Jill: Knattefotbollen höll på att knäcka vår familj
Först verkade allt bara roligt.
Men föräldrarna var inte så trevliga som vi trodde ...
Vi har alltid varit idrottsintresserade i vår familj. När jag var barn tog pappa med mig på fotbollsmatcher i ur och skur, och när jag växte upp brukade vi barn spela både fotboll och bandy om kvällarna.
På den tiden var det inte tal om att gå med i någon klubb eller förening och spela fotboll på bestämda tider – vi idrottade när vi hade lust och alltid fanns det någon som ville hänga med.
Annat är det numera. I dag måste barnen nästan vara med i en förening om de över huvud taget ska ha en möjlighet att spela fotboll eller bandy eller ägna sig åt någon annan sport.
Att bara gå ut och spela lite fotboll helt spontant en ljummen vårkväll är i det närmaste omöjligt, eftersom det snart sagt inte finns några barn hemma om kvällarna.
Vi ville att vår son skulle få umgås med kompisar
Det insåg vi ganska snart, min man och jag, när vår son Rasmus var i sjuårsåldern. Fram till dess hade han haft ganska många kompisar att leka med på kvällar och helger, men plötsligt var det som om alla bara försvann.
Och vi förstod snart att det berodde på just den organiserade barnidrotten; nästan alla Rasmus kompisar spelade fotboll i områdets knattelag och det dröjde inte länge förrän även han ville vara med.
Både John och jag var lite tveksamma till att han skulle binda upp sig på fotbollsträningar två gånger i veckan när han bara var sju år.
Vi hade dessutom både hört och läst om vilken press tränare och föräldrar ofta sätter på barnen i ett knattelag; det talades om toppade lag och en konkurrens lika hård som i elitidrotten.
Men samtidigt ville vi ju att han skulle få umgås med sina kompisar när han var ledig. Och man måste ju ge saker och ting en chans innan man avfärdar dem, tyckte vi, så till slut gick vi med på att skriva in Rasmus i fotbollsklubben.
Pratade ständigt om hur roligt det var med fotboll
Rasmus var överlycklig när han fick börja spela fotboll, och i början tyckte vi att allt fungerade över förväntan bra.
På ett föräldramöte i början av terminen lärde vi känna hans tränare och flera av de andra föräldrarna, och vi tyckte de verkade vara ett trevligt gäng.
Över en kopp kaffe och en vetelängd pratade vi om hur viktigt det var att barnen aktiverade sig, och att det handlade om att ha roligt snarare än om att tävla.
Tillsammans med några andra föräldrar i villaområdet turades John och jag om att köra barnen till träningar, och Rasmus pratade ständigt om hur roligt det var att spela fotboll och hur många kompisar han hade.
Visserligen innebar hans träning en hel del merjobb för oss som föräldrar men det var det värt, tyckte vi, så länge vår grabb trivdes och mådde bra!
Mest handlade det om att baka bullar och koka kaffe inför turneringar, matcher och annat. Klubben hade få resurser, och som föräldrar förväntades vi ställa upp så mycket vi kunde.
Både John och jag arbetade heltid, men såg det ändå inte som ett problem att avsätta några timmar i veckan för Rasmus skull.
Föräldrar var otrevliga vid fotbollsplanen
Till den första fotbollsturneringen bakade vi kanelbullar så det stod härliga till och tillsammans med några andra föräldrar stod vi sedan och sålde fika för glatta livet. När dagen var slut hade vi fått in en ordentlig slant till barnens klubbkassa, och det var lön för mödan!
Samtidigt hade jag sett att flera av föräldrarna i laget visade tendenser att vara riktigt otrevliga när de stod och hejade på barnen vid planen.
Det är klart att man måste få ropa och heja och uppmuntra ungarna, men en del pappor och mammor skrek sig nästan hesa, och inte bara på ett uppmuntrande sätt.
De buade åt motspelarna – små knattar på sju år – och protesterade mot domarbeslut och jag skämdes nästan å deras vägnar. Men jag sa ingenting. Det är ju så lätt att förivra sig i stundens hetta, tänkte jag.
