Johanna: Min son var rädd för hundar
En fredagskväll kom min syster oväntat på besök, och jag såg direkt på hennes ansikte att något hade hänt. Millas svärfar hade lagts in på sjukhus med en blodpropp i hjärtat och familjen hade ringts in.
− Och här står jag med Bonzo, sa hon och pekade mot sin bil. Jag vet att Oliver är rädd för hundar, men det kanske du kunde ändå ... Jag vet inte vad jag ska göra med hunden, och jag vet inte hur länge vi kommer att vara på sjukhuset heller.
Medan orden nästan rann ut ur min syster, hade min man Jeppe och vår sjuårige son Oliver kommit ut i hallen.
Vi skulle såklart hjälpa till och passa hunden. Vi var bara tvungna att hålla isär vår son och hunden. Ingen visste varför Oliver var så rädd för hundar, men ända sedan han var liten var han rädd för alla hundar han träffat och han hade aldrig ens låtit sig övertalas att klappa min systers otroligt vänliga Bonzo.
Stark hundrädsla
När vi hälsade på min syster och hennes familj såg de alltid till att Bonzo var ute i trädgården eller för sig själv i ett separat rum.
Oliver stirrade på Bonzo med stora ögon när min syster tog honom ur bilen, och försvann sedan snabbt in i sitt rum.
Jag kramade min syster och viskade att vi tänkte på hennes familj och hoppades att allt skulle bli bra igen.
Bonzo viftade glatt på svansen, men såg lite vilsen ut när min syster körde iväg. Så fort vi kom in slappnade dock hunden av och la sig i hörnet vid soffan.
Bonzos svans dunkade mjukt mot golvet och han såg på mig med sina milda ögon.
Jag tyckte synd om Oliver för att han inte kunde se hur skönt det var att ha en hund i huset, men han skulle så klart inte behöva låsa in sig på sitt rum på grund av hunden så jag och Jeppe bestämde oss för att släppa in Bonzo i sovrummet.
Vi lade en filt på golvet och hunden lade sig lydigt ner. Oliver kom in i vardagsrummet och när vi alla tre senare gick och la oss hade vi framgångsrikt lyckats hålla isär pojke och hund hela kvällen.
Dagen efter sms:ade jag min syster för att få reda på hur det hade gått. Hennes svärfar hade opererats, men hans tillstånd var fortfarande kritiskt.
Samtidigt gick Jeppe en långpromenad med Bonzo, som sedan låstes in i sovrummet igen.
− Det är synd om honom, förklarade Oliver oväntat.
– Om du lovar mig att Bonzo inte kommer till mig, då är det okej att han inte är i sovrummet.
Vi kunde ju åtminstone göra ett försök. Jag öppnade dörren till sovrummet, och Bonzo smet genast fram till Oliver som han inte hälsat på än och Jeppe skyndade sig att kalla till sig hunden.
Hunden jagade fåren
Senare på morgonen bestämde vi oss alla för att gå en promenad. Bonzo och Jeppe längst fram, och Oliver och jag strax bakom.
Vi gick ner mot kornellen som växte bakom fårbondens mark, och när vi närmade oss hagen med får höjde Bonzo på huvudet och sniffade i luften.
− Försök att ha koll på honom, sa Jeppe.
Även om Bonzo aldrig har tagit hand om får, så skulle det inte vara förvånande om han känner av fårhunden inom sig.
Samtidigt såg vi hur fyra får sprang runt utanför fållan. Bonzo såg detsamma och drog i linan som var fäst vid kragen.
Draget kom så oväntat att kopplet gled ur Jeppes hand, och innan vi ens hann blinka var Bonzo vid fåren.
Jag trodde att fåren skulle springa åt alla håll, men till min förvåning fick Bonzo djuren att samlas, och sedan satte han sig och tittade på den lilla flocken. När ett av fåren försökte gå iväg var Bonzo genast på fötter igen.
− Det måste vara en vallhund du har där, sa en röst bakom oss, medan en man i gummistövlar och arbetskläder kom ner mot oss.
I podcasten Lätta ditt hjärta får du ta del av vanliga människors berättelser om svåra och utmanande perioder i livet. Podden bygger på läsarberättelserna som i många år publicerats i Aller medias veckotidningar och på allas.se. Programledare är journalisten Elin Samuelsson som vid sin sida har psykologen och författaren Helena Kubicek Boye. Klicka här för att börja lyssna – eller tryck på play i spelaren nedan!
– Kan hunden hjälpa mig att få ordning på de fyra rymlingarna också?
Innan vi hann svara något sträckte mannen ut sin armar åt båda sidorna och fick de fyra fåren att röra på sig.
När ett av dem åter försökte smita var Bonzo redo och fåren gick in i fållan.
– Tack för hjälpen, sa bonden leende och såg sedan på Oliver.
Är det där din hund?
– Nej, det är min mosters.
Oliver tittade på collien, som hade följt sina instinkter när det behövdes. Kanske lade Oliver märke till det milda uttrycket i Bonzos ögon, för plötsligt höjde han sin hand och rörde försiktigt vid hundens mjuka, gyllene päls.
Bonzo slickade Olivers hand och det kändes nästan som ett mirakel när han plötsligt klappade hunden.
Senare på eftermiddagen låg Oliver och Bonzo bredvid varandra framför tv:n, och när min syster ringde och sa att hennes svärfar skulle återhämta sig helt från blodproppen kändes det som ännu ett mirakel.
Oliver håller fortfarande avstånd till främmande hundar, men han älskar Bonzo utan förbehåll.
Bonzo lyckades fånga både de förrymda fåren – och Olivers hjärta.
Berätta din historia!
Läsarberättelser är era berättelser direkt ur livet. Ett liv innehåller så mycket – glädje, sorg, dramatik och spänning. Alla bär vi på en historia.
Vill du berätta din? Mejla oss på [email protected]