Maricas mamma mördades av sin sambo

Marica Wedberg minns den där sista helgen innan jul som om det var igår. Hon hade sett fram emot en egen dag med sin mamma. De hade bestämt att de skulle handla julklappar och umgås på tu man hand, mor och dotter.

Men dagen kom och gick utan att Marica fick tag i sin mamma. Hon ringde och ringde, men fick inget svar.

– Jag undrade förstås, men tänkte att hon nog hade fullt upp. Så här i efterhand önskar jag att jag hade reagerat annorlunda, säger Marica och berättar att hon under en längre tid känt att något skavde i mammans relation till sin sambo Mats.

Hon satt 28 år i amerikanskt fängelse. Men sedan 2011 är Annika Östberg, 63, en fri kvinna. Och hon njuter av varje dag i frihet!

relationerSå lever före detta livstidsdömda Annika Östberg idag

Hon kom med undanflykter och betedde sig undvikande.Hon, som tidigare älskat långa telefonsamtal, kunde inte längre prata i telefon med sin dotter utan att sambon la sig i.

Marica var orolig för mamma

Och när Maricas son fyllde ett år dök hon inte upp för att fira, trots att hon var en kärleksfull och omtänksam mamma och mormor. Först dagen efter kom hon förbi.

– Något kändes fel, men när jag frågade mamma nekade hon och sa att allt var bra. Vid ett tillfälle nämnde hon dock att Mats gett henne en örfil, men hon tog honom i försvar och sa att det var hon som provocerat honom, att det var hennes fel. Jag var orolig, men trodde inte att det var värre än att hon kunde hantera det.

Marica berättar att hennes föräldrar skilde sig när hon var tonåring och några år senare träffade hennes mamma Mats.

Han använde droger, hade ett hetsigt humör och var allmänt strulig – allt det som Annica inte var.

– Mamma var en naturälskande, rolig, levnadsglad och ordningsam person. Jag tror att hon tyckte synd om Mats. De kände varandra sedan tidigare och jag gissar att hon trodde att hon skulle kunna hjälpa honom på fötter.

I början hade de nog kul ihop, men när han flyttade in hos henne med alla sina grejer förändrades hon. Vi hade inte längre samma nära kontakt, säger Marica som fick en chock när hon såg mammans lägenhet fyllas med bensindunkar med hembränt.

Mamman förändrades

I hennes gamla flickrum stod en massagestol – men Annica hade inga synpunkter på det. Sakta men säkert krympte hennes livsrum, bokstavligen och psykiskt, medan Mats tog över och kontrollerade varje steg hon tog.

– Mamma förändrades, hon var inte längre den öppna, glada Annica jag kände. Men hon fortsatte att upprätthålla fasaden.

– Åh vad jag önskar att hon hade berättat! Varför sa hon inget? Inte ens för sina väninnor berättade hon.

Marica är frustrerad över att ingen lyckades bryta sig igenom hennes pansar, trots att varningstecknen fanns där. Varken hon själv eller hennes bröder anade hur illa det verkligen var.

I efterhand har hon fått veta att grannarna ringde polisen flera gånger. Men Annica medgav aldrig att hon blivit misshandlad.

– Men kort innan hon dog berättade hon faktiskt för en läkare om sin destruktiva relation och att hon funderade på att ta sitt liv. Det är hemskt att tänka att några visste men inte kunde göra något. Mamma var en vuxen kvinna, hon måste själv be om hjälp. Och det gjorde hon inte, konstaterar Marica och drar sig åter till minnes julen 2014, som kom att bli vattendelaren mellan ett före och ett efter.

Helgen kom och gick utan ett livstecken från Annica. Men Marica räknade fortfarande med att hon skulle komma och fira jul med barn och barnbarn.

Mats var inte välkommen på familjesammankomster – Marica ville inte att hennes barn skulle behöva utsättas för den spända stämning som alltid uppstod i hans närvaro.

