Jennies syster gick bort vid 30 – blev aldrig fri från ätstörningarna och missbruket
– När man både missbrukar och har psykisk ohälsa så är det svårt att få hjälp. Det är helt obegripligt hur det fungerar, säger Jennie.
Jennie Nordholm, 33, minns att hon blev lite irriterad när hennes lillasysters granne ringde en höstdag förra året och sa: ”Du borde komma hit, det är nog inte så bra med din syster”. Jennie tänkte att, ”alltid är det något med Johanna”. Lillasystern, som en kort tid senare skulle fylla 31 år, hade sedan tonåren levt med både ätstörningsproblematik och missbruk.
– Jag trodde att det skulle bli som vanligt – tjafs på grund av att Johanna vägrade åka med polis eller ambulans.
Jennie tystnar ett ögonblick. Tillbakalutad i en fåtölj i en hotellobby i hemstaden Göteborg beskriver hon hur hon kom fram till huset där Johanna bodde, klev in och såg systern ligga på soffan – blå runt munnen.
– Hon såg så fridfull ut… men när jag kände på henne var hon iskall. Efter det minns jag inte mycket mer förutom att jag skrek: ”Idiot, du skulle ha tagit min hand!” Jag minns också att jag satt utanför huset och grät.
Började kräkas upp mat i tonåren
Johanna var två år yngre än Jennie. Redan när systrarna var barn kände Jennie ett behov av att skydda systern.
– Jag var den fräcka storasystern och hon den gulliga lillasystern. Hon lånade – eller stal – allt som var mitt.
Jennie skrattar lite åt minnet.
– Men jag var jätterädd om henne. I alla år har hon varit min lilla plutt-syster. Jag kommer ihåg att jag fick panik en gång när jag bara var runt fyra, fem år. Jag trodde att en fågel skulle komma och ta Johanna från vår trädgård. Jag smällde igen dörren för att hon inte skulle kunna gå ut, men då klämde hon fingrarna i stället.
Jennie ler lite, men blir allvarlig igen när hon berättar om när Johanna i femtonårsåldern började kräkas upp maten.
– Jag märkte att hon gick till badrummet varje gång vi ätit. Jag hörde att hon kräktes. Hon gick ned i vikt. Hon var smal. Fast hon såg inte sjuk ut. Jag förstod inte att det var början på ett helvete… Jag hade inte den kunskapen då.
Jennie förklarar att det var först när även hennes bästa vän insjuknade i anorexi som hon förstod hur illa det kunde gå. Innan hade hon mest stört sig på att hon tyckte att Johanna slösade på mammas och pappas pengar genom att kräkas upp mat som någon annan skulle kunna äta.
– Min vän ville ha hjälp, som tur var. Men Johanna hade ingen sjukdomsinsikt alls. Hon började också missbruka alkohol och tabletter – ett sätt att självmedicinera skulle jag tro.
Svårt att få hjälp för missbrukare med psykisk ohälsa
Under en kortare period mådde Johanna, som Jennie uppfattade det, trots allt bättre.
– När hon träffade sitt ex blommade hon ut. Man var inte orolig på samma sätt. De köpte en hund ihop och ville ha ett familjeliv. Men en julafton ringde han till mig och sa: ”Vad händer? Du måste hjälpa mig.” Vid det tillfället var Johanna helt rabiat, och sedan började det gå utför igen, berättar Jennie och tar en korts paus innan hon fortsätter:
– Jag tror jag var strax över 20 år när jag insåg att Johanna var sjuk. Den första orosanmälan till socialtjänsten gjorde jag för ungefär tio år sedan.
Se också: Christina hjärnskadades under plastikoperationen
Jennie uppskattar att hon gjort ett par orosanmälningar om året sedan dess. Hon har även bett vänner göra detsamma.
Vid två tillfällen lyckades Jennie få in Johanna på psykiatrisk avdelning.
– Då var hon i princip medvetslös, närapå död. Det var jobbigt att se… en ätstörning plus ett kraftigt missbruk, det säger väl sig självt att det är en tickande bomb. Men när man både missbrukar och har psykisk ohälsa så är det svårt att få hjälp. Det är helt obegripligt hur det fungerar. Att man inte kan se helheten…
Jennie tycker att det borde vara lättare att sätta in tvångsåtgärder när det är fara för någons liv.
– Flera gånger var det tal om frivillig vård, senast bara månaden innan Johanna dog. Jag vet att man också försökte få in henne på en anorexiklinik. Men Johanna nekade ju hela tiden till att hon var sjuk. Hon tyckte att hon var frisk, att det var vi andra som var sjuka i huvudet – framför allt jag. Fast jag förstår att det bara var ett försvar.
Jennie beskriver systrarnas relation som stormig de sista åren.
– Hon försökte dölja det hon höll på med, men hon visste att jag visste – hon kunde inte lura mig, säger Jennie.
Fått mycket stöd från vännerna och hunden
Samtidigt gjorde Jennie otaliga försök att på olika sätt nå fram till Johanna. Ibland verkade det hoppfullt, som när Johanna gick med på att komma hem till Jennie på tacokväll. Men så avbokade hon. Jennie försökte få med Johanna ut, för att visa att ”det finns något annat”.
