Jenna och Lærke bor i varsitt tiny house: ”Kvinnor kan också bygga hus”

Efter reklamen: Se också: Kim bor i ett minihus: ”Många skulle må bra av att bo så här”

Långt ute på landet på Fyn ligger ett litet hus. Ett väldigt litet hus. Faktum är att det bara är 19 kvadratmeter. Det gömmer sig i ett hörn av tomten under ett par höga träd. Här bor 47-åriga Lærke Skye, som har byggt huset själv. Bräda för bräda, skruv för skruv. Som revisor hade hon egentligen aldrig provat att arbeta med andra verktyg än miniräknare när hon började bygga.

– Jag växte upp på 70-talet, och då det var ganska vanligt att folk byggde sina egna hus eller slog upp ett garage utan att nödvändigtvis ha någon hantverkarutbildning. Så jag blev inspirerad av det. Men när jag började bygga första gången var det på en nivå där jag bara på ett ungefär visste vad en sticksåg och borr skulle användas till. Jag fick prova mig fram, säger Lærke.

Det gick så bra att Lærke sedan dess har byggt två tiny houses. Hon är en del av en växande trend, inte minst i Danmark, där fler och fler väljer att bo i pyttesmå trähus – ofta utan varken vatten eller el indraget.

Men den här sortens hus fanns inte i området där Lærke valde att bygga sitt hus.

– Grannarna tyckte att jag var en märklig hippie, men nu har de vant sig. Jag tror att de var rädda att jag skulle starta någon sorts lokal festival. Men nu är de lugna och jag byter några ord över häcken med grannarna mellan varven, och det är inte längre någon som tittar snett på mig när jag är och handlar.

Blev ensam kvar

I dag är det ett medvetet val för Lærke att leva så här, men det var verkligen inte så det började. Efter många år i Spanien hade hon flyttat hem, träffat en man och de hade bestämt sig för att bo tillsammans. Lærke hade köpt en tomt i ett naturskönt område, och där skulle de bygga ett nytt hus. Medan hantverkarna jobbade bestämde sig paret för att bo tillfälligt i ett litet trähus på tomten.

– Vi hade läst om tiny house-rörelsen och tänkte att det vore perfekt att spara pengar på boendet tills det nya huset stod klart. Vi började bygga vårt tiny house av alla möjliga återvunna material vi kunde få tag i.

Men så gick det tyvärr fel.

– Det visade sig att min sambo var psykiskt sjuk, vilket jag inte hade insett när vi lärde känna varandra. Men han slutade med sin medicin och blev väldigt, väldigt sjuk. Vi skildes åt, och sedan stod jag där – med en tomt, arkitektritningar och avtal om att bygga ett hus jag inte skulle ha råd att bo i.

Trots att tanken slog henne ville Lærke inte släppa platsen och sälja marken. Hon såg bara en väg ut ur problemet.

– Jag ville nog bara fly från allt vid den tidpunkten, men jag hade använt mina besparingar för att köpa marken och göra den färdig för byggnation, så om jag ville ha tak över huvudet var jag tvungen att göra klart det lilla huset. Det var en överväldigande process, men ärligt talat är det ju inte hjärnkirurgi.

Lærke lärde sig under tiden som hon byggde.

– Saker fick duga som de var, även om något var lite snett eller om jag fick använda några för många skruvar här och där, så gjorde det inget.

Hon behövde bara förstärkning ett fåtal gånger under bygget, så när det lilla trähuset på 19 kvadratmeter äntligen stod klart var det en stor personlig seger för henne.

relationerAnna bor i ett minihus mitt i skogen: ”Här känner jag mig fri och lever på riktigt”

Ny relation till naturen

För även om det blev mer av nödvändighet än lust att flytta in i ett tiny house, visade det sig snabbt att det var rätt sätt att leva för Lærke.

– Jag älskar det här enkla, minimalistiska livet. De få kvadratmetrarna är överblickbara på ett harmoniskt sätt och det ger mig sinnesro. Det var en reningsprocess att rensa bort allt överflödigt. Saker och ting hänger ju ofta ihop med känslor som man måste hantera, som arvegods som jag inte ville ha, utan bara behöll som någon sorts kurator för andras liv.

Nu har hon bara kvar det mest nödvändiga, och kläder och skor som hon faktiskt använder.

– Självklart kan jag bli frestad att köpa lite nya kläder eller dekorationer, men då krävs det att jag gör mig av med något annat. Det ger mig en helt annan känsla för mina behov och min konsumtion.

Under den första tiden i sitt lilla hus kände Lærke också en ny sorts närvaro i sitt liv. Närvaron med naturen, som hon nu har precis utanför sin dörr.

