Jeannet: På cykeln längs Pilgrimsleden fann jag mig själv igen
När vi träffar Jeannet Brännström, 79, har hon varit hemma i två veckor efter sitt senaste cykeläventyr. ”Hemma” är Älvsbyn i Norrbotten, där Jeannet bor i villan som hon och maken köpte för många år sedan. Här har hon fostrat tre barn men nu är det bara Jeannet som bor kvar.
Hon kommer ursprungligen från den cyklande nationen Holland och växte delvis upp mitt i Amsterdam.
– På den tiden var Amsterdam en snäll stad. Vi var sex syskon som spelade badminton och boll på gatan. Vi bodde alldeles invid en kanal och visst hände det att en boll hamnade i vattnet, skrattar Jeannet.
Hon var en aktiv tjej som, liksom de flesta holländare, tog cykeln dit hon skulle. Till havet, tre mil bort, till skolan och senare till jobbet.
– Holländarna äger i snitt 1,5 cykel per person, och där finns gott om cykelvägar, så nog kan man säga att jag hade cyklandet i blodet.
Se också: 82-åriga Wally Funck tar revansch i rymden
Flyttade till Sverige
Jeannet utbildade sig till sjuksköterska och det var under studieåren som hon, vid 22 års ålder, träffade sin blivande man på en fest hos gemensamma bekanta. Han var äventyrlig, sportig och kom från Sverige.
– Sune hade flyttat till Holland för att plugga till gymnastikdirektör, men skolan visade sig inte vara den han trodde så han försörjde sig som diskare, badmästare och korrekturläsare. Han hade en dröm om att resa till Australien och det lät ju spännande, men mitt krav var att vi först skulle bo ett år i Sverige. Jag ville lära mig svenska, så att jag inte skulle känna mig utanför ifall vi råkade på svenskar under vår resa, berättar Jeannet och konstaterar att ett år blev ett helt liv.
Det blev aldrig någon resa till Australien, istället blev det bröllop och barn, och livet rullade på. Jeannet utbildade sig till samtalsterapeut och jobbade i många år inom barn- och ungdomspsykiatrin. Hon och Sune fick tre döttrar, Katja, Marike, och Anneke.
Familjen bodde med slalombacken runt knuten och åkte ofta skidor tillsammans. När barnen blev större tog både de och Sune dykarcertifikat.
– Jag ville inte vara sämre så jag tog också ett certifikat när jag var 50 år gammal. Vi åkte till Norge och dök. Ja, vi var fortsatt aktiva hela tiden, minns Jeannet.
Förlorade sin livskamrat
Men sedan blev Sune sjuk och för nio år sedan miste hon sin livskamrat i en hjärtinfarkt. Tomrummet efter Sune blev stort, sorgen var svår och Jeannet visste inte längre vem hon var och hur livet nu skulle bli.
– Jag var väldigt ledsen och det var då jag lyssnade på en föreläsning av en man som vandrat Pilgrimsleden, Santiago de compostela. Jag lyssnade på den storslagna berättelsen, om vedermödorna, mötena med människor och tiden för reflektion. Efter den föreläsningen bestämde jag mig för att själv cykla Pilgrimsleden. När det gått ett sorgeår ville jag cykla längs leden. Jag skulle cykla ensam, jag ville hitta mig själv igen.
Camino de Santiago – Pilgrimsleden
- Pilgrimsfärden är från början en katolsk sedvänja. Camino de Santiago – Jakobsleden – är en av världens äldsta och mest kända pilgrimsleder. Slutmålet – Santiago de Compostela är en helig plats som pilgrimer vandrat till i mer än tusen år. Vandringen görs för att hedra minnet av en av Jesus tolv apostlar, Jakob – vars grav finns där.
- Den franska vägen är den mest kända vandringsleden som vandras av de allra flesta pilgrimer och passerar 350 städer och byar. Längs vägen finns härbärgen där pilgrimerna kan övernatta, tvätta kläder och äta för en billig peng.
- Den cirka åttio mil långa leden startar i St Jean Pied de Port i Frankrike. 250 000 personer från hela världen vandrar längs leden varje år.
Jeannet ringde till sina döttrar och berättade om sitt beslut och de var peppande och tyckte att det var fint att deras mamma hade något att fokusera på och se fram emot, bortom sorgen.
– Vi hade varit gifta i 46 år och när man förlorar den man älskar efter så många år så förlorar man också sig själv litegrann.
Jeannet som fyllde 70 det året önskade sig pengar som bidrag till den elcykel hon ville köpa. Hennes värkande knän satte stopp för en vandring och en elcykel skulle göra resan aningen lättare.
Se också: Eva var småbarnsmamma och höggravid – då dog hennes man i hjärtstopp
– Jag hade testat min storasysters elcykel i Holland och tyckte om den, berättar Jeannet och säger att hon köpte sin efterlängtade cykel några månader senare.