– Oftast var hon i för dåligt skick. Och jag har varit arg många gånger när hon inte velat ta min hand. Men jag är en person som aldrig ger upp. Oavsett vad skickade jag varje kväll ett meddelande och skrev ”älskar dig”, eller bara ett hjärta. Det går inte att föreställa sig hur mörkt och smärtsamt hennes liv måste ha varit det sista året… jag ville bara hjälpa henne att få ett normalt och värdigt liv.
Jennie tar fram mobiltelefonen och visar bilder från Johannas hem. Jennie använder ordet ”misär” när hon beskriver röran på bilderna.
– Alla dessa år har jag känt mig väldigt ensam och ignorerad i det här. Så många orosanmälningar, även från läkare… vården i sig har varit bra. Senast i somras, några månader innan Johanna dog, vårdades hon på intensivvårdsavdelningen. Men lagen om psykiatrisk tvångsvård och lagen om vård av missbrukare borde sitta ihop.
Jennie tystnar en stund innan hon fortsätter:
– Jag rensade nyligen bland mitt smink och hårgrejer och packade en påse till Johanna. Jag tänkte ”hon kommer att bli superglad”. Sedan slog det mig, ”men herregud, hon finns ju inte mer”. Det känns fortfarande overkligt, men självklart har jag förstått att Johanna är borta.
Jennie konstaterar att hennes vänner betytt mycket, så även hunden Leia.
– När man vill ge upp, då vill hon gå ut och kissa. Då har man inget val, säger Jennie med ett lätt leende. Jag har fått så mycket kärlek från den lilla. Att träna hjälper också väldigt mycket. Jag känner så klart sorg, men jag mår ändå bra nu – jag behöver inte vara orolig mer. Jag behöver inte vara så himla rädd. Det är en sådan märkligt lättnad. I början hade jag skuldkänslor, fast nu har jag kommit fram till att det är okej att känna lättnad.
Startade insamling till Hjärnfonden
Den första tiden efter att Johanna gått bort kunde Jennie också få skuldkänslor av saker, som exempelvis att äta en charkbricka – ”här sitter jag, så orättvist när Johanna aldrig fick chansen”.
– Men det är nog vanligt att man känner så och jag har kommit tillfreds med även det nu. Det har varit tungt i så många år. Jag har sörjt min syster under lång tid. Jag är värd att leva mitt liv.
Efter Johannas död kände Jennie ett behov av att göra något fint av det tragiska som hänt och samtidigt hedra Johanna.
– Jag tänkte att ”det kan inte få vara bara ett mörker, det måste finnas något ljus”. Samtidigt fylldes mitt hem med blommor. Jag fick så mycket kärlek och stöttning. Men jag kände ”vad ska jag med alla blommor till?”. Inför begravningen började jag därför fundera på en insamling dit folk kunde skänka pengar i stället för att köpa mer blommor. Jag fastnade för Hjärnfonden.
Med insamlingen Till minne av våran älskade lilla Johanna som finns på Hjärnfondens webb hoppas Jennie kunna bidra till en ökad forskning kring ätstörningar.
– Kan det bara hjälpa någon så är jag supernöjd. Men jag skulle även vilja hjälpa anhöriga på något sätt – det är en otrolig påfrestning att vara närstående. Jag vet att Johanna har det bra nu, hon har frid. Jag kan slappna av. Men stundtals känner jag mig arg på samhället – att det inte finns ett bättre skyddsnät. Johanna hade bara mig, och det ska inte hänga på en person. Anhöriga ska inte behöva kämpa så för någon som är sjuk.
En annan person bakom missbruket
Alla har heller inte en Jennie som orkar. När Jennie tänker på Johanna i dag försöker hon minnas den lillasyster hon egentligen var, personen bakom missbruket och ätstörningen.
– Jag vill sudda ut den sjuka och demonliknande versionen av Johanna. Det var inte den hon var. Jag bad även prästen säga det på begravningen, ”sudda ut den sjuka versionen och tänk på den roliga Johanna”. Johanna var superrolig. Hon var intelligent, snäll och sprallig.
Jennie berättar att Johanna även var konstnärlig och tyckte om att teckna i blyerts.
– Efter att hon dött hittade jag en blyertsteckning hon ritat föreställande två händer som formar ett hjärta. Vi gjorde alltid så till varandra när vi var små. Så mycket annat fanns inte att spara, men jag fick ändå det finaste. Teckningen hänger nu ovanför min säng.
Jennie känner på de små örhängen som glittrar i hennes öron.
– Johanna skulle ha fyllt år strax efter att hon dog. Vi hade inte firat varandras födelsedagar på länge, men mamma sa: ”Du får köpa Johannas present till dig själv”. Jag köpte de här örhängena, och jag kommer aldrig att ta av mig dem. Nu har jag alltid Johanna med mig. Jag längtar efter att få träffa henne igen. Men hon får vänta. Jag kommer när jag är klar på denna jord.