– Jag har absolut inte varit någon stor klimatkämpe eller levt på ett hållbart sätt tidigare. Det har helt förändrats. Helt plötsligt kunde jag känna att jag är en del av ett påtagligt ekosystem. Jag får kontakt med naturen på ett annat sätt än tidigare.

Hon har till exempel inget vatten installerat, så hon samlar regnvatten till sina bad och till diskning och städning. Dricksvatten hämtar hon på kyrkogården.

– Det betyder att jag är medveten om varje droppe vatten jag använder, och vad jag skickar tillbaka in i systemet. Och det ena har fört med sig det andra, för nu vill jag bli ännu mer självförsörjande. Jag ska börja göra om min tomt till permakultur, vilket är en gammal metod att odla fleråriga grödor på ett mer klimatvänligt sätt.

relationerKim bor i ett minihus: Många skulle må bra av att bo så här

Fick börja om

Efter några år i trähuset blev Lærke sugen på att resa. Så hon tog med sig sin nya livsstil på vägen. Resan slutade dock inte som planerat.

– Jag hade vant mig vid att bo litet och primitivt, så jag gjorde om min bil till en mini-camper som jag bodde i längs vägen. Det var en trevlig resa de första månaderna. Jag körde till Italien, Frankrike, Spanien och vidare till Portugal. Sedan kom coronapandemin och gränserna stängdes, så jag blev instängd där ett bra tag. När jag äntligen kom hem hade mitt lilla hus raserats helt. Det hade varit inbrott och skadegörelse – i stort sett allt var förstört eller hade stulits.

Lærke blev tvungen att börja om, igen. Under tiden fick hon bo i sin bil. Men hon valde att se det som en möjlighet att skapa sitt perfekta tiny house. Den här gången skulle det bli mindre, men mer fyrkantigt och placerat på en bättre plats på tomten.

– Det första huset var avlångt och bara två och en halv meter brett, och det är för smalt när jag gör yoga eller när min hund ligger mitt i allt. Jag orkade inte heller lägga tid på att samla in återvinningsmaterial en gång till, så jag körde till närmaste brädgård och fyllde på. Det kostade mig 37 000 kronor och det tog ett par månader innan jag fick ett nytt hem. Men jag är så glad över det nu, för varenda kvadratmeter används optimalt.

Lærke har på senare tid känt ett stort intresse för sitt alternativa boende och grundat Tiny house association Denmark. Syftet är att hjälpa fler att börja bygga ett eget billigt hållbart hus.

– Vi har en stor Facebookgrupp och det är framför allt kvinnor som är väldigt nyfikna på tiny houses, samtidigt som de är lite tveksamma till att kasta sig in i det. Vi kvinnor har en tendens att prata ner oss själva, och vi kanske inte vågar lita helt på att vi själva kan komma på hur man ska bygga, eller så kanske vi blir osäkra på om vi klarar oss själva i ett tiny house.

Dessutom är män ofta bra på att säga till kvinnor att vi inte förstår sånt här, menar Lærke.

– När jag ger råd i gruppen, till exempel om isolering, kan jag vara helt säker på att minst tre män kommer att tillrättavisa mig. Men visst kan kvinnor också bygga hus. Jag hoppas att jag kan vara ett exempel på att det kan lyckas, även om jag varken är man eller hantverkare. De två hus som jag byggt ihop har stått sig även i de värsta stormarna!

Och Lærke har fler byggprojekt på gång. Hon har även köpt en tomt vid Nordsjön, där hon vill bygga ett tiny sommarhus.

– Friheten att känna efter vad jag vill är det coolaste med den här livsstilen. Jag har råd att resa eller bara sitta och stirra ut över Nordsjön om jag så vill. Mina månadsutgifter är strax under 4 500 kronor, så jag behöver inte jobba konstant. Just nu trivs jag, men jag vet inte om jag kommer att leva ”litet” för alltid. Jag kanske gör något helt nytt! Jag har i alla fall fått reda på att det finns bättre alternativ till det klassiska sättet att bo och leva.

samhälleKatrin sålde allt – bor i ett hus på 25 kvadrat: ”Frihet”

Jenna bor mitt i naturen

Mitt i ett litet paradis på jorden bor Jenna Frans, 51, i en bod. Det råder en nästan smärtsam tystnad i den lilla skogen. Bara en porlande bäck och ett par kråkor bryter tystnaden. Rödbruna ekorrar pilar runt och en fasan petar i marken.

– När jag öppnar dörren är jag mitt i naturen. Det är en fantastisk, fridfull plats, säger Jenna. Varje dag kan jag sitta och njuta av att titta på ekorrarna i trädtopparna. De kommer ofta väldigt nära, eftersom de har vant sig vid oss. Och det finns gott om rådjur och fasaner, och inne i skogen finns en liten sjö med svanar, gäss och där stora fågelflockar dansar. Det gör mig så lycklig att jag blir snurrig.

