Inger: Det var den finaste dagen med mitt barnbarn

Efter reklamen: Det här borde du fråga dina mor- och farföräldrar

Tidigt steg jag upp för att ta en promenad. Daggen var ännu kvar och lyste som pärlor i gräset. Solen var uppe och spred guld över viken. Fåglar flög över vattnet, men annars var det tyst och stilla.

Mina tankar gick till dig som jag fick några dagar med. Hos dig lyste också solen vänligt medan skogen susade över våra huvuden. Det var så grönt, himlen var så blå och fåglar kvittrade.

Vi var ensamma när vi vaknade och för första gången i mitt liv fick jag följa med och hämta frukost i en jordkällare. Jag ser dig där du gick framför mig; gula gummistövlar och din pappas stora skjorta i blått och vitt som du älskar att sova i. En fläta som det är ett par dagar sedan den flätades och lite av håret som lossnat hänger ner över ryggen. Jag tänkte: så liten men ändå så självständig.

Vi gick tysta för vi hade inte riktigt vaknat ännu. Katten var pigg, han hoppade och skuttade som alla kattungar gör.

Du öppnade jordkällarens båda dörrar och gick in i det mörka kalla, jag följde efter. Vi tog fil och marmelad och gick ut i solskenet. Du stängde dörrarna ordentligt.

På vägen in till den lilla röda stugan tittade vi om jordgubbarna mognat. Det hade de, fyra stycken.

– Det blir två var, sa du.

– Så goda, tyckte jag.

– Mmm, svarade du.

Sedan åt vi dagens första mål: fil med flingor och russin och bröd. Vi började vakna och frågade oss vad vi skulle hitta på här i skogen i dag. Du visste.

– Skitgubbe kan vi spela.

Vinst spelade ingen roll

Vi gjorde det och oftast vann du, men det hände att jag fick en fullträff. Men vem som vann spelade ingen roll. Vi spelade också ett spel som hette Små kloka där man skulle svara på frågor. Där vann du ofta också.

Sedan gick vi ut i solen och följde alla stigar din pappa gjort i trädgården och skogen. Gräset hade fått växa vilt, din pappa slog det med lie. Han hade lagt gräset runt alla grönsaker och potatisen som då höll fukten bättre.

Min hund Molly förgyller hennes liv

relationerLotten: Jag vet inte hur mycket Agneta minns av våra besök

Vi gick till uggleboet som din pappa satt upp högt i en tall, lite längre in i skogen. Vi tittade efter, men det hade inte flyttat in
någon uggla än.

Du talade om för mig att vi fick vänta på en uggla till nästa år eftersom holken kom upp lite för sent och ugglorna redan hade hittat sina bon.

Vi fortsatte på stigarna och plötsligt frågade du:

– Ser du något som svävar? Titta där uppe!

Jag tittade och tittade och till slut såg jag: avskalade grenar, som en liten buske med spindelnät på. Det såg ut som om den hängde i luften.

– Men hur kan den hänga där? frågade jag.

– Vet inte, svarade du. Det är pappa som har gjort den.

Sedan gick hon och jag efter. Vi kom till en stor lertallrik med stenar och vatten i.

– Vad är det här till för? undrade jag.

– Det är ett vattenfat som humlorna ska ha om de blir törstiga.Det var något nytt för mig. Sedan berättade du att din pappa gjort en stor skiva från en tall med många hål som bin kan bo i.

Vi gick också till ett äppelträd där det hängde ett bihotell. Vi fortsatte på stigarna och gick över en liten spång. Katten sprang om oss och klättrade upp i träden. Han var nere lika fort och följde oss vart vi än gick.

En underbar måltid

Det tog lite tid att gå runt, och sedan satte vi oss och vilade och pratade, om din skola, om sommarlov och mycket annat. När klockan blev lunch gick vi in. Du bestämde att du skulle laga pasta carbonara.

– Det ska bli gott, sa jag. Ska jag hjälpa dig?

– Nää, jag vill själv, svarade du.

Jag förundrade mig. Du är så klok och duktig, du vet så mycket. Du är ju bara nio år, men du lagade en helt underbar måltid. Det var så gott och vi blev så mätta båda två.

Efter disken kom vi överens om att cykla och köpa glass. Ni har ju ingen frys, det är onödigt, tycker din pappa.

Mannen var inte den han utgav sig för att vara

relationerIngela: Min dementa mamma blev lurad

Vi cyklade iväg och det var en bra bit på grusiga vägar. Vi hade motvind och jag tyckte att det var jobbigt då det blåste väldigt.

Vi hade inte känt av vinden när vi gick på stigarna där ju alla träden gav lä. Där hördes bara suset bland grenarna, nu blåste det så mycket att jag fick höja rösten och skrika:

– Vilken motvind, orkar du cykla så långt?

– Ja, skrek du tillbaka. Vi får medvind hem.

När vi kom till badstället vid ån stannade vi och vilade oss. Det var så skönt. Sedan cyklade vi vidare. När vi kom fram
köpte vi glass i krukmakeriet och satte oss vid en solig vägg.

– Så skööönt, sa vi.

Livet kunde inte vara skönare än just då, där med dig. Vi satt där länge och sedan ville du cykla hem. Vi cyklade längs ån som var svart och dunkel med träd som hängde ner i vattnet.

Cykelvägen längs ån var asfalterad och det var bra, sedan kom vi till grusvägarna men då fick vi medvind. Du cyklade fort och låg långt för mig, men du hittade ju hem.

Nyckeln till huset hade du gömt på ett bra ställe. Katten mötte oss på trappan.

Ett spökhus

Bakom alla träden fanns en stor äng. Där växte gräset högt. Långt borta såg vi telefontrådar. Där skymtade också en ladugård. Åt andra hållet låg en liten fallfärdig stuga.

– Ska vi gå till stugan? frågade jag.

Det tyckte du att vi kunde göra.

– Men det bor ingen där, sa du och tittade frågande på mig.

– Det förstår jag, svarade jag. Men visst är det spännande att se hur folk bodde förr. Tycker du inte det?

– Joo, vi går nu.

Gräset var högt och nådde till axlarna på dig, men du ville gå först. Du gjorde rörelser med
armarna som att du simmade i havet. Det blåste mycket och en gång stannade vi, sträckte upp armarna i luften och tog emot vinden som i en kram.

– Å, vad det blåser, skrattade du.

Jag föll in i ditt skratt. Vi var glada och njöt av stunden på det stora fältet, av solen, vinden,
utsikten, friheten och skogen runtom. Långt borta körde bilar.

– Vad små de är, tyckte vi.

Då ropade du:

– Titta, där växer nässlor.

Du stannade samtidigt som jag tog tag i dig. Du stod med ryggen mot min mage och jag höll armarna om dig . Jag visste att där det växer nässlor finns det ofta vatten.

– Titta, sa jag och pekade mot ett stort dike med vatten. Vi kommer inte över där.

I samma ögonblick blåste det ännu starkare än förut. Jag höll armarna hårt om dig. Det gick inte att stå stilla och vi vaggade i vinden som slet i oss. Vi tittade på stugan som tittade tillbaka med sina trasiga fönster och dörrar som hängde på sina fästen. Vi var så nära, men diket hindrade oss.

Vinden vilade sig en stund och då ville du gå hem.

– Det är nog ett spökhus, farmor.

Så vände vi om och jag fick gå först. Eftermiddagen var långt gången. Vi spelade skitgubbe än en gång medan vi väntade på att din pappa skulle komma hem från jobbet.

Det var en underbar dag med mitt barnbarn som bor som i en saga.