Julklappen från mamma fick tårarna att rinna
När det blev dags för julen för fem år sedan hade tillvaron just börjat återgå till det normala igen. Under året som gått hade jag upplevt de mest skrämmande händelserna i mitt liv, och nu ville jag bara ha lugn och ro omkring oss.
I slutet av januari hade Roger och vår ettåriga dotter varit på väg hem från dagis när de blev påkörda i en vägkorsning. Jag blir fortfarande alldeles skakig bara jag tänker på det. Amanda klarade sig oskadd som genom ett under, men Roger låg nedsövd i flera dygn och tvingades opereras för tryck på hjärnan. Rehabiliteringen tog flera månader, men den perioden var egentligen mest en lättnad för då visste vi ju att han skulle bli bra igen. Det som tagit på krafterna hade varit de där första dygnen innan Roger var vid medvetande igen – de var fruktansvärda. Då visste vi ju inte om vi skulle förlora honom eller om han skulle få men för livet.
Se också: Nina Gunke efter sin alzheimerdiagnos "Vill inte gömma mig"
Den sommaren njöt vi intensivt av livet tillsammans. Tanken på vad som kunde ha hänt hade dock gett mig en ny slags rädsla; jag hade alltid oro i kroppen när jag inte hade Roger och Amanda inom synhåll. Jag var ständigt beredd på det allra värsta och i min fantasi målade jag upp den ena skräckbilden efter den andra. Det blev dock bättre med tiden och under sommaren började jag kunna slappna av mer och mer.
Mentalt slut
När jag sedan blev gravid kändes det extra underbart. Det kändes som början på en ny, positiv period i våra liv. Men så i november fick vi en chock när kub-testet gav ett väldigt dåligt resultat. Risken för att barnet inte var friskt var väldigt stor. Det blev ett par veckors ångest innan fostervattensprovet visade att det varit falskt alarm. Allt var okej.
Jag var så mentalt slut efter det att jag gick på halvfart ända fram till jul. Jag orkade inte lika mycket som jag brukade, och jag orkade inte heller stressa. Dessutom behövde jag tänka på barnet inom mig.
I stället för att fokusera på att försöka få så mycket som möjligt gjort, gick vi in för att ha roligt med det vi gjorde – som att baka pepparkakor med Amanda och klä granen tillsammans. Det här var ju första gången som hon hade någon behållning av allt detta. Man vill ju gärna ha de minnena med sig.
Att vi tre och mina svärföräldrar åt julmiddag hos mina föräldrar istället för hos oss minskade också pressen avsevärt. Det är klart att händelserna från året som gått fortfarande spökade i bakhuvudet, men när vi satt där runt bordet tillsammans, åt middag, drack glögg, skrattade och öppnade julklappar – då kändes allt så bra. Tänk om det alltid kunde få vara så. Detta var min bästa jul på mycket länge.
Vi var nästan klara med julklapparna när mamma reste sig och smög iväg för att hämtade en extra klapp till mig.
– Få se om du kommer ihåg den här…
Lyckligt lottad
Klappen innehöll ett skrivhäfte från skoltiden, och på pärmen stod mitt namn. Det var en uppsats som jag skrivit i årskurs fem. Titeln var ”Hur mitt liv ser ut när jag blir stor”. Jag började läsa.
Jag kom inte ihåg ett ord av detta, och tappade nästan hakan när jag läste vad jag skrivit; att jag som vuxen bland annat skulle jobba med barn, vara gift och få två barn, en flicka och en pojke. Faktum är att jag är förskollärare, gift med Roger – och att vi tidigt känt att två barn vore rätt för oss. Nu växte vårt andra barn inom mig, ett barn som vi fått veta skulle bli en liten pojke…
Det var väl allt jag varit med om – men tårarna började rinna. Jag hade fått precis det liv jag drömt om redan som barn, och det senaste året hade jag varit nära att mista det. Just då fick jag en märklig känsla av att vi haft änglavakt, och jag kände mig så gränslöst tacksam. Några månader senare föddes vår son Adam, en frisk pojke.
Den där uppsatsen fortsatte att spela en roll i våra liv. Den blev en påminnelse om hur lyckligt lottad jag var och gjorde att jag fattade en del medvetna val, som att tillbringa mer tid med mina föräldrar. De var väldigt förtjusta i julbord, men tyckte att det var onödig lyx att spendera på sig själva. Så vi tog med dem på ett sådant inför varje julhelg, som ett tack för allt de gjorde för oss. De älskade det.
Vi gjorde ett par dagsutflykter ihop varje sommar och när pappa fyllde 70 tillbringade vi en vecka i en stuga vid kusten. När han gick bort två år senare var jag väldigt glad för den extra tid vi haft tillsammans de där sista åren – och den där uppsatsen hade stor del i att det blev så.
/ Sofie