Ylva: Jag glömde mitt barn på rastplatsen
Jag befann mig i en mammas värsta mardröm.
Som mamma var det min uppgift att hålla koll på var mina barn befann sig. Därför kände jag både rädsla och skam när lilla Jonas inte satt i baksätet, som jag hade räknat med. Vad som måste vara varje mors mardröm blev min verklighet den gången vi skulle på en bilsemester genom Tyskland ner mot Italien.
Jonas sov när vi andra åt matsäck
Jag minns att jag fortfarande ammade Tina den sommaren, men höll på att vänja av henne. Jonas hade fyllt tre år, och tvillingarna, Monika och Mikael, var åtta år. Jag hade självklart mycket att göra med tre livliga barn, en aktiv baby och en man som arbetade inom försvaret.
Jag hade verkligen sett fram emot den sommarsemestern! Jan hade ledigt och jag hade tre veckors sammanhängande semester utan skift på äldreboendet, så vi var två om att ta hand om barnen.
Jan hade lånat sin brors husbil och hela familjen såg fram emot campingsemestern i norra Italien – långt borta från nordiskt sommarväder.
Stämningen i bilen var god, och för en gångs skull retades inte tvillingarna med sin lillebror som hade somnat. Tina var tillfreds efter amningen och min man var också på gott humör. Jag hade tagit med smörgåsar till hela gänget tidigt på morgonen, som jag tänkte att vi skulle njuta av på en solig, grön rastplats.
Vår husbil avverkade snabbt kilometerna på de tyska motorvägarna, men någon sol såg vi inte ännu. Hunger och tristess började skapa bråk mellan tvillingarna.
Ett tungt molntäcke hade följt oss hela dagen men det hade fortfarande inte börjat regna när jag bad Jan att stanna vid nästa rastplats så att Mikael och Monika kunde få röra på sig lite medan vi åt vår matsäck.
Jonas hade en tendens att bli åksjuk, så när Jan parkerade och han inte vaknade beslutade jag att låta honom sova. Min medhavda arsenal av smörgåsar med ost och skinka försvann snabbt.
Men vädergudarna måste ha vaktat på oss, för vi hann alla tugga klart, sträcka på benen och gå på toaletten innan en åskknall följt av kraftigt regn skickade oss tillbaka till bilen.
Vi fick panik när vi märkte att han var borta
Sikten var dålig och vindrutetorkarna jobbade på högvarv medan vi fortsatte söderut på motorvägen. Vi hade nog kört i en halvtimme när jag bad Monika försiktigt väcka Jonas så att även han kunde få något att äta. Än i dag kan jag fortfarande minnas min dotters ord:
– Jonas är inte här, mamma. Jag kan inte hitta honom!
Först trodde jag naturligtvis att Monika skämtade, men hon fortsatte påstå att hennes lillebror var borta. Efter att ha ropat hans namn ett par gånger kröp jag irriterat bak i husbilen. Irritationen ersattes omedelbart av panik när den fruktansvärda sanningen slog mig: Min yngsta son fanns inte i bilen.
I podcasten Lätta ditt hjärta får du ta del av vanliga människors berättelser om svåra och utmanande perioder i livet. Podden bygger på läsarberättelserna som i många år publicerats i Aller medias veckotidningar och på allas.se. Programledare är journalisten Elin Samuelsson som vid sin sida har psykologen och författaren Helena Kubicek Boye. Klicka här för att börja lyssna – eller tryck på play i spelaren nedan!
Jan tappar sällan fattningen, men jag kunde se på hans ansiktsfärg att även han var djupt skakad. Jag skrek med skarp röst att han omedelbart skulle vända bilen och köra tillbaka till rastplatsen.
Vi kunde ju lista ut att Jonas hade smugit ut ur bilen medan vi åt lunch utan att vi hade märkt det. Men naturligtvis kunde Jan inte vända bilen mitt på motorvägen, så vi var tvungna att vänta till nästa avfart.
Paniken smittade av sig på barnen. Tina vaknade och Mikael började gråta, samtidigt som jag satt med kartan i knät och med skakande händer försökte lokalisera rätt rastplats.
Det här var före både mobiltelefoner och GPS, och jag minns tydligt alla frågor som for genom mitt huvud. Hur skulle jag hitta min lilla pojke i ett främmande land? Min skoltyska skulle knappast räcka långt.
Jan och jag smågrälade om hur långt vi skulle köra innan vi kunde vända, men med en orolig bebis i knät fick jag ge upp och lita på att han tog rätt beslut.
Jag kände sån skam för att vi hade glömt honom
Det var faktiskt tvillingarna som kände igen rastplatsen. Monika såg en grupp brokiga kor som gick på en äng bakom ett staket där de hade lekt.
Som genom ett mirakel hade vädret också klarnat upp, solens strålar fick regndropparna att glittra på den gröna ängen där korna gick. Men det lade jag naturligtvis inte märke till först.
Det första jag såg var min älskade lilla pojke som satt vid samma bänkbord där vi andra tidigare hade ätit lunch och viftade med sina korta ben. I händerna höll han en leverpastejmacka som var på väg in i munnen. Bredvid honom satt ett yngre par som visade sig vara från Danmark, precis som leverpastejmackan.
Jonas hade vaknat och behövde gå på toaletten medan vi andra åt, och när regnet plötsligt kom hade vi rusat in i bilen utan honom. Ingen hade hört honom ropa. Åh, vilken skam jag kände.
Jag får fortfarande rysningar när jag tänker på hur rädd Jonas måste ha varit och vad som kunde ha hänt om inte det där paret hade kommit förbi och tagit hand om honom.
Även om alla våra barn sedan länge är vuxna gör jag fortfarande en inräkning varje gång familjen är tillsammans på resa.
Berätta din historia!
Läsarberättelser är era berättelser direkt ur livet. Ett liv innehåller så mycket – glädje, sorg, dramatik och spänning. Alla bär vi på en historia.
Vill du berätta din? Mejla oss på [email protected]