Emelie växte upp i misär: ”Jag letade mat i soptunnor”

Våld, misär och en alkoholpåverkad pappa var hennes vardag och hon var utbränd redan som sexåring. Emelie Bäckström, 29, hade oturen att födas in i en familj där mamman och pappan inte var lämpliga som föräldrar och där vuxenvärlden svek gång efter gång.

– Jag har gått i terapi och det var först när jag var 22 år som jag kände mig älskad. Jag har mitt bagage med mig, men jag låter det inte styra mig och i dag lever jag världens bästa liv med min sambo och dotter, säger Emelie.

Efter reklamen: Se också: Anja Lundqvists kamp mot alkoholismen: Jag blev ett monster

Familjen flyttade runt

Emelie och hennes lilla familj bor i småländska Landsbro och det är en varm och harmonisk ung kvinna vi möter. Hon strålar av välmående och berättar glatt att hon snart tar examen som tandsköterska. Ett yrke hon definitivt inte valt av en tillfällighet; där får hon komma i kontakt med barn och hoppas kunna fånga upp ungar som far illa. Det är inte så svårt att göra en orosanmälan …

samhälleLinda levde som hemlös – nu har hon jobb och drömbostad

Det var det ingen som gjorde när hon själv var barn, även om socialen hade ögonen på familjen. Redan som liten bebis var hon under utredning och aktuell för familjehemsplacering, men det slutade med att familjen flyttade och utredningen lades ner.

Hon blev kvar hos sina biologiska föräldrar och har ett tydligt minne från sina första år i livet.

– Jag kommer ihåg att jag satt i min spjälsäng och grät och ropade på mamma. Men hon kom inte.

Mamman, som missbrukade tabletter, kunde inte leva upp till sin föräldraroll utan flydde ofta till tvättstugan där hon fick vara för sig själv. Men familjen växte – Emelie har sex syskon – och det var hon som fick bli familjens soldat. Hon tog hand om sina syskon och var den som ledde truppen när barnen letade efter mat i soptunnor.

Lagad mat fanns aldrig på bordet och de gick omkring med ständiga hungerkänslor. För att fly från dem blandade de cornflakes och sirap och värmde i mikron, som de sedan åt för att försöka känna lite mättnad.

– Jag hade ingen tandborste och inga trosor. Och värst var det när pappa skulle ha fest. Då kunde vad som helst hända och med en orosklump i magen gick jag runt och kollade hur mycket alkohol vi hade hemma, samt att jag gömde alla vassa knivar.

Fick ofta stryk

Hon fick aldrig vara barn och var den som försökte hålla ihop denna dysfunktionella familj. Hon fick utstå många slag och främst var det pappan som misshandlade. Han drack allt som gick att dricka och när han var alkoholpåverkad kunde vad som helst hända.

nöjeAlbin Lee Meldau om drogmissbruket: ”Tappade det fullständigt”

Säkert såg lärarna blåmärkena, men de blundade. Dessutom hade pappan talets gåva och kunde prata sig ur olika situationer. Och familjen flyttade ofta, med påföljd att inget följdes upp.

En sommar bestämde föräldrarna att de skulle ut och campa. Pappan lovade att allt skulle bli bra och att han skulle sluta dricka och tog barnen med på en fisketur. Emelie började att gråta när hon såg att fisken var död och fick panik, samtidigt som hon inväntade smällen.

– Jag fick alltid stryk när jag grät och hade byggt upp murar runtomkring mig redan som nioåring. Men de var mina föräldrar och jag visste inte om något annat, säger hon sakta.

Under campingsemestern klargjordes också att hela familjen skulle gå på restaurang och äta pannkakor. Det var rena lyxen för de hungriga barnen, men hon orkade inte äta upp allt. Pappan höll sig lugn, men snart anlände hans kompisar och när hon såg vad de hällde i glasen blev det stopp i magen och hon fick stryk för att hon inte hade ätit allt.

Det slumpade sig så att några civilpoliser fanns i närheten och försökte prata med pappan, men då fattade mamman ett beslut: Hon skulle ta barnen med sig och gå till en närbelägen ort. När de kom fram fick de hjälp av socialen med en lägenhet, med ett krav om att pappan inte fick vistas där.

