Josefin och Jan träffades i skogen: Så håller vi kärleken vid liv
De skuttar runt bland mossor och lavar i skogen och lystrar till korpens ödesmättade lockrop.
– Vi är tramsiga som tonåringar ibland, trots att vi varit ihop i 20 år. Och det härligaste av allt är att jag älskar min man över allt annat.
Josefin och Jan Svensson, träffades i skogen vid en fågelskådning och delar ett brinnande intresse för naturen.
– Det är både lättare och roligare att hålla ihop när vi har så mycket gemensamt.
De bor i en röd stuga nära Arkelstorp i nordöstra Skåne, invid skogsbrynet och skogen som är deras andra hem. Här har de hästar, katt, marsvin och höns. Torkade örter hänger i kvastar, naturfärgade garner, pilbågar, gamla bruksföremål och snickarverktyg skvallrar om deras stora intresse för natur, hälsa, hantverk och historia.
– Vi gifte oss här hemma i hagen 2016. Eftersom vi gillar historia hade vi ordnat ett bröllop i medeltida stil, med tidsenliga kläder, eldkorgar och vilda blommor på borden. Vi bjöd på mjöd och nybakat örtbröd och min bror spelade dragspel och fiol.
På kvällen hade vi stor fest med elddans och lekar. Jag och mamma hade lagat maten och bakat blåbärstårtor och efteråt reste Jan och jag på bröllopsresa till Gotland och besökte Medeltidsveckan.
–Vi har samma värderingar och vi har lärt oss att det är viktigt att prata med varandra och sätta ord på det vi känner. Och inte gå och lägga oss som ovänner. Vi har våra motgångar och sorger, men vi har hela tiden känt stöd i varandra.
Åkte till fjällen
Josefin och Jan träffades i Örkelljunga där de båda växte upp. Det var Jans bror och hans fru som tussade ihop dem.
– De tyckte att vi två naturnördar passade bra ihop. Men det tog ett tag innan vi kom till skott. I början blev vi först och främst goda vänner och umgicks under ett år.
– Sedan ville jag åka till fjällen och vandra och då kom jag på att det fanns bara en som jag ville åka dit tillsammans med och det var Jan, berättar Josefin. Jag visste vi skulle ha roligt ihop och litade fullständigt på att han skulle klara alla strapatser och om något hände där i vildmarken, skulle han klara att rädda mig.
När hon frågade Jan om han ville följa med henne en vecka till fjälls blev han först lite ställd.
– Plötsligt började vi tänka på varann på ett annat sätt. Det kom en del fantasier om bara vi två i fjällstugorna, minns Jan och skrattar.
– Det slog mig som en blixt ”åh vilken granner påg Jan är”, säger Josefin.
De gav sig iväg. Det trygga vänskapliga hade fått en ny dimension av romantik och spänning och sedan var det ingen återvändo.
Väl hemma igen satsade de på en framtid tillsammans. Josefin jobbade som fritidsledare och Jan på fabrik, men båda började studera naturvetenskap. De valde att bosätta sig nära Kristianstad, där finns både härlig natur och en högskola. Jan läste till biolog och Josefin till landskapsvetare. De var med i Naturskyddsföreningen och gick på alla kurser som fanns om kulturlandskap, djur, växter, fåglar, miljö.
Sedan dess har de båda haft ”gröna arbeten”. Josefin är sedan flera år naturvägledare på Naturum Vattenriket i Kristianstads Vattenrikes biosfärområde.
– Det jobbet fick jag efter att min nuvarande chef hörde mig när jag stod i ett fågeltorn och berättade om tranor för alla som ville lyssna. Tranorna blir uppåt 20 år gamla och de lever i par, men varje vår väcker de gnistan och passionen till liv genom att uppvakta varandra. Då blir det nytändning och detta är något vi människor kan ta efter. Slentrian i vardagen kommer med jämna mellanrum när man levt ihop länge, men när man uppvaktar varann tar glöden ny fart. Precis som alla andra par har vi perioder när allt känns tradigt och man hasar runt i ullsockarna därhemma. Men då gäller det att komma ihåg tranorna, putsa upp sig lite och uppvakta sin partner. Då händer det grejor, säger Josefin som gärna medverkar och pratar natur i radion då och då.