Fick panik

På kvällen dagen innan julafton ringde det på dörren. Det var Maricas pappa. De kramade om varandra. Sedan sa han: mamma är död.

Marica darrar på rösten när hon fortsätter:

– Först fattade jag inte. Menade han att farmor var död? Men sedan förstod jag att det var min mamma det gällde. Jag fick panik, benen vek sig och jag sjönk ner på golvet. Det gick bara inte att ta in, det var så ofattbart…hur skulle jag överleva utan henne?

Det enda Maricas pappa visste var att det, enligt grannar, hade varit bråk under helgen. Ambulans, polis och bil från begravningsbyrå hade varit på plats efter att man funnit en död kvinna i sängen.

Julen gick som i ett töcken. Maricas bröder och andra släktingar mottog det mardrömslika beskedet att Annica mördats. Tillvaron hade ställts på ända och för Marica skulle julen, under åren som följde, enbart förknippas med smärta och sorg.

Se också: Stoppa kvinnovåldet – låt det bli #sistaslaget

Efter reklamen: Stoppa kvinnovåldet - låt det bli #sistaslaget

Hon och hennes anhöriga misstänkte direkt att det var Mats som dödat Annica och mycket riktigt erkände han. I hovrätten dömdes han till 14 års fängelse för mord.

– Jag föreställde mig det värsta, att han styckat henne. Men han hade strypt henne och sedan hade hon blivit liggande död i sängen i flera dagar. Det var och är jättejobbigt att tänka på. Var hon vid medvetande medan hon ströps? Paniken hon måste ha känt innan hon dog…

Många obesvarade frågor

Marica skakar sakta på huvudet. Hon har sett obduktionsprotokollet och säger att det krävs en enorm kraft för att strypa någon till döds.Några svar på varför och hur det kunde gå så långt har hon inte fått. Mats påstår att han inte minns.

Kvar är Marica med tusen obesvarade frågor som hon tvingas leva med. Men hon hoppas innerligt att hennes mamma var på väg att lämna relationen, att hon äntligen insett hur destruktiv den var. Även om det var för sent.

– Sista gången jag såg Mats var på rättegången. Jag tyckte nästan synd om honom, det syntes att han mådde jättedåligt. Samtidigt går det inte att förlåta det han gjorde

För att bearbeta traumat har Marica pratat mycket med familj och vänner. Något professionellt samtalsstöd har hon inte erbjudits, men prästen som begravde Annica har varit till stor hjälp och tröst.

– Det som hände har förändrat mig på djupet. Jag kan verka okej utåt men något har gått sönder inombords. Mamma har lämnat ett enormt tomrum efter sig och jag tänker väldigt ofta på henne. Den dag jag gifter mig kommer hon inte att vara där, hon kommer inte att se barnbarnen växa upp.

Marica har valt att ännu inte berätta sanningen om mormor för sina söner. De är fyra och sju år och vet bara att mormor är död.

– Men när de blir äldre kommer jag såklart att berätta vad som hände, säger hon.

Frågan hon ofta återkommer till är om hon hade kunnat göra mer. Skulden över att inte ha sagt ifrån redan när Annica fick sin första örfil gnager. Samtidigt önskar hon att polisen hade kontaktat familjen, för då hade de förstått hur illa det var och kunnat agera.

– Men det fungerar tyvärr inte så. Om inte kvinnan själv vill anmäla eller lämna förhållandet så görs ingenting, säger Marica och tillägger att mammas död har härdat henne. Smärtan bär hon på insidan.

– Mamma lärde oss barn att stå på egna ben och det gör jag. Samtidigt undrar jag när chocken kommer, när sorgen slår till på allvar. För hittills har jag mest försökt vara stark och komma vidare. Jag blir inte längre lika berörd av jobbiga saker, för det värsta har ju redan hänt.

Fotnot: Mats heter egentligen något annat.