Karin och Åke lever stressfritt på en egen ö
Det blåser en svag vind och havet är relativt stilla denna sommarmorgon. En vit båt puttrar långsamt in mot Alhamn i Luleås södra skärgård. Åke vinkar glatt och välkomnar med ett varmt leende.
Vi kliver på båten som Åke styr mot Kunoön, eller kvinnoön, som det gamla namnet betyder. Sedan sex år tillbaka är denna ö hans och Karins permanenta hem.
– I dag kommer överfarten att ta 15 minuter. I går blåste det 17 meter per sekund och när det är som en berg- och dalbana på havet tar det oss minst 45 minuter att ta oss ut till vår ö, säger Åke.
Han älskar havet och är inte rädd att styra båten även om det blåser hårt. För honom är det ett sätt att komma ännu närmare naturen och dess krafter.
Det händer att paret blir strandsatta. Ibland under en dag men det kan även vara flera veckor, beroende på årstid. För Åke Åström, 59 år, och Karin Gunnarsdotter, 61, är detta vardag och en självklar del av det äventyrliga liv de valt att leva.
Solceller ger el
Karin visar runt i den lilla stugan på 43 kvadratmeter som inrymmer inglasat uterum, litet kök, vardagsrum och sovrum. På gården finns utedass och bastu samt flera fullastade vedbodar. De har även en stor grillplats och egen brunn där de hämtar sitt vatten.
Solceller på hustaket ger den elektricitet som de behöver. De har dusch i bastun och värmer vatten på järnspisen.
– Här bor vi, två levnadskonstnärer som vi kallar oss, säger Karin och bjuder på kaffe som precis har kokats upp över öppen eld utomhus.
– Vi är de enda som bor här och vi känner att ön har blivit vår.
Tomten och stugan tillhörde Karins familj, och som barn var hon ofta där. När hennes föräldrar inte längre orkade ta hand om skötseln köpte Karin och Åke den.
– Vi har varit på Kunoön hela somrarna med våra egna barn och har alltid älskat livet här. Varje sommar byggde vi ut och ändrade på saker. Förr fanns ingen gräsmatta men vi körde hit matjord med båt. Det var ett enormt projekt, minns Karin.
Tog tjänstledigt ett år
De båda hade länge drömt om att stanna kvar året om och 2008 bestämde de sig för att ta tjänstledigt ett år och bosätta sig på ön under hela ledigheten.
Ryktet om parets äventyr spred sig och många tyckte att det var en helt galen idé att bo här ensamma under höst och vinter.
– Men våra vänner och familj förstod oss och vår längtan hit.
För att klara vintermånaderna hade Åke noga räknat hur mycket mat och ved de skulle behöva och vad det skulle kosta. Nu i efterhand kan de skratta åt felberäkningarna.
– Veden tog slut alldeles för snabbt och vi fick leta i skogen efter pinnar och ris. Och vi köpte alldeles för mycket makaroner!
Trots detta förändrades deras liv till det bättre: de blev lugna, harmoniska och njöt varje dag. Det gjorde inget att de blev strandsatta några gånger när isen var som svagast. Året blev som en lång semester.
”Ville flytta hit ut för gott”
När tjänstledigheten var slut var de sorgsna över att det rofyllda livet var över.
– Vi kände att vi ville flytta hit ut för gott. Och när vi kom hem började vi kalkylera hur mycket vi behövde för att kunna göra det, säger Åke.
Karin berättar att de alltid sparat och hushållat med resurserna men det dröjde ändå tre år innan de kunde förverkliga sin dröm. Till slut kunde de sälja huset och möblerna och flytta.
– Vi har som motto att i minsta möjliga mån köpa materiella ting. Jag hade räknat ut att jag bara behöver jobba tre månader per år för att vi ska kunna klara oss med mat och ved, säger Åke.
Han jobbar som lastbilschaufför och arbetar mycket under sommaren. Karin sa upp sig från sitt jobb på Norrbottens museum.
Varannan vecka tar de båten och storhandlar. De har lärt sig hur de ska få maten att hålla utan kyl och frys. Alla kylvaror förvaras i jordkällaren som de har byggt på gården. Åke konserverar mat i en konserveringsgryta, kött, färs, fisk – då håller maten längre.
Bor i holk 17
Överallt i huset finns finurliga uppfinningar på enkla lösningar som de tänkt ut för att underlätta livet på ön. På gården finns det 16 numrerade fågelholkar och nummer 17 bor de själva i. De ägnar sig gärna åt att studera fågellivet och de har sett mer än 100 olika arter.
– Vi tyckte att det var en rolig grej att numrera holkarna. På samma sätt har vi satt bokstäver på vedbodarna – för att vi ska veta vilket trä som är äldst och torrast.
Många har frågat om de känner sig ensamma och saknar att träffa andra.
– Nej, inte jag. Livet är här och nu och vi har fullt upp hela dagarna med att hugga ved, jaga och fixa på tomten, att få livet att fungera här ute, säger Åke.
– Jag kan sakna barn, barnbarn och vänner ibland, främst under vintern då vi ibland blir strandsatta här. Därför förverkligade jag en annan dröm i vintras: att studera konst på Sunderby Folkhögskola i Luleå. Jag kommer fortsätta även i vinter.
Svårt vid sjukdom
Det är viktigt för Karin att låta den kreativa sidan få ta plats. Hon har haft målarkurser för vänner på ön och vill så småningom ha en egen ateljé. Hon skapar mycket med sina händer. Även Åke kreerar mössor och handskar av päls som han säljer.
På frågan om de blir less på varandra, svarar båda unisont:
– Nej, verkligen inte. Vi tycker om att umgås med varandra. Vi läser högt ur böcker, pysslar och gör saker tillsammans.
Det går inte att tvivla på detta. I allt de gör är de samspelta och ofta ger de varandra en kram och en hjälpande hand.
Båda är glada att de har kunnat förverkliga sin dröm och enligt Åke kommer de att bo kvar här så länge de är friska och orkar sköta allt. De saknar ingenting utan känner att varje dag på ön är en gåva. Det gäller att inte oroa sig för vad som kan hända om olyckan skulle vara framme.
– Fast jag är försiktig när Åke är borta och jobbar. Då tänker jag mig noga för, säger Karin.
En gång var det dock riktigt tufft. Åke fick akut tarmvred med svåra smärtor. Ambulanshelikoptern kunde inte landa eftersom isen var för tunn och ambulansbåten var för långt borta.
– Då fick jag själv köra in till hamnen med vår båt, trots smärtorna. Ambulansen hämtade upp mig där och tack och lov klarade jag mig.
Förutom den incidenten älskar de sitt fria liv.
– Vi lever stressfritt 365 dagar om året och gör precis det vi känner för.
Av Anna Olofsson
Foto: Susanne Lindholm