Ammi: Jag ville inte visa upp min son
Jag var helt oförberedd på att det kunde vara något fel med min lilla son. Som ung och gravid kände jag mig odödlig och obekymrad.
Kanske var det därför jag föll ner i ett mörkt hål när det visade sig att min son hade en medfödd, men helt ofarlig, läppspalt.
Utmattande förlossning
Pelle var önskad. Rasmus och jag hade känt varandra i knappt tre år och precis köpt hus när jag blev gravid. Allt gick som det skulle. Jag hade också en lätt graviditet, och ultraljudet i vecka 20 gav oss ingen anledning till oro.
Rasmus var vid min sida under hela förlossningen, han tog emot vår lilla son och klippte navelsträngen. Det var en lång och utmattande förlossning där jag behövde sys med flera stygn efteråt.
I podcasten Lätta ditt hjärta får du ta del av vanliga människors berättelser om svåra och utmanande perioder i livet. Podden bygger på läsarberättelserna som i många år publicerats i Aller medias veckotidningar och på allas.se. Programledare är journalisten Elin Samuelsson som vid sin sida har psykologen och författaren Helena Kubicek Boye. Klicka här för att börja lyssna – eller tryck på play i spelaren nedan!
När allt väl var över sjönk jag ihop, dränerad på energi. Jag överhörde Rasmus fråga barnmorskan hur vår son mådde och såg hans blick bli förvirrad vid hennes svar, som var för lågmält för mig att höra från sjukhussängen.
Sedan vände Rasmus ryggen till mig och följde med henne till hörnet av rummet där Pelle låg på ett bord och blev undersökt. En läkare kom också in i rummet.
Jag kände att något var fel och började ropa på Rasmus. Paniken i min röst fick barnmorskan att vända sig om och le mot mig lugnande.
Vågade knappt titta
En stund senare kom läkaren över till mig och förklarade att min lilla pojke föddes med läppspalt.
De behövde undersöka honom ytterligare, men det verkade inte vara något fel med gommen.
När jag äntligen fick Pelle i mina armar kände jag mig mycket osäker. Jag vågade knappt hålla honom. Varför hade de inte sett läppspalten på ultraljudet?
Läkaren sa att det ibland inte upptäcks i sällsynta fall, men åtminstone var hon inte orolig.
Ändå lyckades ingen riktigt lugna mig. Oavsett hur många gånger de upprepade att Pelle inte led någon nöd och att operationen skulle vara relativt enkel kunde jag inte riktigt hantera det.
Rasmus älskade vår lilla kille från första sekund. Han hade full koll på vad Pelle skulle genomgå för undersökningar och var trygg i situationen.
Jag skämdes över mig själv. När jag kramade min lilla pojke tätt intill mig kände jag kärleken strömma genom mig, men jag kunde nästan inte stå ut med att se på honom.
Och om jag kände så, hur skulle andra människor då reagera?
Svårt med amning
Familjen besökte oss när vi kom hem från sjukhuset. Rasmus förklarade avslappnat hur läkarna skulle fixa Pelles ansikte så att han inte skulle ha några men. Jag var mer tystlåten.
Amning blev en utmaning. Pelle hade svårt att suga sig fast på grund av läppspalten, och det använde jag som en ursäkt gentemot Rasmus, som hade börjat undra varför jag aldrig lämnade hemmet med Pelle.
Dop och bröllop, som vi annars hade planerat att äga rum ungefär fyra månader efter födseln, ville jag inte höra talas om.
Rasmus pressade på för att vi åtminstone skulle sätta ett datum, men till sist bröt jag ihop gråtande och sa att jag fruktade att jag aldrig skulle kunna låta omvärlden träffa min son.
Jag försökte förklara för Rasmus att om jag, Pelles egen mor, hade så svårt att se på honom de första dagarna efter födseln, hur skulle andra människor då inte reagera?
Jag kunde inte hantera tanken på att någon skulle känna avsky för min lilla pojke.
De skulle båda vara bättre utan mig, för jag var övertygad om att jag var en dålig mor och hustru.
Var deprimerad
Som tur var vägrade Rasmus att tro att jag var så fruktansvärt ytlig som jag själv trodde.
Han tog kontakt med BVC och såg till att jag fick hjälp. Efter flera samtal, först med barnmorska och senare en psykolog, förstod jag att jag kämpade med en förlossningsdepression. Jag var inte en dålig person.
Minuterna efter födseln hade varit traumatiska för mig, och när jag äntligen fick Pelle i mina armar och såg hans ansikte kunde jag bara se läppspalten.
Den efterföljande skuldkänslan gentemot min lilla pojke hade lamslagit mig, men det hjälpte att sätta ord på tankarna, och jag började långsamt att må bättre.
Pelle döptes när han var sju månader gammal, samtidigt som Rasmus och jag gifte oss. Det var en underbar dag där jag flera gånger fick nypa mig i armen av lycka över hur lycklig jag var.
Utan Rasmus vet jag inte hur jag hade klarat det, och när jag i dag ser på Pelle ser jag den mest underbara, vackraste pojken. Han har inte opererats än, men vi gömmer oss inte längre.
Berätta din historia!
Läsarberättelser är era berättelser direkt ur livet. Ett liv innehåller så mycket – glädje, sorg, dramatik och spänning. Alla bär vi på en historia.
Vill du berätta din? Mejla oss på [email protected]