Med tiden märkte jag dock att det alltid var samma föräldrar som gick för långt under matcherna. Jag märkte också att det var föräldrarna till de pojkar som ansågs mer talangfulla än andra.
Spelare prioriterades – andra ansågs vara för dåliga
Själv hade jag nog aldrig sett på knattefotbollen på det sättet. Jag hade faktiskt aldrig funderat på om Rasmus var ett fotbollsämne eller ej – för mig var det huvudsaken att han hade kul!
Men jag fick snart klart för mig att Rasmus var en av de där pojkarna som ansågs för dåliga för att få spela match. Match efter match satt han på bänken och det skar i hjärtat att se hans mer och mer desillusionerade ansiktsuttryck.
Allt prat om att det viktiga var att barnen hade roligt var bara strunt; i själva verket var de flesta föräldrarna stenhårt konkurrensinriktade och ställde enorma krav på sina barn och på deras tränare.
”Tomas måste få spela” hette det ”för annars blir det inga mål.” ”Daniel måste få vara med från start, för annars rasar försvaret.”
Så höll de på, i all oändlighet, och på samma sätt fanns ett önskemål om att vissa barn skulle sättas på bänken.
”Vi kan inte ha Robin med i försvaret mot det och det laget, han är alldeles för vek och har ingen bollkänsla! Och ta för guds skull ut Charlie ur målet, Jonathan är mycket bättre!”
I podcasten Lätta ditt hjärta får du ta del av vanliga människors berättelser om svåra och utmanande perioder i livet. Podden bygger på läsarberättelserna som i många år publicerats i Aller medias veckotidningar och på allas.se. Programledare är journalisten Elin Samuelsson som vid sin sida har psykologen och författaren Helena Kubicek Boye. Klicka här för att börja lyssna – eller tryck på play i spelaren nedan!
Värst var en kvinna som hette Gunilla. Hon missade aldrig en chans att framhålla hur duktig hennes Orvar var. Och vad värre var: hon missade heller aldrig en chans att påtala vilka pojkar som var mindre duktiga.
Under träningarna gick det väl an, för då satt vi föräldrar i klubbrummet om vi ens var kvar och såg på – men under match … Ibland blev jag nästan mörkrädd över hennes plumpa och otrevliga kommentarer.
En av pojkarna var lite knubbig och långsam och inte världens bäste på att ta emot passningar och skjuta bollen vidare. Jag tyckte han var gullig där han kämpade på planen, men det tyckte inte Gunilla. Hon vände sig till mig och sa föraktfullt att han såg ut som en liten köttbulle!
Gunilla var van vid att komma undan med det mesta eftersom hennes aggressiva sätt fick människor att vika undan. Men sån var inte jag och jag tänkte inte låta henne bära sig åt hur som helst.
Jag läste lusen av henne där och då, och även om jag fick en ovän på kuppen kändes det oerhört skönt.
Med tiden fick vi nog av att vara fotbollsföräldrar, både John och jag. Ändå hade vi nog fortsatt ställa upp om Rasmus velat fortsätta. Men han kände inte längre någon glädje över sporten och var bara håglös och ledsen. Det gjorde beslutet lätt att fatta – vi tog honom ur fotbollsklubben.
Entusiasmen för fotboll försvann helt
Nu har det gått många år sedan dess; Rasmus är vuxen och pluggar juridik på universitetet. Men den entusiasm han kände för fotboll när han var barn försvann helt under de där två åren i knattelaget.
Visa av den skadan har John och jag låtit våra två yngre barn slippa den organiserade barnidrotten.
Ett bra beslut, verkar det som, eftersom de föräldrar som fortfarande harvar med knattefotboll och andra aktiviteter vet att berätta att det fortfarande är precis likadant som på Rasmus tid.
Berätta din historia!
Läsarberättelser är era berättelser direkt ur livet. Ett liv innehåller så mycket – glädje, sorg, dramatik och spänning. Alla bär vi på en historia.
Vill du berätta din? Mejla oss på [email protected]