Hanna blev bortgift mot sin vilja: ”Det var som en mardröm”
Torsdagen den 29 oktober 1998 var Hanna Saadi 17 år och hade en ”kompisdag” tillsammans med sin bästis.
– Jag minns att vi hängde hemma på hennes rum och snackade om kärlek, killar och framtidsdrömmar. Vi pratade om att när vi hade slutat skolan så skulle vi öppna en juicebar i Grekland.
Båda tjejerna ville gå ut den där kvällen, men deras föräldrar hade sagt nej så de var hemma och myste i stället. Men ju senare det blev och när de fick höra att allt fler kompisar var på väg till stan för ”årets fest” påbörjades nya övertalningsförsök.
– Våra föräldrar gav motvilligt med sig till slut, men klockan var då 22 och jag var tvungen att vara hemma redan 23. Festen hölls i en lokal vid Backaplan på Hisingen, där ett diskotek hade arrangerats, berättar Hanna.
Hon minns att det var ett hav av människor där, fler än som var tillåtet att vistas i lokalen samtidigt. Hanna försökte förgäves få med sin kompis hem, men till Hanna lär hon sagt att hon skulle ta ”nästa spårvagn hem”. Hanna åkte hem ensam den kvällen.
Festlokalen i lågor
Senare samma natt väcktes Hanna av kompisens pappa som ringde hem till henne.
– Han var alldeles uppgiven och orolig. Han sa att det hade skett en brand och att han kände på sig att hans dotter var död.
Hanna tyckte att det lät bisarrt och visste knappt om det var dröm eller verklighet. Men följande morgon fortsatte telefonen ringa. Fler personer bekräftade att det brunnit i en lokal i Göteborg och Hanna blev ombedd att slå på tv:n.
– Det tog ett tag innan jag kopplade, men när jag såg den lokal som jag hade vistats i kvällen innan i lågor drabbades jag av panik. Det var som att en mörk gardin drogs ner framför mina ögon. Jag satt bara helt chockad och handlingsförlamad framför tv:n, det var så många frågor och inga svar.
Det tog nästan ett dygn innan Hanna fick beskedet om att hennes bästa vän hade omkommit i branden. Vännen var en av de som varit svårast att identifiera.
63 ungdomar dog i diskoteksbranden i Göteborg
Diskoteksbranden i Göteborg inträffade natten till fredagen den 30 oktober 1998. 63 personer omkom och 214 skadades.
– Jag fylldes av sådan sorg, men också skuld. Om och om igen frågade jag mig själv varför jag inte hade stått på mig och sett till att min vän följt med mig hem i tid den där kvällen, säger Hanna.
Skuldkänslorna blev inte mindre när Hanna blev skuldbelagd för sin väns bortgång. När hon och en grupp vänner åkte hem till bästisens föräldrar några dagar senare för att beklaga sorgen möttes hon av orden: ”Du är inte välkommen här. Det är ditt fel att vår dotter är död, du tog henne ifrån oss.”
Tårar rinner nedför Hannas kinder när hon pratar om vännen som hon hade så stora framtidsplaner tillsammans med, men som plötsligt inte längre fanns vid hennes sida.
– Jag kände mig som en mördare. Förutom den sorg och förlust jag kände bar jag på skulden för min bästa väns död. Hennes familj bosatte sig sedan utomlands och sedan dess har jag aldrig pratat med dem, berättar Hanna.
Blev medlurad till Libanon för att bli bortgift
Efter tragedin förändrades Hanna. Tidigare hade hon varit en glad och utåtriktad tjej, som hade lätt till skratt och tyckte att livet var fyllt av glädje. Nu såg hon bara mörker.
– Jag blev destruktiv och stängde in mig, både synen på mig själv och livet i sig förändrades. All livsglädje försvann och av mina närmaste uppmanades jag att gå till en psykolog. Men själv ansåg jag att jag inte förtjänade att gå och prata med någon.
Hanna blev utåtagerande och började strunta i skolan.