Det här är Jenna

Namn: Jenna Elisabet Frans.

Ålder: 51 år.

Bor: I en bod som står i en skog på Fyn i Danmark.

Gör: Var tidigare konsult och hade egen restaurang.

Familj: Singel, mamma till tre vuxna barn på 27, 22 och 18 år.

51-åriga Jenna bor i en 18 kvadratmeter stor friggebod och har varken rinnande vatten, el, värme eller drag och vattentoalett. Bakom en tältduk finns en komposttoalett, vatten hämtar hon från bäcken och den lilla mängd el hon använder kommer från solceller.

Det var just hållbarhet som var avgörande när Jenna valde att bo så här primitivt, mitt ute i ingenstans.

– Nu har jag äntligen fått leva ut mitt inre naturbarn. Jag är född och uppvuxen i centrala Köpenhamn, men älskade att vara ett med vind, väder och jord på min farfars gård på Sydsjälland. Han var en självförsörjande ekologisk bonde innan man ens pratade om sånt. Han var religiös och lärde mig att naturen är Guds gåva till oss människor, och att vi måste behandla den med respekt. Det har gjort att jag alltid har försökt leva så hållbart som möjligt, men det är först nu som jag verkligen fått ner mitt CO2-avtryck med flera ton. Det betyder mycket för mig att leva utan att belasta.

Kunde ha dött

Det har gått två år sedan Jenna tog en ny riktning i sitt liv. Hon lämnade livet som framgångsrik krögare och ett stort hus på danska Ærö. Framgången och det eviga vimlet hade ett högt pris. Jenna hade öppnat öns första hållbara restaurang med en vegetarisk meny, och kunderna strömmade till.

– Jag ska inte dölja att jag var stolt och njöt av det erkännande jag fick. Det var kul i början, men så småningom var vi tvungna att kompromissa med hållbarhet för att hänga med efterfrågan. Vi köpte mer och mer varor som inte var klimatvänliga och vi genererade plötsligt mycket avfall. Det kändes hemskt.

Till slut bröt Jenna ihop, och en natt sa kroppen nej.

– Jag vaknade plötsligt och kände: ”Så, nu dör jag verkligen.” Mitt hjärta bultade galet fort och jag mådde riktigt dåligt. Läkarna förklarade att det var kraftig utmattning och rådde mig att sluta jobba omedelbart, annars skulle jag dö av det. Jag trodde att det skulle räcka med vila i några veckor, men min läkare sa att det skulle ta ett år eller mer för mig att återhämta mig.

Läkaren hade rätt.

– Första halvåret låg jag bara i fosterställning och sov och sov. Det tog nästan tre år innan jag var helt på benen igen.

I dag har Jenna erkänt för sig själv varför det blev som det blev. Hon var som berusad av pengarna och prestigen, och bröt mot sina egna principer. För det hade aldrig varit hennes dröm att tjäna mycket pengar, eller att kunna köpa materiell lycka. Tvärtom. Hon hade länge längtat efter ett liv med mer närvaro och närmare kontakt med naturen.

– Jag hade haft råd att leva gott, jag kunde släppa loss på shoppingresor och resa på chartersemester. Men ärligt talat så hatade jag det. Det gav mig dåligt samvete. Efter två dagar på en all inclusive-semester var jag redo att fly. I stället skulle jag hellre ha gått på en vandring med min ryggsäck, förklarar Jenna.

– Jag kände mig inte riktigt hemma i mitt stora hus heller. Det låter kanske konstigt, men det var som om min själ var för vild för alla rum. Jag hade tappat bort mig själv på vägen. Så jag hade börjat tänka mycket på en av de lyckligaste perioderna i mitt liv.

18 minus utan isolering

När Jennas barn var små flyttade de ut på landet, där hon skulle hjälpa till att starta en fristående skola.

– Vi hyrde en ekologisk gård ett tag, men den var tvungen att fixas till först. Under tiden bodde vi i en husvagn på gården. Det väckte verkligen något i mig att leva så enkelt, för vi fick en helt annan närhet med starka naturupplevelser som familj.

Efter sitt sammanbrott och den långvariga sjukskrivningen bestämde Jenna att det var dags. Det fanns inga fler ursäkter för att inte leva som hon egentligen ville. Tillsammans med en god vän till familjen fick hon ett jättebra erbjudande om en övergiven naturtomt med två fallfärdiga ödehus.

– Det var milt uttryckt en ohanterlig vildmark. Marken hade stått orörd i minst tio år och Törnrosabuskar hade vuxit upp överallt, så det var bara att börja om. Det var ett enormt jobb att gräva, hugga och nästan klösa sig igenom för att se vad som gömde sig därunder.

