Julias svåra tid: Mamma mördades på min dotters ettårsdag
Den 5 mars i år fyllde Julias dotter Adriana två. Då var det exakt ett år sedan Julias mamma och Adrianas mormor hittades mördad i sin lägenhet i stadsdelen Majorna i Göteborg.
– Adriana var mammas enda barnbarn, berättar Julia. Mamma var med på förlossningen och hon var jätteglad över att bli mormor. Vi skulle ha firat Adrianas ettårsdag tillsammans, men så blev det inte…
På Västra kyrkogården, inte långt från där Julias mamma Sandra bodde, böjer sig 24-åriga Julia ned och placerar ett ljus på sin mammas grav. Runt den svarta gravstenen, på vilken man kan läsa texten ”Älskade Mamma”, ligger små hjärtan och änglar utplacerade.
– Adriana brukar kratta när vi är här, säger Julia och ler svagt. Hon är så liten, hon gillar det. Men hon förstår ju inte grejen än – varför vi går hit och tänder ljus.
Svarade inte i telefon
Dagen då livet för alltid förändrades hade Julia varit i stan och fikat. Under spårvagnsfärden hem satt hon och scrollade på mobilen medan Adriana sov i sin vagn. Senare på dagen skulle de träffa Sandra för att äta tårta.
– Jag hade försökt ringa mamma, minns Julia. Men hon svarade inte. Det kändes lite konstigt att det inte gick att få tag i henne men jag tänkte ”hon ringer väl upp”. Jag visste att mamma hade köpt presenter till Adriana.
Plötsligt mitt i scrollandet på mobilen fick Julia syn på en artikel om ett mord i Göteborg. En kropp hade hittats i en lägenhet.
– Jag klickade på länken och det stod att mordet skett i Majorna, fast man visste inte om det var en man eller kvinna som dött. Men lite längre ned såg jag en bild föreställande några poliser utanför mammas trappuppgång.
Julia tystnar ett ögonblick men fortsätter snart:
– Först tänkte jag ”nej, det är inte mammas port, det finns många som ser likadana ut”. Men jag skickade ändå bilden vidare till Adrianas pappa och frågade honom ”är det här mammas hus?”. Han trodde att det var det …
En hållplats kändes som tjugo, jag hade en dålig magkänsla
Sandra bodde i samma stadsdel som Julia och därmed fortsatte Julia förbi den egna spårvagnshållplatsen för att ta sig hem till sin mamma.
– En hållplats kändes som tjugo, säger Julia dröjande. Jag hade en dålig magkänsla men försökte intala mig att vem som helst i porten kunde ha dött, det behövde inte vara mamma.
Möttes av poliser
När Julia till slut kom fram till Sandras adress fanns mycket riktigt en mängd poliser på plats. Julia minns hur hon, efter att Adriana hämtats av sin farbror, gick in i porten men blev stoppad av en polis som undrade om Julia bodde i huset.
Jag ringde min mormor och min moster – jag ringde alla. Sedan började jag gråta
– När jag svarade ”nej, men min mamma” och sa mammas namn tittade polisen chockat på mig. Jag sprang upp till mammas lägenhet – där inne fanns flera kriminaltekniker. När de fick syn på mig kom de ut i trappen och stängde dörren efter sig. Jag frågade om det var mamma som hittats död, men de kunde inte svara. Jag kommer inte ihåg hur länge jag sedan stod på gatan och väntade. Men jag ringde min mormor och min moster – jag ringde alla. Sedan började jag gråta …
Julia drar upp den gröna jackärmen och visar en tatuering. Laugh as much as you breathe – Love as long as you live. Sandra hade en likadan och på så sätt kunde man efter en stund bekräfta att det var Julias mamma som återfunnits avliden.
– Jag var 17 år när vi tatuerade oss tillsammans här i Göteborg – det var min första tatuering, berättar Julia.
Med ett snett leende fortsätter hon:
– Jag ville göra tre stjärnor men det fick jag inte för mamma. Hon tyckte att det var ute, så det blev denna i stället – ”vi gör den båda två, annars blir det ingen”. Mamma gillade sådana här citat. Det är ett fint minne, stunden då vi tatuerade oss, och jag är jätteglad nu över att jag har den här tatueringen.
Släppts ur fängelset
Inte långt efter att Sandra dött greps en man hon tidigare haft en relation med. Men innan det skedde snurrade tankarna i Julias huvud – ”vem kan ha gjort det, hur ser en mördare egentligen ut?”.
– Jag hade bara träffat den här personen ett par gånger väldigt kort, förklarar Julia. När det här hände hade han just släppts ut från fängelse och det dröjde inte länge innan han knackade på mammas dörr. Han ville vara med henne igen, men hon ville inte ha honom tillbaka. Flera av mammas vänner vittnade om det.
Julia konstaterar att det fortfarande känns overkligt att Sandra inte längre finns i livet.
