Kollegorna vårdar vänskapen i stallet: ”Vi har följt varandra genom livet”
– Vi känner varandra nästan bättre än vi känner våra egna familjer, säger Carina.
Solen håller på att gå ner bakom Söderåsen och himlen färgas rosa när tre kvinnor kommer ridande längs en grusväg. Det är kanske ingen direkt ovanlig syn på Jeanettes ridskola i Kvidinge som ligger knappt tre mil öster om Helsingborg, men det ovanliga är de tre kvinnornas starka vänskapsband.
– Vi har följt varandra från småbarnsåren fram till att vi nu har blivit mormödrar och farmödrar. Det är mycket vi har upplevt tillsammans under de åren, berättar Carina Johansson, 59, när vi sätter oss i ridskolans klubblokal ovanför stallet för ett samtal om vänskap som varar.
Under oss är det full aktivitet. Ett dussintal tjejer, och även några män, i alla generationer håller på att sköta om de 14 hästarna som finns på ridskolan och mocka i spiltorna.
Bilar kommer och åker hela tiden med föräldrar som skjutsar sina döttrar eller söner till ridskolan, men det är också många vuxna, som i likhet med Carina, Annette och Maria, själva rider.
Det har varit förlossningar, friska barn och sjuka barn
– Det speciella med den här ridskolan är den familjära stämningen. Vi är själva tre generationer i min familj som rider här, jag och min dotter Frida som år 36 år och mitt barnbarn Otto, 10, berättar Carina.
Ridningen stärkte banden mellan väninnorna
Det var Carina som för drygt tio år sedan lockade med sig väninnorna Annette Ekblad, 57, och Maria Ljungqvist, 57, till ridskolan, vilket stärkte deras vänskapsband ytterligare eftersom det ledde till att de började träffas flera gånger i veckan.
– Vi brukar åka till stallet två till tre gånger i veckan. Det blir några timmar per kväll och på helgerna kan det bli halva dagar som vi är här tillsammans, säger Annette som inte hade ridit sedan hon var barn när Carina kom med förslaget.
Maria var inte heller svår att övertala.
– Jag har alltid hållit på med hästar och rider även på ett annat ställe så när Carina frågade om jag ville följa med hit hängde jag med, säger hon.
Men deras starka vänskap är betydligt äldre än så och det ovanliga med de tre kvinnorna är att de genom alla åren verkligen månat om att vårda sin vänskap och hålla en nära kontakt med varandra.
Tillsammans har de gått igenom både livets glädjeämnen och sorger och alltid funnits där som ett stöd för varandra.
– Vi har aldrig blivit ovänner under alla dessa år. Det har inte ens gnisslat i våra relationer till varandra och jag är stolt när jag berättar för andra att vi träffades i skolan och fortfarande håller ihop, säger Maria.
Finns ytterligare tre kvinnor i gänget
Det var under sjuksköterskeutbildningen i Helsingborg i början på 90-talet som Carina, Annette och Maria lärde känna varandra.
– Vi blev vänner direkt på utbildningen. Det var något i kemin mellan oss som stämde.
Egentligen är de sex sjuksköterskor i det gamla kompisgänget från utbildningen som fortfarande håller ihop, men det är bara de tre som delar intresset för hästar.
– Vi andra träffas varannan månad och det har vi gjort sedan vi blev klara med utbildningen. Så var det för oss tre också innan vi började rida tillsammans, men vi är alla sex lika goda vänner, berättar Carina.
De sex kvinnorna märkte snabbt att deras vänskap sträckte sig betydligt längre än till bara den yrkesmässiga rollen. När de gick sjuksköterskeutbildningen var Carina, Annette och Maria redan småbarnsföräldrar och under de följande åren kunde de dela med sig av sina erfarenheter till de andra kvinnorna i kompisgänget.
– Det har handlat mycket om barn genom åren. Det har varit förlossningar, friska barn och sjuka barn, säger Annette.
De har stöttat varandra vid dödsfall
Men det är inte bara när det har handlat om barnen som väninnorna har känt hur viktiga de har varit för varandra.
– På 31 år hinner det hända mycket. Förutom barnafödslar har några av oss gift sig och skiljt sig. Vi har haft föräldrar som blivit sjuka och vi har fått stötta varandra vid dödsfall i familjen, säger Carina och fortsätter:
– Min mor blev sjuk och gick tidigt bort. Då kände jag ett starkt stöd i den vänskap vi delar.
Annette håller med:
– Men vi har också fått mycket att glädjas åt tillsammans. När vi träffas har det alltid varit som en mental terapi för mig. Vi inom gruppen kan prata om allt. Det gäller inte bara oss tre utan alla sex och när vi träffas varannan månad känns det som vi direkt kan fortsätta där vi slutade samtalet förra gången vi träffades.
Äter hämtpizza och går promenader ihop
Den starka vänskapen mellan kvinnorna har också lett till att de känner varandra så bra att de direkt märker på varandra om det är någon som har problem av något slag.
– Vi kan inte undanhålla något för varandra, säger Carina. Eftersom vi känner varandra så väl märker vi direkt om det är något som inte stämmer. Det leder automatiskt till att man börjar prata om jobbiga saker och det känns bra.
