Kari blev utsatt för sexuella övergrepp som barn: ”Varje dag är en kamp”

Ända sedan jag var liten har jag haft en känsla av att det som hände inte var rätt, men det tog 17 år innan jag klarade av att berätta om det. Det har varit en lång mognadsprocess att förstå vad jag blev utsatt för och hur det har påverkat mig.

Jag var bara fem år när det började. Jag känner personer som blivit våldtagna i vuxen ålder – de börjar granska sig själva och fundera över om de själva gjort något fel. Det gjorde jag också som barn, men i den åldern har man inte orden. Jag visste inte vad jag skulle säga och var rädd att göra något fel. Och så kommer skammen. Om man inte säger något direkt är det på ett sätt för sent. sedan. Tar man upp det på en gång känns det bättre.

relationerÅsa utsattes för sexuella övergrepp som barn: ”Jag var full av skuld och skam”

Det finns aldrig något bra tillfälle om man väljer att berätta senare. På ett sätt vill man lägga det åt sidan, att det inte ska få utrymme. När jag var tonåring var det viktigt att det inte skulle påverka mig alls. Jag försökte skjuta det ifrån mig.

Det var när jag träffade min första pojkvän och skulle ha sex som jag förstod hur fel det var, det som min släkting hade gjort mot mig. Jag var så rädd att han skulle märka något, och insåg att så borde det ju inte vara. Men jag höll det långt inom mig, för jag ville inte att det skulle få definiera mig som person.

I kärleksrelationen var jag som ett åskmoln. Det var svårt med fysisk närhet, men att undvika det var också jobbigt. Åren mellan 18 och 22 var särskilt påfrestande. Här hade jag jobbat med att hålla det borta, men så kom det smygande, och det värsta var att jag inte förstod vad som hände.

Hamnade i chock av att berätta om övergreppen

Mina strategier hade varit att pressa mig hårt med både träning och studier. Jag tänkte mycket på hur jag skulle berätta det. Ska man koka te, eller ta fram en flaska vin? Så kommer den andra rösten: ”Du överdramatiserar. Det blir bara krångligt.” Det är djävulen på axeln.

På sätt och vis var det mamma som gjorde det möjligt för mig att berätta. Jag gick på Militärskolan i Oslo och var hemma i Tromsø under påsken. Mamma, min dåvarande pojkvän och min lillebror var där.

Flera gånger förut har jag brusat upp och reagerat oproportionerligt vid olika situationer. Så blev det även denna påsk. Mamma kunde inte förstå hur en person som lyckats med så mycket kunde vara så olycklig. Då kände jag att alla mina försök att dölja mitt förflutna bara stjälpte mer än det hjälpte. Jag stod i vardagsrummet och skrek rakt ut: ”Du skulle bara veta vad han gjorde mot mig under flera år! Han utnyttjade mig!”

Sedan sprang jag in i ett av sovrummen och blev liggande på golvet i tre timmar. Nu när jag väl hade fått det ur mig hamnade jag i chock.

Man vill inte att det ska vara sant. Alla mina farhågor om vad som skulle ske har skett: att inte bli trodd och att familjen skulle splittras. Mamma och mina närmaste tror på mig, men för vissa har det varit svårt. Jag tror att man vill skydda sig själv. Det kan jag förstå, men det gör det jobbigare för mig.

Blev sjuk både fysiskt och psykiskt

Jag anmälde hösten 2015, när jag var 22 år och hade blivit befäl. Jag hade hört att enligt statistiken har en av fyra blivit utsatta för övergrepp. Jag stod och tittade på de värnpliktiga som jag hade ansvar för och tänkte att jag inte kunde låta bli att göra något. Det regnade den dagen jag anmälde. Jag gick in på polisstationen och ut igen. ”Då var det gjort, nu kan livet gå vidare”, tänkte jag.

Sedan dess har jag tänkt att mycket hade kunnat bli annorlunda om någon av poliserna hade berättat för mig vad jag hade att vänta. Eller att jag fått ett nummer jag kunde ringa. Jag tänkte att jag nu hade gjort mitt, men det var ju fel. Att anmäla fick extrema konsekvenser.

Se också: Alexandra drogades som barn och utsattes för sexuella övergrepp

Efter reklamen: Sexuella övergrepp: Alexandra drogades på sin femårsdag

På våren blev jag sjuk, först fysiskt, sedan psykiskt. Jag var helt slut. Mamma blev orolig och tog mig till akuten. Det tog två år innan jag fick regelbunden behandling. Jag låg inlagd i tre månader, vilket förmodligen räddade mig. Under terapin fick jag veta att alla mina reaktioner var normala. Jag trodde att jag var ett monster som hade kastat ut min pojkvän varannan vecka – jag trodde ju han var farlig. Men nu fick jag lära mig begrepp som hjälpte mig att sätta ord på känslorna.

Bara det här med triggers – att någon tar på dig till exempel, eller en blick eller doft som plötsligt kan utlösa en massa reaktioner. När man inte förstår reagerar man som om det vore farligt. Även om jag nu är medveten om det är det fortfarande svårt, men jag kan säga att ”när du gör på det där sättet är det inte dig det är fel på, det är jag som blir påmind om det förflutna”. Jag har också fått psykodynamisk fysioterapi, det har varit väldigt bra. Det sitter ju i kroppen.

Med en så stor hemlighet, och med så stora svårigheter att prata om det – både nu och då – blir man också i grunden väldigt ensam. Genom att berätta om det hoppas jag att andra kan känna sig mindre ensamma.

Måste vara stark för att orka anmäla

Rättsprocessen pågick i fyra år. Att det skulle ta så lång tid hade jag aldrig trott. Jag förstår att det är lätt att tro att det inte är bråttom när en sådan här sak anmäls efter så lång tid, men det är ju bråttom för den som anmält. Man kommer inte vidare annars. När man kommit såhär långt vore det synd om det är rättsprocessen som ska knäcka en.

I rättssalen behandlades jag som en vuxen, men det var det lilla barnet det handlade om. Man får aldrig glömma bort barnet, oavsett hur vuxen man är. Jag lekte ”burken” när övergreppen började. Det är sådana saker jag menar är viktigt att påminna de som dömer om, och även sig själv. Att anmäla har rent ut sagt kostat mer än det smakar. Just nu känns det som att det har kostat för mycket.

Jag försöker intala mig att jag om kanske tio år kommer tycka att det var värt det. Som tur är minns man oftast de bra sakerna. Jag hoppas jag kommer känna att det var värt det någon gång i framtiden. Via behandlingen har jag träffat andra som blivit utsatta för övergrepp. Och jag inser att en sådan här kamp ska man bara ge sig in i om man är stark nog. Men jag klandrar ingen som inte anmäler.

De jobbiga minnena är inte lika tydliga sedan jag delade med mig av dem i rättssalen. Men varje morgon undrar jag hur jag ska komma upp ur sängen och ta mig an dagen utan att den ska präglas av min historia. Man vaknar i chock. I samma sekund man vaknar minns man inte det som hänt – men så kommer man ihåg. Varje dag är en kamp. Det konstiga är att man vänjer sig.

Den viktigaste insikten jag tagit med mig är att det bara är jag själv som gör livet värt att leva. Jag har valt att leva, då måste jag också göra det. Det är mitt mål nu, att gå från att överleva till att leva.