– Innerst inne vet jag att hon är död … men det är ändå en så konstig grej – att man kan leva en dag och nästa inte finnas där. Och jag har ju aldrig varit utan mamma tidigare.
Sandra var bara 17 år när Julia föddes. Att hennes mamma var relativt ung var något som Julia gillade.
– Jag var mammas första barn, vi stod varandra väldigt nära och mina kompisar älskade henne också. När vi var yngre tog jag och mina vänner mammas smink och parfymer. Vi sprayade på oss alldeles för mycket och mamma blev skitsur. Vi hade två badrum då. Till slut låste mamma sin toa.
Julia skrattar.
– För mig är det inte svårt att prata om mamma, jag mår inte dåligt av det, säger hon sedan. Tvärtom tycker jag om att berätta om mamma. Hon var snäll och rolig. Man skrattade alltid med henne. Vi reste till Thailand tillsammans och till Cypern – de resorna betyder mycket nu i efterhand.
Mannen som greps för mordet på Sandra dömdes senare till sluten rättspsykiatrisk vård. Utöver mordet på Sandra blev han även dömd för mordförsök på en annan person och misshandel av ytterligare en. Julia var på plats varje dag under rättegången.
Han skadade inte bara mamma … Nu hoppas jag att han aldrig kommer ut igen
– Det var så mycket att ta in. Jag kände mig både arg, ledsen och besviken. Han visste att jag fanns. Han skadade inte bara mamma … Nu hoppas jag att han aldrig kommer ut igen. Det var inte ett värdigt sätt mamma dog på. Jag saknar henne jättemycket och tar alla chanser jag får att prata om henne. Jag vill inte att hon ska glömmas bort. Hon var min mamma och jag är stolt över henne.
Julia berättar att domen överklagades till hovrätten men mitt under förhandlingarna drog mannen tillbaka sin överklagan.
– Det var en chock. Men jag blev glad, oron släppte. Det var över. Det var väldigt svårt, under rättegången, att höra andra prata om mamma medan jag själv inte fick berätta om henne.
Ville veta allt
Julia förklarar vidare att hon efter Sandras död hade många frågor. Det kändes viktigt att få veta allt om mammans sista stund i livet.
– Jag ville att man skulle förklara det exakta händelseförloppet, jag ville veta hur det hände. Jag kände ”annars kommer jag alltid att undra hur mamma dog”. Men alla jag mötte, poliser och kriminaltekniker, var verkligen jättesnälla och svarade på de frågor jag hade.
Det börjar skymma på den i stort sett folktomma kyrkogården. Det är tyst och stilla. Ett stenkast från Sandras grav ligger även Julias morfar begravd.
Till slut valde jag en familjegrav. Jag ville att det skulle finnas plats för mig också
– Det är jag som har valt platsen, berättar Julia. Men det var svårt. Jag hade aldrig gjort något sådant innan. Hur väljer man? Var ska hon ligga? Ingen plats kändes rätt. Men till slut valde jag en familjegrav. Jag ville att det skulle finnas plats för mig också …
Se också: Så stöttar du någon i sorg
Efter en kort paus lägger Julia till:
– När någon går bort … det är inte som man tror – att de är borta och sedan är det ingenting mer med det. Det är så mycket praktiskt som ska fixas. Det var inte längesedan jag blev färdig med allt. Det tog lång tid innan vi fick tillgång till mammas lägenhet. Och allt rörande begravningen – hur väljer man till exempel musik? Dessutom var det under corona. Jag tog inte med mig Adriana till begravningen, men jag la ner en av hennes nappar i kistan.
Hittade presenterna
Adrianas presenter som hon skulle ha fått av sin mormor hittade Julia hemma hos Sandra många månader efter dotterns födelsedag.
– Det var bland annat kjolar och leggings. Men Adriana hade hunnit växa ur dem. Jag sparade ändå allt. Jag ska visa det för henne när hon blir äldre – ”det här var din ettårspresent från mormor”.
Att på riktigt förstå och ta in vad som hänt tror Julia kommer ta lång tid. Att uttala orden ”här ligger mamma begravd” känns både konstigt och overkligt.
– Varje gång jag går förbi mammas lägenhet tittar jag upp mot balkongen. Nu har någon annan flyttat in … På något sätt blir jag som mest påverkad när jag går förbi mammas hus, där känns det som hänt mer verkligt är här vid graven.
Julia tystnar återigen. Ytterligare en tatuering skymtar på ena armen – Mamma 1980-2020.
– Jag saknar mamma men jag blir glad av att vara med min dotter, säger Julia därefter. Jag sitter inte och gråter framför henne. Och jag håller på att utbilda mig till undersköterska. I framtiden kanske jag skulle vilja jobb som ambulanssjukvårdare – det började jag fundera på efter mammas död. Tänk om jag skulle kunna rädda en annan människa.