När de träffas alla sex varannan månad har de ett schema där de växlar om med att besöka varandra.
– Det kan handla om traditionella tjejmiddagar, men ibland blir det bara en kväll med hämtpizza. Under coronapandemin hände det flera gånger att vi bara träffades för att gå en promenad tillsammans, säger Carina.
I början hände det ofta att de gick ut och roade sig och dansade tillsammans. Efterhand som de den ena efter den andra bildade familj byttes krogkvällarna mot familjeträffar.
– Våra män och barn vet att vår vänskap är viktig för oss. Våra barn betraktar de andra kvinnorna i gänget som en sorts släktingar, som mostrar eller fastrar. De är och har alltid varit en självklar del i deras liv, säger Annette.
Jobbsnack i bilen på väg till ridhuset
Sjuksköterskornas vänskap har inte bara handlat om de regelbundna tjejträffarna eller ridskolan. För några år sedan var fyra av dem i Nordmakedonien.
– Och jag och Annette var i Serbien häromåret tillsammans med våra män, säger Carina.
Givetvis handlar mycket om samtalsämnena om deras familjer och privatliv, men det blir också mycket jobbsnack. Det speciella med tjejgänget är att de fortfarande arbetar som sjuksköterskor i Helsingborg – de flesta på olika avdelningar på Helsingborgs lasarett.
– Där skiljer jag mig lite från mängden, säger Maria. Jag jobbar som företagssjuksköterska i Helsingborg, men våra arbetsuppgifter är ändå i stort sett samma.
Carina och Anette jobbar båda på Helsingborgs lasarett. När de är på ridskolan försöker de dock släppa tankarna på jobbet.
– Jobbsnacket brukar jag och Annette avhandla i bilen på väg till stallet eftersom vi nästan alltid samåker hit. När vi är här ute slappnar vi bara av och umgås med hästarna. De är kloka djur och märker direkt om vi är stressade eller upprörda.
Ridningen blev räddningen under corona
Det är dags att sköta om hästarna innan nästa grupp kommer till ridskolan och väninnorna lämnar klubblokalen för att gå ner till spiltorna. Carina går direkt fram till sin favorithäst – den ståtliga Pilgrim som hon alltid föredrar att rida på.
– Jag har också häst, Santano, som jag helst rider på, säger Annette. Men jag byter lite oftare.
Medan fotografen Stefan Lindblom samlar de tre väninnorna i en spilta för att ta en gruppbild på dem tillsammans med en häst står ridskolans ägare Jeanette Augustsson-Thomasson och tittar på och kontrollerar att hästen inte blir stressad av kameraljudet.
– Det är kul att ha följt dem genom åren och fått se hur deras barn växt upp och själva börjat rida här med sina barn, som i Carinas fall, säger hon.
Jeanette är på väg att flytta ridskolan från Kvidinge hem till sin dotters gård utanför Klippan, men de tre sjuksköterskorna tänker följa med dit.
– Det blir bara tio minuters längre körning för oss så det är inga problem. Det här släpper vi inte. Det är avkopplande att få vara här och sopa i stallet några timmar en vanlig vardagskväll, säger Carina med ett leende.
– Det har varit vår räddning under coronapandemin när vi hade det tungt inom vården, säger Annette. Jag vet faktiskt inte om jag klarat det om vi inte haft hästarna.
Ett par olyckor i stallet
Det kan kännas tryggt för de andra med ett gäng sjuksköterskor på en ridskola, men olyckor kan också drabba dem. Carina skrattar när hon berättar om en dråplig incident för några år sedan.
Jag hade tur som inte blev allvarligare skadad
– Både jag och Annette tvingades samma kväll åka till akuten i Helsingborg där vi hamnade i samma rum. Det kändes lite märkligt när vi togs emot av kollegor som vi känner väl och som höjde på ögonbrynen när de såg oss.
Det började med att Carina ramlade av sin häst och landade på vänster axel och nacken. Men eftersom hästen också ramlade var hennes första tanke att kontrollera att den klarat sig utan att känna efter hur hon själv mådde.
– När jag såg att den mådde bra kände jag hur ont jag hade. Jag hade tur som inte blev allvarligare skadad.
Strax efteråt ramlade även Annette av sin häst och fick en stor sårskada på läppen.
– Min man körde oss båda till akuten. Annettes sår i underläppen fick sys med 24 stygn.
Hittills har sjuksköterskorna i kompisgänget klarat sig undan allvarligare sjukdomar, men de vet att de en dag kommer att drabbas av det också.
– Jag har någon gång snuddat vid tanken på att någon av oss skulle bli sjuk, men det är inget man vill tänka på, säger Carina.
– Samtidigt tror jag att vi som sjuksköterskor har en annan beredskap för att klara det när det händer, säger Anette. Vi är vana vid att möta patienter som drabbats av sjukdomar och vet att alla liv går upp och ner.
Vad betyder er långa vänskap för er?
– Den är oerhört värdefull, säger Annette direkt.
– Den gör mig som sagt stolt och glad, säger Maria.
Carina dröjer med sitt svar en sekund.
– Jag blir rörd när jag tänker på det och har svårt att hitta rätt ord. Självklart är den jätteviktig för mig.