Alba: Min bror var mammas favorit
När vi flyttade hemifrån blev favoritismen bara mer uttalad.
Det blev min svartsjuka också.
Min bror föddes samma år som jag började skolan, och det var tydligt att jag plötsligt sågs som ett stort och självständigt barn jämfört med den nyfödde. Det var också så jag kände mig själv.
Jag förstod att Jespers behov kom först, och att det var så blev ännu tydligare när det var hans tur att börja skolan. Min mamma gick med i föräldrarådet i hans klass och organiserade temafester och studiebesök.
Hon hade aldrig varit intresserad av sånt i min klass, och jag gick länge och grämde mig över det tills jag bestämde mig för att ta upp det. Då var hon noga med att påminna mig om att hon trots allt hade haft en liten bebis att ta hand om under alla mina år på låg- och mellanstadiet.
Det var ju sant, men nu var Jesper inte liten längre. Han var äldre än jag var när jag blev storasyster. Min mamma avfärdade mig med en suck som sa att jag var orimlig, och jag bestämde mig för att släppa det. Några år senare skilde sig mina föräldrar och jag bodde kvar hos min mamma tills jag fick en egen lägenhet vid 18 års ålder.
Mamma gav ojämlik hjälp till mig och min bror
Nu var jag vuxen och bodde utomlands, och Jesper var inte ens konfirmerad än. Skillnaden mellan oss var återigen tydlig, och ett tag gjorde det att jag lättare accepterade att mamma bråkade mer om honom. Men så kom det fram att hon hade köpt en lägenhet till honom.
Min mamma förklarade att det var en investering, och hon försäkrade mig att han själv fick betala avgiften i alla fall. Då hade jag själv köpt hus med min flickvän, och vi hade fullt upp när vi fick två pojkar med tre års mellanrum.
Emellanåt bad jag mamma om hjälp, men oftast struntade jag i det då jag kände att jag bara var till besvär. Dessutom vägrade hon ofta eftersom hon var tvungen att göra något annat.
Det var såklart ok, men ”något annat” innebar oftast att hon hade lovat att hjälpa Jesper med något. Som tur var blev killarnas sjukdagar färre när de blev äldre. Samtidigt hade kärleken mellan min flickvän och mig försvunnit, och det slutade med att vi gick skilda vägar.
I podcasten Lätta ditt hjärta får du ta del av vanliga människors berättelser om svåra och utmanande perioder i livet. Podden bygger på läsarberättelserna som i många år publicerats i Aller medias veckotidningar och på allas.se. Programledare är journalisten Elin Samuelsson som vid sin sida har psykologen och författaren Helena Kubicek Boye. Klicka här för att börja lyssna – eller tryck på play i spelaren nedan!
”Jag träffade förresten din mamma med Jespers hund”
Nu var jag ensam med barnen på vardagarna, men vi kom in i en bra rytm och vi övade på vägen till skolan tills de kunde cykla dit på egen hand. Det gav mig energi att återuppta kontakten med min barndomsvän Signe, vars yngsta son var i samma ålder som min äldsta.
En lördagseftermiddag spelade de boll i trädgården medan vi drack kaffe.
– Jag träffade förresten din mamma med Jespers hund för några dagar sedan, sa hon. Det lät som att hon har hand om den ett par gånger i veckan?
Ilskan blossade genast upp inom mig. Vi hade ingen hund, men det fanns tusen andra saker hon kunde hjälpa mig med. Varför var det så svårt, och varför ville hon hellre hjälpa min bror som bara hade sig själv och sitt jobb att sköta? Gråtet fortsatte tränga på, så jag bytte ämne.
Sorgen när jag såg dem tillsammans en kväll
Min äldsta son började med fotboll när han var 11 och ett år senare gick den yngsta med i ett lag i samma klubb. Det var träning en eller två gånger i veckan, som tur var samtidigt för båda, men så var det inte med matcherna som ibland spelades en timmes bilfärd bort.
En torsdagskväll i september körde vi hem från match. Vi hade ont om pålägg till matsäckarna, tvätten behövde tas ner och jag var tvungen att förbereda mig för ett möte nästa morgon. Av ren vana vände jag på huvudet när vi körde förbi mammas hus, och fångade en skymt av henne och min bror på den täckta terrassen. Synen av dem där tillsammans fick många fula känslor att välla upp i mig, som nästan tog andan ur mig.
Vändningen: Vännens ord ändrade mitt perpektiv
Samma kväll ringde jag Signe när jag hade lagt pojkarna, och fick äntligen sätta ord på allt det svåra som hopat sig. Sedan blev det tyst.
– Lyssna, sa Signe. Du kanske inte är din mammas favorit, men det bestämmer inte ditt värde och det är inte ditt fel.
Signe la till att jag borde sluta lägga energi på om jag kom i andra hand eller inte, och föreslog att jag istället skulle klappa mig själv på axeln för att jag klarade mig utan hjälp.
Det gjorde en enorm skillnad, för det är ju verkligen bara slöseri med energi. Och jag påminner mig själv om det när svartsjukan bubblar upp inom mig då och då.
Berätta din historia!
Läsarberättelser är era berättelser direkt ur livet. Ett liv innehåller så mycket – glädje, sorg, dramatik och spänning. Alla bär vi på en historia.
Vill du berätta din? Mejla oss på [email protected]