Amanda blev drogfri: "Utan familjen hade jag inte levt i dag"

Det höll på att gå riktigt snett för Amanda Reinsjö från Bua utanför Varberg. I dag, tjugo år efter att hon tog sin första fylla, är hon drogfri, högutbildad och arbetar som lärare i matematik, teknik och bild.

Men resan hit har minst sagt varit slingrig. Om hon inte hade haft sin familj och sin dröm om att bli civilingenjör hade hon förmodligen inte suttit här denna gråmulna tisdag, under ett tillfälligt besök i Sverige. I vanliga fall bor och jobbar hon i London.

– Som jag har längtat hem! Men samtidigt trivs jag i London. Vi får se hur länge jag blir kvar där, men just nu har jag inga planer på att söka mig vidare, säger Amanda med ett leende.

Att vara i nuet är ett aktivt val. I stället för att leva i en hypotetisk framtid låter hon livet hända och tar vara på möjligheter som uppstår. Som när hon halkade in på läraryrket, trots att det var civilingenjör hon var utbildad till.

– Efter examen jobbade jag ett tag som konsult och tyckte det var dötråkigt. Så när jag fick chansen att jobba som lärare i teknik och matematik tog jag den. Det passar mig mycket bättre att jobba med ungdomar och få dem att upptäcka att matematik faktiskt är kul! Som gymnasielärare slipper jag det sociala ”spelet” som finns på många arbetsplatser och jag älskar att ha många bollar i luften.

Med en pappa som var civilingenjör på Ringhals visste Amanda tidigt att hon ville gå samma väg. Hon älskade matte och hon och hennes pappa kunde roa sig med att lösa avancerade tal, så som andra roar sig med korsord eller något spel. Hon var ovanligt begåvad och låg flera årskurser över sina klasskamrater kunskapsmässigt – och hon lärde sig att läsa och skriva i tidig ålder.

Att avvika genom att vara smartare än klasskamraterna var inget som gav cred i lilla Bua. Amanda kände att hon inte passade in och blev irriterad på kompisar som inte fattade snabbt eller inte ville leka på det sätt hon ville. Hon gillade skolan, men rasterna gav henne ångest, eftersom hon hade svårt med det sociala samspelet. Ensamheten tyngde. Femton år gammal tog hon sin första fylla. Och för första gången tystnade det oroliga bruset i huvudet.

– Jag tyckte det var gött att vara berusad, det fick mig att må bra och öppnade upp nya gemenskaper. Så jag fortsatte att självmedicinera med alkohol. Mot ångesten fick jag receptbelagda mediciner, säger Amanda, som efter nian flyttade till Varberg för att gå på gymnasiet. Det innebar att hon inte längre bodde hemma och nu tog festandet fart ordentligt – vilket ledde till att betygen dalade.

Desperat rop på hjälp

Sedan gick det utför. De förhållanden hon hade under den här perioden var destruktiva; hon var aldrig engagerad på riktigt, men när hon blev lämnad utlöste det svår ångest och en vilja att klamra sig fast.

Hon använde både cannabis och amfetamin och hade i stort sett klippkort på akutmottagningen, dit hon tog sig när hon skurit sig på armar och ben. Det var ett desperat rop på hjälp, men för det mesta plåstrades hon bara om och skickades hem.

Hennes mamma visste att hon mådde dåligt, att hon drack och tog mediciner mot ångesten och försökte på alla sätt hjälpa Amanda. Men hon anade inte vidden av dotterns missbruk. Och så länge motivationen saknas hos den som missbrukar är det svårt att tillfriskna.

Men till slut, vid 22 års ålder, nådde Amanda sin botten.

– Jag tänkte att antingen kommer jag att dö i en överdos eller genom självmord. Jag var så trött på allt, men ville ändå ge mig själv en sista chans. Jag tog hjälp av mamma och vi sökte vård på behandlingshem, men fick veta att det var ett års väntetid.

En mjuk hand stryker Billas krulliga päls. Bedlingtonterriern är reserverad mot främlingar, men älskar att gosa. Amanda låter henne hållas medan hon berättar om vanmakten inför beskedet att hon inte fick komma till ett behandlingshem.