De två ödehusen var fallfärdiga och obeboeliga.

– Vi började bygga den första boden medan vi bodde i ett tält på tomten i två månader. Sedan flyttade vi in i den medan vi tog oss an den andra. Första vintern hade vi ingen isolering och när det var 18 minusgrader var det allt annat än charmigt. Just de nätterna skulle jag ha gett mycket för fjärrvärme och inomhustoalett, men det är också enda gången jag saknat moderna bekvämligheter.

En enklare lyx

Sedan Jenna flyttade in i boden har hon skurit ner på allt överflödigt på mer än ett sätt. Först och främst tog hon farväl av alla saker hon samlat och förvarat i sitt stora hus. I dag har hon bara det absolut nödvändigaste, för saker måste tjäna ett syfte om de ska få plats i husvagnen.

– Det ger mig en enorm frihetskänsla att jag inte är bunden av varken materiella saker eller tegelstenar. Det är en lättnad att bara ha ett fåtal nödvändiga saker. Allt blir så underbart enkelt, och jag behöver inte heller lägga massor av tid på att städa. Förut kunde jag nästan känna mig kvävd av alla onödiga saker jag hade.

Hon har också sorterat bort de största tidstjuvarna som hon hade i sitt liv. Jenna tillbringar inte längre timmar framför tv:n eller med sin telefon, utan har blivit mer medveten om vad hon fyller sin vardag med.

– Jag kan inte bara sitta framför tv:n eller med mobilen i timmar. Jag har solceller som levererar en liten mängd ström, så sådant begränsar sig själv. I stället går jag en promenad i skogen eller sätter mig för att sticka, virka eller rita. Och när min 18-åriga dotter bor här hos mig är vi mycket ute i naturen, och vi får prata, spela brädspel och roa oss på ett helt annat sätt, för vi sitter inte bara och stirrar på varandras skärmar. Det tycker jag är en stor gåva.

Rörelsen började i USA

Tiny house, small living, compact living, downsizing. Termerna är många, men de betyder i princip alla samma sak. Små hus och en enklare livsstil har blivit en stor trend. Allt fler flyttar in på väldigt få kvadratmeter, med olika former av inramning. Det kan vara en tågvagn, en container, en sopbil, ett egenbyggt trähus eller ett renoverat hönshus för den delen.

Tiny house-rörelsen började i USA under finanskrisen och nu breder den ut sig även på vår kontinent. Människor har olika anledningar till att vilja bo litet – vissa vill bo mer klimatvänligt, medan andra vill spara pengar. Och så finns det de som bara vill leva annorlunda än genomsnittet.

”Kläderna gör människan”, sa man förr i tiden. Men det gör hemmen på ett sätt också, och i dag är det allt fler som använder hemmet för att visa vem man är.

Att flytta in i ett pyttelitet hus är inte längre bara en fråga om ekonomi, utan till stor del också en identitet. Om vi ser tillbaka på 60- och 70-talen fanns det oftast bara två alternativ; lägenhet eller småhus.

– I dag ser vi en mycket större palett med olika sätt att leva, säger Claus Bech-Danielsen, professor i arkitektur och forskningschef vid Norges Byggforskningsinstitut.

Han menar att det finns ett stort symboliskt värde i att leva smått, då det visar att man uppskattar mjuka värden i livet.

– Man signalerar ett annat typ av överflöd när man kan bo på 15 kvadratmeter. Att bo smått visar att man har kommit över statushetsen, att man går bort från konsumtion och har andra värderingar än ekonomisk status – det handlar i stället om det enkla livet eller om att leva hållbart, säger Claus.

Enorm frihetskänsla

Den ekonomiska friheten som ofta kommer med ett tiny house är något som motiverar många att haka på trenden.

– Kostnaden för bostaden är den i särklass största utgiften för de flesta hushåll, så det är speciellt här du kan frigöra en del pengar. En mindre bostad ger lägre boendekostnader och det ger många en enorm frihetskänsla, eftersom man också blir friare i förhållande till arbetsmarknaden. De flesta har knutit sin ekonomi till att båda parter i ett hushåll måste ha en fast lön året runt för att ha råd med sin bostad. Det gör dig extremt sårbar, säger Claus.

Professorn förutspår att trenden kommer att växa ännu mer, och det har också stadsplanerare och byggherrar börjat märka. I dag finns det allt fler företag som erbjuder färdiga, inflyttningsklara minihus. I vårt grannland Danmark finns det till och med planer på tiny house-byar, med privata eldsjälar bakom planerna. Flertalet danska kommuner har även planer på att skapa områden där människor kan bo i sina tiny houses.

Svensk bearb: Susanne Lolling