Sommaren 1999, när hon hunnit bli 18 år, ville hennes föräldrar att hon skulle följa med på en resa till Libanon.
– Mina föräldrar kommer därifrån och vi har hela vår släkt där. De förklarade för mig att min farmor var svårt sjuk och att vi behövde åka dit för att ta hand om henne.
Se också: Miranda blev bortgift som 13-åring
Det Hanna inte visste var att det fanns helt andra intentioner med resan. Hennes farmor var inte alls sjuk. På flygplatsen i Libanon möttes Hanna av hela sin släkt som stod där och hyllade henne.
– Alla var där, de ropade grattis och jag fattade verkligen ingenting. Jag tittade frågande på alla tills en av mina äldre kusiner kom fram till mig och sa: ”Du vet väl att vi ska gifta oss?”
Gjorde en polisanmälan om tvångsgiftet
Hanna blev både chockad, arg och ledsen. Hon är uppvuxen i en muslimsk familj, men säger att de aldrig har varit varken särskilt djupt troende eller radikala. För Hanna kom därför beskedet att hon skulle giftas bort ”som en käftsmäll”.
En uppgörelse hade gjorts på Hannas bekostnad. Aldrig någonsin hade hon känt sig så sviken och hon kunde nu inte längre se på familjen som sin. Hon hade tappat all tilltro och kände sig ensammast i hela världen.
Det här är Hanna
Namn: Hanna Saadi
Ålder: 40 år.
Familj: Maken Sherif, tvillingdöttrarna Eden och Zeyna.
Bor: I Göteborg.
Yrke: Egen företagare, studerar idrottsvetenskap.
Hanna var kvar i Libanon i två månader. Hon kläddes i en brudklänning som andra valt åt henne och hela bröllopsceremonin var en pina.
– Det var som en mardröm. Den enda personen som jag kände att jag kunde lita på var min storasyster. Hon var kvar i Sverige men åkte till Libanon så fort hon kunde för att stötta mig. När jag berättade vad som pågick sa hon att jag skulle fortsätta att ”spela spelet” så skulle hon hjälpa mig när vi var tillbaka i Sverige.
På pappret var Hanna nu gift och kom tillbaka till Sverige ett halvår innan hennes fästman fått sina immigrationspapper klara. Det nygifta paret bodde sedan hemma hos Hannas föräldrar.
– Mina rötter och min största trygghet i livet var borta. Jag visste inte hur jag skulle ta mig ut det helvete jag hamnat i. Livet blev outhärdligt.
Till slut fick hon nog och ringde upp en polis.
– Jag berättade hela historien om hur jag blivit bortgift mot min vilja, varpå polisen sa att jag skulle lita på honom och bara fortsätta som vanligt, berättar Hanna.
Planerade att ta sitt liv
En kort tid efter telefonsamtalet kom några andra poliser hem till Hannas familj och tog med sig kusinen till flygplatsen. De satte honom på ett plan till Beirut och han fick inreseförbud till Sverige.
– Polisen ansåg att äktenskapet var påtvingat och att han inte borde få svenskt uppehållstillstånd. Jag fick skilja mig via tingsrätten, skriva min anledning och att han inte kunde samtycka eftersom han blivit utvisad. De väntar alltid sex månader innan de fattar beslut och sedan var det klart, berättar Hanna och fortätter:
– Jag aldrig träffat den här polisen, men känner sådan enorm tacksamhet för hur han och hans kollegor hjälpte mig. Men då, efter allt jag hade genomgått och när jag inte längre hade tilltro till någon, kände jag att jag inte längre ville leva.
All livsglädje var borta. På fritiden sysslade Hanna med MMA (kampsporten mixed martial arts) och tillsammans med kompisarna som också utövade sporten planerade hon att följa med på en träningsresa till Thailand.
– De skulle åka dit för att träna, men jag hade helt andra planer. Jag hade tänkt att jag ville avsluta mitt liv på en vacker plats, vid en solnedgång på en strand i Thailand, berättar Hanna.