– I dessa pandemitider har många valt att ge sig ut i skog och mark. Naturen har aldrig stängt och här finns gott om plats. Här får vi balans i livet, en paus från elektronik, skärmar, allt digitalt. Vi är en del av naturen och det är här vi kan hämta kraft, säger Jan. Naturen finns överallt och det mesta är helt gratis. Men många behöver en liten knuff och lite information för att komma igång. När man väl lockat ut folk väcks ofta intresset för att ta vara på naturen. Det bästa är att börja med barnen, sedan sprider de det vidare till de vuxna.
Naturen i fokus
Även Jan har jobbat på Naturum och som naturvårdare på kommunen och Länsstyrelsen i Kronoberg. Nu är han handläggare på Länsstyrelsen i Kristianstad och inventerar och gör upp skötselplaner för naturvård för lantbrukare i Skåne och Blekinge.
Efter att ha haft naturen i fokus på jobbet kommer Jan och Josefin hem och fortsätter att vara ute i naturen. De vandrar, cyklar, tittar på fåglar, paddlar kajak, studerar växter eller sitter på en sten vid någon sjö och bara glor.
– Alla årstider har sin tjusning. Känner man sig deppig på hösten hjälper det att gå ut i skogen, titta på stenar, mossor, lavar, svampar, knoppar, bark och grenverk. På vintern kan vi åka skidor, skridskor eller bara vandra och njuta av vinterlandskapet. Vi tar gärna med oss fika och något att sitta på, gör upp eld och värmer oss en stund, säger Jan som gillar utmaningar och testar att göra upp eld med flinta och stål, pinnar och fnöske.
Se också Lotta Engberg och Mikael Sandström i Tillsammans med Strömstedts
Josefin tar fram sin stickning ur ryggsäcken och stickar en stund vid brasan. På sommaren tar de kanoten och paddlar till någon enslig ö och campar.
Men det här med att sitta still och ta det med ro har inte alltid varit Josefins starka sida.
– Jag är en aktiv och energisk person och tar lätt på mig lite väl mycket. Det var en period då jag började må allt sämre och blev trött. Vi hade försökt att bli med barn under flera år men det ville sig inte. Det var stressande. Till slut provade vi med IVF-behandlingar.
Gick in i väggen
Det upptäcktes att hon hade myom, som ger kraftiga blödningar. Blodförlusten ställde till stora problem. Alla organ blev utmattade och hon kände sig trött, helt kraftlös, blev yr och fick hjärtklappning. Järnvärdena var så dåliga att läkaren föreslog blodtransfusion. Det blev höga doser järntabletter och operation. Hon mådde fortfarande dåligt och fick diagnosen utmattningsdepression och blev sjukskriven.
– Jag som kört på som en duracellkanin i alla år och inte lyssnat på kroppen fick nu ge upp, dra i nödbromsen.
Jan förklarar att han hade sett varningstecknen långt tidigare och försökt få Josefin att ta det lite lugnare. Även andra i omgivningen hade försökt påverka.
– Jag kunde helt enkelt inte förstå eller ta till mig det de sa förrän allt tog stopp och jag gick rakt in i väggen.
Josefin vilade, gick ut i naturen, satte sig ner på en stubbe i skogen. Hon var med sina älskade hästar i hagen trots att hon ibland var så yr att hon måste hålla sig i dem för att inte ramla.
– När jag orkade red jag en runda på min islandshäst Lykill.
Hon grät mycket och kom sig inte för att göra någonting.
– Köra bil gick inte när hjärnan var som sirap. Tankarna snurrade hur hamnade jag här?! När jag försökte koka kaffe glömde jag hälla på vatten.
Jan stöttade och fanns där, han lärde sig jonglera och brukade ha en liten föreställning och showa för Josefin på kvällarna för att få henne på andra tankar en stund.
– Jag gick i samtalsterapi och kom vidare, insåg att jag gjort en del fel, men förstod också att jag inte kan lägga all skulden på mig själv, jag har gjort så gott jag kan. Nu har jag ett annat sätt att tänka som handlar om att jag ska må bra.
Dessutom påbörjade Josefin en kurs i personlig utveckling och fick coachingsamtal.
– Mina föräldrar har också hjälpt mig och vi kom varandra närmare under de här åren.
Så småningom kom hon igång med sitt arbete igen.
– Jobbet på Naturum är roligt. Och jag är även utbildad naturterapeut och tar med mig grupper eller enskilda ut i naturen för skogsbad, qi gong och ger även massage och coachingsamtal. Har man haft det tufft märker man vad som är viktigt i livet.
– Jan har varit mitt stora stöd. Det blir inga barn, men det är bra som det är nu, vi är tacksamma för att vi har varandra.