Och ett år efter att Jeannet mist sin man skickades cykeln med bud till Spanien, dit hon själv tog flyget. Sedan cyklade hon till startpunkten i Frankrike. Alldeles ensam trampade hon sedan i väg längs den 80 mil långa leden.
Vi hade varit gifta i 46 år och när man förlorar den man älskar efter så många år så förlorar man också sig själv litegrann
– Men jag kände mig aldrig ensam. Det finns hjälpsamma och trevliga vandrare som man kan prata med om man vill. När jag möttes av branta stenblock fick jag hjälp att bära cykeln uppför det branta partiet. För det mesta cyklade jag ensam, med mina egna tankar. Det var meditativt och skönt för kropp och själ. Men jag kände mig aldrig rädd. Jag hade med Sunes klocka och en cykelväska som barnen hade köpt till mig. På så vis kändes det som att de alla var med mig under resan.
Redan när Jeannet kom hem visste hon att hon skulle cykla fler gånger. Hon kände att hon fått tillbaka lite av sin livsglädje, och fått ordning på livet igen.
– Jag hade mött så många fantastiska människor och fick ta del av andras livsöden. Alla hade en orsak till varför de vandrade där. Någon hade varit med om en svår trafikolycka, andra hade svårt sjuka barn eller var mitt uppe i en livssorg – som jag.
Cyklar en långtur om året
Efter den första cykelturen har Jeannet cyklat minst en lång tur per år. Från Sverige till Holland, från Holland till Frankrike, genom Belgien, från Tyskland till Prag – ja, man kan säga att Jeannet återupptäckt världen på cykeln.
– Flera år i rad hade jag sällskap av en väninna från Nya Zeeland. Hon är mamma till en av alla utbytesstudenter som genom åren bott hos mig och Sune. Gail och jag delar intresset för långa cykelturer. Men de senaste gångerna har jag cyklat själv. Som i somras.
Den här gången cyklade Jeannet från Storuman till Malmö, där en av hennes döttrar bor. Under cykelturen pågick också en insamling till Cancerfonden, ”Biking for life”, som Jeannet initierade sedan hon mist sin älskade storasyster i cancersjukdom.
Mitt första mål var att samla in 2000 kronor, men jag fick höja ribban längs vägen och nu har det kommit in 13000 kronor till forskningen
– Mitt första mål var att samla in 2000 kronor, men jag fick höja ribban längs vägen och nu har det kommit in 13000 kronor till forskningen. Jag är ju ingen kändis, så det känns fantastisk, berättar Jeannet.
Precis som under cykelturen över Pyrenéerna så är det alla möten med människor längs vägen som har varit den största behållningen med resan.
– När jag satt och åt min lunch längs vägen hände det att människor stannade till och växlade några ord. Jag fick alltid förvånade och imponerade reaktioner när jag berättade hur lång min cykeltur var, skrattar Jeannet.
Regn och solsken
Sommarens cykelutmaning var tre veckor lång och Jeannet körde längs mindre vägar i inlandet. Hon övernattade i stugor, på vandrarhem och på hotell. Ibland sken solen över Jeannet, andra gånger öste regnet ner.
– När jag kom till byn Öja i Dalarna var jag genomblöt och kall. Jag tog in på ett vandrarhem, där jag fick mackor och te. Jag noterade att det fanns en lanthandel i närheten och planerade att proviantera där nästa morgon. Men då berättade städpersonalen för mig att lanthandeln varit stängd i flera år! Nästa morgon kom städpersonalen till mig med en bit korv och en påse makaroner, och jag blev alldeles varm om hjärtat. Vilken lyx! Vilken kärlek! Det är sådana minnen man bär med sig.
Jeannet säger att hon lärt sig att man inte behöver så mycket för att överleva. Hon reser med lätt packning, tvättar kläder längs vägen och fixar maten när hon blir hungrig.
– Om barnen är oroliga för mig när jag cyklar ensam? Nej, de vet att jag klarar mig och att de allra flesta människorna är snälla och vill andra väl. Jag skickar meddelanden till barnen varje dag, om jag inte ringer. Efter tio mil på cykel är man rätt trött när det är dags att gå och sova och jag kan lova att man sover gott efter en hel dag med frisk luft och motion. Sedan är det dags att kliva upp vid sju på morgonen för att komma i väg vid nio. Att packa ner det jag har med mig tar ganska lång tid, då det packas in omsorgsfullt, ungefär som när man är på fjällvandring.
När Jeannet efter tre veckor nådde sommarens mål i Malmö, i slutet av augusti, möttes hon av dottern med familj, som hade med sig krans, blommor och bubbel.
Nästa sommar fyller Jeannet 80 år och självklart vill hon fira det med en rejäl cykeltur.
– Men i min ålder kan man inte planera något så långt i förväg. Jag är otroligt tacksam för min hälsa och hoppas att jag ska fortsätta att vara frisk. Jag fortsätter att cykla så länge jag orkar.