Hon hade sökt på nätet efter alla möjliga tänkbara sätt att ta sitt liv på, men läste att ”ett säkert kort” skulle vara att hänga sig. Väl på plats i Thailand köpte hon flera färgglada saronger och begav sig till en strand. Strax efter att hon upplevt en av de vackraste solnedgångar som hon skådat sökte Hanna sig till ett träd längre upp på stranden.
– Det var helt mörkt och jag hade börjat knyta fast sarongtygen i trädet. Men just när jag var i gång med att förbereda den allra sista stunden i mitt liv blev jag avbruten av ett äldre par som jag hade träffat på mitt hotell några dagar tidigare. De kom fram för att de kände igen mig.
Bearbetade skuldkänslorna med KBT-terapi
Hanna tror att paret ganska snabbt förstod vad som försiggick, för medan den ena tog hennes telefon för att försöka ringa någon i hennes familj, vilket blev hennes syster, försökte den andra avleda Hanna genom prat.
– Tillsammans med min syster bestämde paret att de skulle köpa en flygbiljett och sätta mig på nästa plan hem. Tänk att det där samtalet blev min stora vändpunkt. För väl i Sverige lades jag in på psykakuten.
Hanna är djupt tacksam för människorna som hjälpt henne när hon har behövt det som mest.
– Polisen i Sverige och det äldre paret i Thailand är människor som räddat livet på mig. Jag hyser sådan tacksamhet till dem, och paret har jag faktiskt kontakt med regelbundet än i dag, säger Hanna.
Till en början fick hon akut psykvård och därefter började en lång rehabiliteringsresa där hon fick bearbeta skuldkänslor och hjälp att förstå de olika situationer som hon hamnat i. Under två och ett halvt år fick hon KBT-terapi och lärde sig hur hon skulle bygga en ny stabil grund, och hur hon skulle förlåta dem som sårat henne – men framför allt hur hon skulle kunna förlåta sig själv.
Hittade sig själv på Bali
Därefter påbörjade Hanna en slags inre resa där hon sökte efter sin identitet. Bland annat gjorde hon en resa till Bali 2016. Precis innan hon reste hade hon träffat en kille som verkade bra, men resan och sökandet efter sig själv var just då viktigare än kärleken till en man.
– Under mitt år på Bali hittade jag tillbaka till den jag var innan all sorg och alla svek. Jag fann livsglädjen igen, skrattet och värmen inom mig, säger Hanna och lyfter upp en av sina nyfödda tvillingdöttrar.
När hon kom hem från Bali hade killen, Sherif, väntat på Hanna som nu kände sig redo för en relation. I dag är de gifta och har nyligen blivit föräldrar. Hanna beskriver Sherif som en enda stor trygghet och kärlek. Hon trodde aldrig att hon skulle kunna vara så lycklig som hon är i dag, eller vara värd kärlek och ett lyckligt liv. Hon gråter flera gånger under samtalets gång och förklarar att det är glädjetårar.
– Tänk att jag får leva och se en morgondag, att jag får uppleva vad livet ska handla om. I dag känner jag varken agg eller besvikelse mot mina föräldrar, snarare mer kärlek. Tidigare har jag känt så mycket hat mot vad de utsatte mig för. Till slut blev jag så trött på alla dessa mörka tankar.
På Bali lämnade Hanna allt mörker som fanns inom henne.
– Jag har försökt att få en förståelse för mina föräldrars arv och kultur, och medan jag befann mig på sjukhuset deltog de i gruppsamtal där vi pratade om hur jag upplevde att bli bortgift mot min vilja. Det här har tagit hårt även på dem, och det har såklart känts som ett misslyckande för dem som föräldrar att se sin dotter så ledsen och sorgsen. Men för varje gång som vi har tagit upp ämnet, och för varje gång vi talar om det som sårat, desto lättare blir det. När allt kommer omkring så tror jag på försoningens kraft.