Johanna fick social fobi efter de oväntade dödsfallen inom familjen
Livet har aldrig varit bättre. Orden är Johanna Salenius Sandstraks och hon uttrycker dem med ett slags lycklig lättnad.
Hon bor med sin man och sina tre barn i en handikappanpassad enplansvilla med trädäck, utomhuspool och trädgård i sin barndomsstad Linköping.
För två år sedan blev hon certifierad massageterapeut och hon jobbar hemifrån tack vare att de har låtit bygga om garaget till mottagning.
– Det är som att jag äntligen har landat. Man blir ju aldrig färdig med sig själv men idag känner jag att jag inte längre behöver älta allt det jobbiga som hände när jag var yngre. Jag har kommit till ro.
Johanna växte upp med sina föräldrar och åtta år äldre bror. Mamman jobbade som förskollärare och hennes pappa pluggade till läkare. Johanna tyckte om att titta i hans anatomiböcker som låg hemma.
– Pappa och jag hade samma intresse för teknik. Jag kommer ihåg att jag byggde en racerbil med honom när jag var liten. Han hade en sådan humor och var världens roligaste och smartaste – när han mådde bra.
Idag misstänker hon att han var manodepressiv. I sina mörka stunder bedövade han sig med alkohol och kunde plötsligt bli aggressiv.
Som medmissbrukare är det inte lätt – man lever med hoppet om att allt ska bli bra
– Det var oroligt hemma och idag vet jag att min mamma har dåligt samvete för att hon inte lämnade min pappa tidigare. Men som medmissbrukare är det inte lätt – man lever med hoppet om att allt ska bli bra.
Johanna var tolv år när föräldrarna separerade. Hennes pappa flyttade in hos farmodern och mådde allt sämre. Han var diabetiker och började slarva med sitt insulin vilket ledde till att han gick ner mycket i vikt.
En fredagseftermiddag försommaren 1993 kommer då 13-åriga Johanna hem från skolan och ser sin mamma gråta.
– Hon berättade att pappa hade dött. Min farbror hade hittat honom i farmors sommarstuga. Jag minns att jag gick in i badrummet och stängde dörren. Jag kunde inte ta in det.
Fick ångest av dödsfallen
Det är osäkert om hennes pappa tog sitt liv eller inte, men den misstanken har alltid funnits. Dittills hade Johanna varit en sprallig, utåtriktad tjej som hade lätt för att få kompisar och som gillade att teckna och spela teater.
Men efter pappans bortgång slöt hon sig. Hon fick komplex över sin smala kropp och var inte ute och festade som många andra i klassen. Alkohol skrämde henne.
Hon kände att hon inte passade in och satt mest hemma och ritade och tittade på ZTV. Från att ha trivts i rampljuset utvecklade hon social fobi.
Vem är Johanna Salenius Sandstrak?
- Ålder: 40 år.
- Bor: Enplansvilla i Linköping.
- Familj: Maken Pelle och barnen Vincent, 17, Ofelia, 9, och Edvard, 5.
- Jobbar som: Massageterapeut och konstnär.
- Fritidsintressen: Se på film, fixa i trädgården eller måla.
- Drömmer om: Att en dag bo i ett hus på landet med getter, höns och trädgårdsland.
Om hennes mamma bad henne att gå och köpa mjölk fick hon ångest. Hon tyckte att det var jobbigt att stå i kö och känna andras blickar på sig.
På lektionerna undvek hon att räcka upp handen, rädd för att göra bort sig och svara fel på lärarnas frågor.
Hemma började hon med vissa tvångsbeteenden, som att stå och borsta tänderna länge och sedan le mot badrumsspegeln innan hon släckte lampan.
– Det här var ju före internet och jag fattade inte varför jag kände som jag gjorde. Jag tror säkert att det handlade om en ångest som jag gick och bar på. Idag kan jag se att jag hade behövt få prata med någon utanför familjen.
Nästa bakslag kom sista året i gymnasiet. Hennes morföräldrar hade alltid stått henne nära och morfadern hade blivit något av en extrapappa sedan hennes pappa gått bort.
Efter min morfars försvinnande hade jag länge katastroftankar, blev cynisk och trodde att alla som stod mig nära skulle dö
Så en kall vinterdag ringer mormor och säger att morfar är borta. Han skulle gå ut och köpa fikabröd men hade inte kommit tillbaka på flera timmar. De polisanmälde. En sökinsats inleddes och hundarna spårade ner till vattnet men sedan tog det stopp.
– Det där dygnet hade jag sådana panikångestattacker. Dagen därpå hittade polisen ett avskedsbrev under en pappersbunt. När jag tänker tillbaka på min morfar kan jag se att han hade varit väldigt deppig. Men de hittade aldrig kroppen.
Fem år senare dog hennes mormor.
– Efter min morfars försvinnande hade jag länge katastroftankar, blev cynisk och trodde att alla som stod mig nära skulle dö.
Blev gravid
Johanna hade en tanke om att söka till Beckmans reklamskola i Stockholm. Men efter studenten var hon skoltrött och började istället jobba som stödperson till ungdomar som hade problem med kriminalitet och missbruk.
– Nu kan jag känna att jag borde ha varit mer torr bakom öronen själv. Men mitt självförtroende växte med det där jobbet.
