Anki: Jag är hellre ensam än sambo

Efter reklamen: Se också: 5 tecken på att du skulle vara lyckligare som singel

Sören och jag gifte oss som väldigt unga och hade sedan delat allt i livet med varandra, från sorg och glädje till ­gemensamma vänner och­ ­intressen.

Men när vi var i ­slutet av 60-årsåldern och ­Sören plötsligt dog av en hjärtattack, stannade mitt liv upp. Nu skulle jag hantera sorgen över att ha förlorat min älskade make, min bästa vän och livskamrat.

Jag kände mig inte som en del av gemenskapen

En annan utmaning var att jag aldrig tidigare i mitt vuxna liv hade varit ensam. Även om jag fortfarande hade vår krets av vänner kände jag mig inte längre som en fullvärdig del av den gemenskapen.

När vi träffades för en trevlig middag satt jag där ensam utan min bättre hälft, medan de andra paren påminde mig om det jag själv hade förlorat.

relationerKarin: Jag blev kär i min lärare

Att resa på semester var också uteslutet för mig. Trots att jag hade mina vuxna barn och barnbarn kände jag inte att det var rätt att kräva deras sällskap under deras fritid. De hade fortfarande fullt upp med att leva sina egna liv.

Ett par år efter att jag hade förlorat Sören kände jag mig fortfarande amputerad, och jag kunde inte föreställa mig att jag någonsin skulle kunna gå vidare i livet utan någon att dela det med.

Träffade en ny man på en dejtingsida

Lösningen blev att jag skapade en profil på en seniordejtingsida. Genom det mötte jag Per, en pigg, charmig och livlig man i samma ålder som jag. Till skillnad från mig hade Per varit gift flera gånger under sitt liv.

Vårt nya förhållande blev också på många sätt annorlunda än det jag hade haft med Sören. Medan vi ­alltid hade varit varandras främsta prioritet, levde och andades Per helt klart mest för sin segelbåt.

Nu, när han hade gått i pension, tillbringade han nästan all sin tid i hamnen och kom hem till mig bara för att äta middag, gärna i sällskap med en säck tvätt.

Lätta ditt hjärta: Här kan du lyssna på våra läsarberättelser i poddformat

I podcasten Lätta ditt hjärta får du ta del av vanliga människors berättelser om svåra och utmanande perioder i livet. Podden bygger på läsarberättelserna som i många år publicerats i Aller medias veckotidningar och på allas.se. Programledare är journalisten Elin Samuelsson som vid sin sida har psykologen och författaren Helena Kubicek Boye. Klicka här för att börja lyssna – eller tryck på play i spelaren nedan!

I början störde jag mig inte över att skämma bort honom med god mat och hjälpa honom med det praktiska. Jag var tvärtom lycklig att ha sällskap av en man hemma.

Att bara somna i hans armar och vakna upp till en ny dag tillsammans med honom var som att rycka bort en mörkläggningsgardin, så att ljuset strömmade in i mitt liv igen.

Även om jag aldrig hade seglat tidigare skulle jag ­naturligtvis följa med ombord på Pers båt. Första gången blev jag tyvärr fruktansvärt sjösjuk, och de följande gångerna förlorade Per tålamodet med mig eftersom jag satt i vägen för seglen.

Han prioriterade segelbåten framför mig

Det dröjde inte länge innan han tyckte att det kanske var bäst om han seglade utan mig. Då kunde jag vänta hemma och ha middagen klar åt honom.

Maten blev dock ofta kall, för Per kom och gick som det passade honom. Det verkade inte intressera honom att tillbringa mer tid tillsammans med mig, och han var inte heller intresserad av att resa.

Han orkade inte lära känna min familj och vänner närmare, och faktiskt var han inte längre intresserad av att lyssna på vad jag hade att säga när han kom hem till mig för att äta och sova.

Det överraskade mig därför när han efter ett halvår började tala om att flytta hem till mig. Det visade sig att hans motivation var att spara pengar på sin egen hyra – så att han i stället kunde använda överskottet till båten.

Njuter av mitt eget sällskap

Först då var jag tvungen att inse att det Per längtade efter i en relation aldrig skulle bli det jag själv saknade. Förutom det var jag naturligtvis ­häpen över hans fräckhet.

När jag gjorde slut med honom var det inte för att söka efter en annan man som kunde ge mig sällskap. Det var insikten att jag var tvungen att lära mig att uppskatta mitt eget sällskap.

relationerSiv: Jag hittade en fantastisk vän sent i livet

I stället för att känna mig utanför för att jag saknade någon att dela mitt liv med, tog jag initiativ till att bjuda in min familj och vänner i mitt eget liv. Jag började plugga på folkhögskola, åkte på gruppresor och har lärt känna många nya människor, både singlar och par.

I dag, fyra år efter Sörens död, saknar jag honom fortfarande, men jag saknar inte en ny man att dela mitt liv med. Jag njuter fullt ut av mitt eget sällskap.