick han sin egen vardag och egna rutiner på sjukhuset. Som när han gick fram och tillbaka med lilla Nellie i barnvagnen. Eller när han öppnade sitt spiralblock och skrev ner dagens små händelser, som: ”Har vägt Nellie. Hon har ökat lite i vikt. I morgon ska hon bada.” Eller: ”Deppad i dag. Vill bara att Melanie ska repa sig.” Små meningar som ändå säger så mycket. Som tecknar deras historia, under en svår tid.
Efter hand som veckorna gick blev meningarna i Martins block lyckligtvis mer och mer hoppfulla. För Melanie började långsamt bli bättre. Från att kommunicera genom att trycka någons hand, började hon att säga ja och nej. Och allt eftersom kom fler ord.
En av de första hela meningarna som kom över Melanies läppar var:
– Jag vill hem.
Och de orden menade hon verkligen. Faktum är att hon var beredd att skriva ut sig själv efter en månad. Melanie var närmast desperat efter att få komma hem, för hon hade ju inget minne av vad hon hade varit igenom. Så varför ligga där och vara låst till en sjukhussäng? Det var först senare som allvaret började gå upp för henne. Och en dag när hon hade ett samtal med en sjukhuspräst satte hon för första gången ord på sin situation.
– Jag kunde ha varit död två gånger.
Måste lära sig gå och prata på nytt
Det var en hård verklighet att vakna upp till. Hon måste lära sig att gå, prata, äta och fixa toalettbesöken själv. Och hon kände sig så fjärran från den Melanie hon varit, att hon en dag såg på Martin och frågade:
– Varför är du här hos mig?
Frågan gjorde ont. För Martin kunde inte drömma om att vara någon annanstans än hos Melanie och lilla Nellie. Faktum är att de två upptog så stor del av hans tankar att han bara lämnade sjukhuset två gånger helt kort under de två månader de var inlagda. Inte ens när både mor och dotter sov var han riktigt i stånd till att koppla av eller bara titta på en Netflix-serie.
– Jag måste bara säga att Martin varit den bästa pappan från start, säger 28-åriga Melanie Frandsen.
Som själv svarat för en verklig kämpainsats för att komma på benen igen. I nästan ett år jobbade hon hårt och målmedvetet med rehabiliteringen för att bli lika stark som tidigare. I dag har hon återupptagit studierna till pedagog.
Och så njuter hon av att vara mamma till lilla Nellie som, med pigga ögon och två tofsar på huvudet, springer omkring med sin rosa kanin under armen.
I dag känner jag mig så otroligt lyckligt lottad när jag tittar på henne.
– Gosa här, säger hon och pekar på det ställe på ryggen där det är skönast att känna sin mammas händer.
Mycket att vara tacksam över
I dag känner Melanie sin dotters minsta behov och hon är tacksam över att Nellie var så liten när hela tillvaron rasade samman och hennes mamma låg i en sjukhussäng med tom blick.
– Jag vet ju inte vad som hänt om hon hade varit stor nog att förstå allvaret. I dag känner jag mig så otroligt lyckligt lottad när jag tittar på henne. Jag tycker ju att hon är så fantastiskt söt och fin.
Melanie tänker mycket på vilken tur hon haft. Och på att man ska njuta av livet, för man vet aldrig vad som kan hända.
Ibland slår rädslan till. Det fysiska har hon tränat bort, men det mentala kan hon inte springa ifrån, och plötsligt kan ångesten dyka upp när hon minst anar. Till exempel då familjen skulle blåsa upp en barnpool i trädgården. Lukten av ny plast påminde Melanie om vårdutrustning som hjälpt henne att få luft på sjukhuset. Historier om plötsliga dödsfall kan också ge henne ångestattacker där hon får svårt att andas, och Melanie har konstaterats lida av posttraumatiskt stressyndrom, PTSD, Något som hon får psykologhjälp för att lära sig leva med.
Skriver öppet om sin sjukdom och sitt liv
När man drabbas av allvarlig sjukdom är det mycket annat som följer med. Även en ensamhet, då ingen annan är i precis samma situation. Det är en av anledningarna till att Melanie valt att blogga öppet om sin sjukdom och sitt liv (Se Melanie på Instagram). För även om ingen upplevt samma sak så kan ändå bekymren, känslorna och kampen vara något som många känner igen.
Melanie har kämpat mycket. Inte nog med att hon skulle bli en hel människa igen. På vägen bestämde hon sig också för att göra sig av med de extra kilon som hon lagt på sig då hon inte kunde röra sig den första tiden efter födseln. 23 kilo försvann. Och det är framför allt en sak som varit hennes stora motivation till att gå ner i vikt.
– Jag ville bli den bästa versionen av mig själv för Nellie. Vara en mamma som kan gå långa promenader med henne barnvagnen och leka med henne utan att bli trött och andfådd.
/Översättning: Helena Schoug