Något annat som fick henne att växa, i dubbel bemärkelse, var att hon blev gravid. Det var nära att det blev abort, men hon ångrade sig i sista sekunden. Hon var 22 år och bodde med sin dåvarande pojkvän.
Förlossningen blev dramatisk. Johanna hade fått blodproppar på moderkakan och tvingades till akut kejsarsnitt.
Vincent låg kvar en vecka på BB innan de kunde ta med honom hem. Där dröjde det inte länge innan de anade oråd.
– Jag hade ju ingen erfarenhet av små barn men min mamma kände direkt när hon lyfte upp Vincent att något inte var rätt med hans kropp. Han var så slapp på något sätt.
Efter ett halvår kunde han fortfarande inte sitta själv utan att ramla åt sidan.
– Jag tränade honom som en idiot och hade massa kuddar runt honom. Men han ramlade hela tiden.
Sonen diagnostiserades med cp-skada
Först när Vincent var 1,5 år gammal träffade de en läkare på barn- och ungdomsrehabiliteringen som förstod vad som var fel. Vincent har en utvecklingsstörning och spastisk diplegi, en cp-skada.
– Då rasade hela världen för mig. Medan Vincents pappa reagerade mer: hur ska vi hantera det här nu?, så tänkte jag redan långt framåt: hur ska det gå för honom i skolan, kommer han bli mobbad?
Johanna och Vincents pappa fick hjälp av en kurator med att hantera den nya, svåra situationen. De gjorde hans träningar och hoppades på att det skulle bli bättre.
– I början kunde han inte plocka upp saker, det fick vi träna på jättelänge. Vid minsta lilla framsteg blev jag väldigt glad. När andra föräldrar klagade över småsaker tänkte jag alltid: du har ju i alla fall ett friskt barn.
Med tiden slutade hon att jämföra Vincent med andra barn. Och på ett sätt hjälpte han henne. Johannas sociala fobi och tvångsbeteenden sattes plötsligt i ljuset av Vincents problem, och framstod som futtiga.
Vincent har lärt mig hur man prioriterar och vad som är viktigt i livet
– Här står jag och ler mot badrumsspegeln och Vincent kan inte gå och han har inget tal. Han har lärt mig hur man prioriterar och vad som är viktigt i livet.
Han var bara ett par år när Johanna och Vincents pappa separerade och de hade hand om Vincent varannan vecka.
Efter dagistiden började han på en skola för rullstolsburna. Där fick han bland annat träna på att kommunicera i bilder, vänta på sin tur och att välja mellan två saker.
Träffade ny man
– Att Vincent föddes med en cp-skada var ren otur. Det är en sorg som jag alltid kommer att bära med mig. Men jag bestämde mig tidigt för att varken se mig eller honom som ett offer. Jag har accepterat att han är som han är och att det viktigaste är att han är lycklig i sin värld.
Åtta år efter att Vincent fötts närde Johanna en dröm om att föda ett friskt syskon till honom. Vid det laget hade hon utbildat sig till undersköterska och hade även haft uppdrag som illustratör och muralmålare.
Hon arbetade som lärare på en skola för ungdomar med socialt handikapp och gick på en föreläsning med jobbet: norrmannen Per Anders ”Pelle” Sandstrak pratade om sitt liv med den neuropsykiatriska diagnosen Tourettes syndrom.
– Jag visste inte vem han var men blev så imponerad av hans berättelse. Gud vad han har varit med om grejer, tänkte jag. Han var vansinnigt rolig på scen och hade världens utstrålning.
Efteråt skrev hon ett mejl och tackade honom. Hon berättade även om sitt eget öde, om sin pappa, morfar och Vincent.
När Pelle två år senare var tillbaka med en föreläsning i Linköping var hon där igen och gick fram och hälsade. Han kom ihåg hennes mejl.
– Vi pratade lite och jag sa att om han hade vägarna förbi Linköping en annan gång så skulle han höra av sig.
Idag skulle jag vilja gå tillbaka och krama mig själv som tonåring och säga att det kommer att ordna sig
Bara någon månad senare sågs de över en fika på stan. Pelle behövde en illustratör till sin nya bok och gav Johanna uppdraget.
Det dröjde inte länge innan de blev förälskade och 2013 gifte de sig. Nästföljande år föddes deras son Edvard.
Relationen med Pelle har lindrat hennes sociala fobi som fortfarande smyger sig på ibland.
Lärt sig att tro på sig själv
Tourettes syndrom innebär att man drabbas av olika typer av fysiska och vokala tics, vilket inte sällan drar omgivningens blickar till sig.
– Han har lärt mig att tro på mig själv och att tänka: vad är det värsta som kan hända?
Johanna beundrar även hans tålamod. Pelle är ljudkänslig och Vincent, som nu är 17 år och har kommit in i målbrottet, tjoar lite när som helst hemma.
– Pelle är helt fantastisk. Han sätter sig varje dag i bilen och mediterar. Det är hans sätt att samla ihop sig.
Bäst mår Johanna när hela familjen är samlad. När de badar i poolen och fikar i trädgården med Pelles lönnsirapspannkakor och Ofelias jordgubbs-smoothie.
– Idag skulle jag vilja gå tillbaka och krama mig själv som tonåring och säga att det kommer att ordna sig. Det blev ju så bra till slut.