Ines: Emma hjälpte mig genom sorgen
När min syster berättade att hon hade cancer kändes det som om att allt rasade samman. Min lillasyster hade då precis fyllt 56 år.
Precis som jag levde Marianne ensam efter en långdragen och slitsam skilsmässa. Hennes son bodde i USA och hade svårt att lämna sitt arbete för att vara hos henne medan hon åkte in och ut på sjukhus.
När hon frågade om jag kunde ta hand om hennes hund Emma medan hon var på sjukhus kunde jag inte annat än säga ja till det. Emma var av rasen labrador retriever och jättesnäll.
Problemet var att jag aldrig hade varit någon hundälskare och inte hade någon erfarenhet av vad en hund behövde. Ännu värre kändes tanken på att behöva gå ut med henne i koppel och möta andra hundar.
Då levde jag fortfarande i tron att det här med Emma bara var en tillfällig lösning och att min syster snart skulle vara tillbaka igen.
Men cancern gick inte att operera som planerat då läkarna upptäckte att tumören satt så att den omöjligt kunde tas bort. Dessutom fanns metastaser som de inte hade sett tidigare. Marianne fick ett fruktansvärt besked när hon vaknade efteråt.
Min syster blev sedan snabbt allt sämre. Hon oroade sig så för hur det skulle gå med Emma om hon inte kom hem igen. Hunden var bara två år och de var otroligt fästa vid varandra.
Jag lovade att hon inte behövde bekymra sig för det. Sjävklart skulle jag ta hand om hunden på bästa sätt.
Jag var pensionär och kunde anpassa mina dagar så att det passade Emmas behov, men det var ändå med stor tvekan som jag började mitt liv som matte.
I podcasten Lätta ditt hjärta får du ta del av vanliga människors berättelser om svåra och utmanande perioder i livet. Podden bygger på läsarberättelserna som i många år publicerats i Aller medias veckotidningar och på allas.se. Programledare är journalisten Elin Samuelsson som vid sin sida har psykologen och författaren Helena Kubicek Boye. Klicka här för att börja lyssna – eller tryck på play i spelaren nedan!
Tiden som följde var så sorglig då min syster inte svarade det minsta på behandlingen. Hennes son kom hem två veckor innan hon somnade in. Han bestämde att Marianne skulle få vara hemma i väntan på det ofrånkomliga och vi turades sedan om att vaka vid hennes säng.
Emma låg vid min systers säng dag och natt. Hon lämnade bara sin matte för att gå ut och göra sina behov. Det var hon som började yla och lät oss förstå att Marianne hade slutat andas.
Fyra år har nu gått sedan den dagen. Emma och jag är lika oskiljaktiga som hon och Marianne en gång var.
Jag som inte kunde något alls om hundar har lärt mig en hel del. Vi har gått på hundkurs tillsammans och har fått många nya vänner. Både två- och fyrbenta. Tre dagar i veckan är jag dessutom dagmatte åt en liten pudel som kommer väldigt bra överens med Emma.
Utan Emma vet jag inte om jag skulle ha tagit mig vidare efter Mariannes död då den påverkade mig så. En hund kan verkligen vara en människas bästa vän.
Berätta din historia!
Läsarberättelser är era berättelser direkt ur livet. Ett liv innehåller så mycket – glädje, sorg, dramatik och spänning. Alla bär vi på en historia.
Vill du berätta din? Mejla oss på [email protected]