Livet var en kamp för Alessandra

relationerAlessandra jobbade som strippa: ”Jag hoppades att en prins på en vit häst skulle rädda mig”

Gick knappt i skolan

Hon blev inte misshandlad varje dag, men de levde inget bra liv. Mamman mådde dåligt och träffade män som inte var snälla, och snart var pappan tillbaka.

– Då började det spåra ur mer och mer. Han var otroligt instabil. Men jag var medberoende och har alltid skyddat min pappa, förklarar hon.

I samma veva föddes hennes yngsta syster och Emelie gjorde till sin livsuppgift att ta hand om henne. Då bestämdes också att familjen skulle flytta till ett utredningshem där det skulle fastställas om de var lämpliga som föräldrar. Hela familjen fick bo på hemmet, och i sämst skicka var lillasystern som då var sju månader. Hon var helt apatisk och akutplacerades.

Familjen bodde på hemmet i ett år, till dess att Emelie var elva år, och då som först blev hon familje- hemsplacerad. För första gången i sitt liv fick hon en kram och det var ovant, hon hade aldrig fått någon positiv beröring. Emelie fick också ordnad skolgång. Från ettan till femman hade hon gått sammanlagt 42 dagar i skolan och kunde varken läsa eller skriva. Men hon hade lätt för att lära och behövde inte gå om.

Familjehemmet fungerade, även om hon själv lade locket på. Hon bestämde sig för att inte prata om det som hon gått igenom, utan var den duktiga, glada flickan som höll masken och tog sin tillflykt till biblioteket.

– Det var tufft, medger hon. Och som tolvåring började jag känna att livet suger, att jag inte ville mer. Extra mycket sög det på onsdagskvällarna. Då fick jag sitta och vänta på att pappa skulle ringa, vilket han hade rätt till. Men jag satt där till ingen nytta, för han ringde inte mer än någon gång om året och jag hade hellre träffat kompisar.

Självmordstankar

Hon var ingen lycklig tonåring och som 18-åring började hon att skära sig. På något vis lindrade det den psykiska smärtan och det gick så långt att hon gjorde ett självmordsförsök. Men hon räddades av en nära vän som såg hur illa ställt det var och som hon kan tacka för att hon i dag lever det liv hon gör.

– Jag började gå i terapi och det har format mig till den jag är i dag. Jag har fått professionell hjälp som gjort mig stark och fått mig att lära mig hantera det förflutna och att det faktiskt är tillåtet att ha negativa känslor.

Pressen fick Solin att försöka ta sitt liv

samhällePressen fick Solin att försöka ta sitt liv: ”Jag skrek inom mig”

För fyra år sedan träffade hon sin sambo och var redo att börja skriva ett nytt kapitel i livets bok. Och för drygt tre år sedan stod det klart att de väntade smått. Men då blandades glädje med oro för att inte kunna älska sitt barn och att inte klara föräldrarollen.

Hon brottades med dessa tankar och känslor under graviditeten och de följde med när lilla Iris kom till världen. Hennes första tanke var att den lilla flickan skulle bort, hon skulle ändå inte klara av att vara mamma. Men en fantastisk barnmorska kom till undsättning.

– Hon tog mig i ansiktet, tittade mig i ögonen och sa: ”När du känner så här, visar det hur mycket du älskar din dotter och vill hennes bästa. Du kommer att bli en fantastisk mamma”. Sedan fick jag hålla Iris och moderskärleken infann sig omedelbart.

På den vägen är det. Hon älskar sin Iris över allt annat och vill beskydda henne till varje pris. Och hon gör ingen hemlighet av att hon är en riktig hönsmamma – hon finns där vid minsta knyst och aldrig, aldrig någonsin ska dottern behöva uppleva det hon själv tvingats gå igenom.

– Men jag är ett bevis på att det går att få en bra tillvaro, även om början kan vara aldrig så svår. I dag lever jag ett fantastiskt kärleksfullt liv och jag förstår mitt värde, säger hon och fyrar av ett solskensleende.