– Att vänta ett år var inte ett alternativ, det skulle jag inte överleva. Så jag bestämde mig för att avgifta mig själv genom att låsa in mig hemma hos mamma …

Inte känt skam

Familjen blev hennes räddning och hennes mamma, som jobbade inom sjukvården, kunde se dotterns psykiska ohälsa som vilken annan sjukdom som helst. Någon skam över att må psykiskt dåligt har Amanda aldrig känt – och kanske har det varit en viktig pusselbit i tillfrisknandet.

relationerAdéle lämnade drogmissbruket: Jag lekte med livet som insats

–Jag hade aldrig tagit mig ur missbruket utan familjens stöd, konstaterar hon och berättar om de oerhört tuffa vårmånaderna 2008 då hon kämpade för sitt liv.

Abstinensen fick henne att vilja ge efter för suget och det fanns dagar då hon hade gjort vad som helst för att slippa ifrån smärtan och ångesten. Att vara omgiven av familjen, som vägrade låta henne ge upp, betydde allt. Genom att ta en dag i taget lyckades hon efter ett halvår bli drogfri.

Nu låg framtiden för hennes fötter och drömmen om en civilingenjörsexamen kändes plötsligt nåbar.

relationerLinda blev narkoman av värkmedicin: Jag var som en levande död

På ett år läste hon in samtliga kurser på naturvetenskapliga programmet på Komvux och hösten 2009 började hon plugga kemiteknik på Chalmers.

– Men det var mycket svårare än jag hade trott och jag saknade studieteknik. Däremot var studentlivet kul, med massor av alkohol och fester, berättar Amanda, som snabbt blev en av dem som festade hårdast. Studierna gick sådär.

Se också: Experten: Så stöttar du någon med psykisk ohälsa

Efter reklamen: Experten: Så stöttar du någon med psykisk ohälsa

Så småningom beslutade hon sig för att byta kemiteknik mot teknisk design. Där skulle hon få mer utlopp för sin kreativitet. I hennes masterexamen ingick även lärarkompetens.

Men trots att hon nu var på rätt spår var linjen mellan drogfrihet och missbruk lövtunn.

– När jag skadade ett knä och fick morfin mot smärtorna ville jag bara ha mer och mer. Det var skrämmande hur snabbt jag drogs in i det igen. När en läkare sa stopp gick jag till nästa. Som tur var ryckte mamma in och tog ifrån mig tabletterna.

Nykter partytjej

Amanda suckar och drar handen genom sitt långa hår. Att det har varit kämpigt ända fram till ganska nyligen är inget hon hymlar om. Våren 2018 hamnade hon åter i en djup svacka, blev manisk, sov ingenting och snart kraschade hon. Att dricka sig full och ta bensodiazepiner blev hennes sätt hantera kaoset inombords.

– Jag fattade ju att alkoholen fungerade som en snuttefilt och att jag måste sluta dricka för min egen skull. Tack vare att jag började gå på NA-möten är jag i dag nykterist. Men jag är fortfarande en partytjej, säger Amanda glatt.

– Det lustiga är att jag beter mig som om jag vore onykter när jag är ute, jag har inga spärrar och folk tror nog att jag är full. I själva verket har jag kontroll, men har superkul ändå!

Hon tystnar ett ögonblick innan hon tillägger att hon fortfarande saknar alkoholen när hon mår dåligt. Men med vetskap om sin fallenhet för droger vägrar hon att gå i den fällan igen. Ett litet glas leder snabbt till fler och sedan är hon fast igen.

Som på en given signal hoppar Billa plötsligt ner från mattes knä. Det är Amandas mamma som varit och handlat. Hon vinkar vänligt från köket och meddelar att hon inte vill medverka i intervjun, trots att hennes insatser, när det var som allra jobbigast, förmodligen gjorde hela skillnaden. Detta är Amandas historia att berätta, anser hon.

Se också: Så påverkar alkohol din kropp

Efter reklamen: Så påverkar alkohol din kropp

Och med sina erfarenheter av psykisk ohälsa, en trolig neuropsykiatrisk diagnos och missbruk vill Amanda skynda långsamt i tillvaron. Den sorglöshet som många unga kan känna har aldrig fått fäste i henne; hon är en bekymrad själ som inte tar något för givet.

I framtiden kan hon tänka sig att bo i Berlin eller kanske södra Europa.

– Göteborg kan kännas lite klaustrofobiskt efter att ha bott i London, säger hon och ler.

Barn har hon redan i sitt liv via sina syskon – och planerar inga egna.

– Jag kan tänka mig att kanske bli fostermamma om typ tio år. Men just nu har jag det fint precis som det är. Jag mår bra och trivs med livet och jobbet. Det är gott nog.