Johanna: Jag blev kär i min pappas jaktkamrat
Jag minns spänningen när vi åkte ut i skogen tidigt på morgonen. När hunden Seppo fick vittring på en hare var det som om tiden stod stilla.
Vi såg honom jaga den över stock och sten, och ibland fick pappa skjuta haren.
Pappa lärde mig mycket om djur och natur. Jag blev själv intresserad av jakt och vi tränade luftgevärsskytte hemma på gården – och jag blev riktigt bra på det. När jag blev lite äldre, 16–17 år, började jag med älgjakt.
Jag tog jägarexamen och kom med i pappas jaktlag. Älgstudsaren hade jag fått köpa av en av pappas jaktkompisar, Andreas, en snäll och rolig kille.
Han var i 45-årsåldern men såg yngre ut och var vältränad och stark. Han hjälpte mig mycket under jakten och såg ofta till att vara nära mig.
Mina föräldrar tjatade på mig att jag skulle gå ut och roa mig som andra unga och inte vara så mycket med jaktgubbarna.
De hade naturligtvis sett att Andreas var intresserad av mig och tyckte att jag skulle träffa någon i min egen ålder.
Jag lyssnade inte på dem utan påpekade att det var pappa som hade lagt grunden för mitt jaktintresse.
Både en älg och en björn dök upp
Så var det dags för älgjakt igen och vi träffades på morgonen vid jaktstugan för att fördela passen. Jag frågade jaktledaren om jag fick följa med hundföraren, som var Andreas. Han blev lite förlägen, men såg glad ut.
Tillsammans gick vi i skogen med Andreas hund Zorro och småpratade lite tyst som man ska göra när man är på jakt.
Ibland stannade vi till när vi hörde något prassla i skogen.
Rätt som det var kom en stor björn rusande mot oss och jag kände att blodet isade sig i ådrorna.
Andreas reagerade omedelbart. Han kallade in Zorro, knuffade omkull mig och la sig över mig som skydd.
Lätta ditt hjärta: Här kan du lyssna på våra läsarberättelser i poddformat
I podcasten Lätta ditt hjärta får du ta del av vanliga människors berättelser om svåra och utmanande perioder i livet. Podden bygger på läsarberättelserna som i många år publicerats i Aller medias veckotidningar och på allas.se. Programledare är journalisten Elin Samuelsson som vid sin sida har psykologen och författaren Helena Kubicek Boye. Klicka här för att börja lyssna – eller tryck på play i spelaren nedan!
– Nu måste vi spela döda, annars vet jag inte hur det här slutar, viskade han.
Mitt hjärta dunkade hårt och det kändes overkligt och skrämmande. Plötsligt hörde vi något som kom springande och grenar knäcktes – det var en älg.
Björnen visade sig vara mer intresserad av älgen och sprang efter den. Vi låg ändå kvar ett tag och tryckte på marken och Andreas höll om mig. Sedan reste vi oss upp och han kramade mig och vi stod så länge.
Vi hade båda tårar i ögonen och till slut kysste han mig. Det kändes så rätt.
– Vilken tur att älgen dök upp, sa Andreas.
Jag höll med och kände mig glad och tacksam. Dessutom insåg jag att jag var kär i Andreas.
Nu är det vi två
Den jaktdagen blev ingen älg skjuten, men det var den lyckligaste dagen i mitt liv tack vare att Andreas hade räddat våra liv.
Vi gick tillbaka till jaktstugan hand i hand och där hade vi mycket att berätta för de andra i jaktlaget. Många såg undrande ut och vi fick menande blickar från de andra, men vi tänkte bara på hur lyckliga vi var.
På kvällen hade vi en liten fest i jaktstugan och det blev riktigt muntert.
Andreas berättade en gång till vad som hade hänt och sa till pappa att nu fick han lämna över sin dotter. Ja, han friade där och då.
– Jag har nog sett att det har varit något på gång, sa pappa och log.
Andreas och jag är nu lyckligt gifta och väntar vårt första barn. Hoppas att det blir en liten jägare.
Berätta din historia!
Läsarberättelser är era berättelser direkt ur livet. Ett liv innehåller så mycket – glädje, sorg, dramatik och spänning. Alla bär vi på en historia.
Vill du berätta din? Mejla oss på [email protected]
