Elaf Ali: Jag vill visa att det går att ta sig ur ett hedersförtryck
Blodfläcken förändrade allt. Från en dag till en annan förbjöds Elaf Ali att göra allt det som hon hade tyckt om. Hon fick inte längre gå hem till kompisar, inte simma, inte följa med på skolutflykter eller ens ses tillsammans med någon pojke. När hon pratade med en kille i en videobutik släpade hennes pappa ut Elaf i håret och skrek: ”Din äckliga hora. Hade vi varit i Irak hade jag dödat dig!”
Det är den enda scenen i boken Vem har sagt något om kärlek där hon beskriver det fysiska våldet hon utsattes för under sin uppväxt. När jag frågar om det förekom mer, vill hon inte svara på det.
– Jag har noga övervägt vad jag ska ta med i boken. För mig är det viktigaste att tjejer och killar som blir utsatta för hedersförtryck, kan känna igen sig. Det är framför allt för dem jag har skrivit boken. Barn måste få lära sig prata om hedersnormen, från att de är små. Jag vill visa alla som har det som jag hade det, att det går att ta sig ur ett hedersförtryck.
Fram tills den dagen när hon upptäckte blodfläcken, så levde Elaf Ali nästan som vilken liten skånsk tös som helst. Elaf Ali visar mig bilder från fotoalbumet: En glad tjej som cyklar omkring på en blå bmx-cykel i radhusområdet i Fjälkinge utanför Kristianstad i Skåne.
Hon ser lite full-i-sjutton ut och tittar rakt in i kameran. Den tioåriga Elaf hade orange byxor, rödblommig tröja, badtofflor på fötterna och ett färgglatt hårband i det långa, mörka håret som fladdrar i vinden. Bilderna ger en känsla av 80-tal, sommar, sol och en fri liten tjej som snart är på väg ut i livet.
– Det var egentligen väldigt idylliskt att växa upp där i Fjälkinge. Det var ett jättelitet samhälle, med en bank och en mataffär, där alla kände alla och kände sig så trygga att de lämnade sina dörrar olåsta.
Blev mobbad i skolan
Elafs familj var den första utländska familjen i Fjälkinge. Familjen hade flytt från krigets Irak. Pappan var läkare och mamman lärare och hade haft det gott ställt i hemlandet Irak. Deras förhoppning var att kunna fortsätta arbeta i Sverige. Men så blev det inte.
De lyckades aldrig lära sig svenska och ingen av föräldrarna fick något arbete. I stället var det Elaf som fick vara tolk och läsa myndigheternas brev. Hon var kvick i skallen och fick börja skolan ett år tidigare än de andra barnen.
– I skolan var jag jätteblyg och tyst. Lärarna kallade mig dockan, för att jag var tyst och söt. Jag har tänkt jättemycket på varför, kanske berodde det på alla mina år i krig, och på upplevelserna i flyktingförläggningarna.
Det här är Elaf
Namn: Elaf Ali
Ålder: 34 år.
Född: I Bagdad, kom till Sverige som fyraåring, 1991. Uppvuxen i Fjälkinge utanför Kristianstad.
Bor: I lägenhet i Stockholm.
Gör: Journalist och författare.
Familj: Mamma, pappa, fyra syskon och fyra syskonbarn
Aktuell: Med boken Vem har sagt något om kärlek? Att bryta sig fri från hedersförtryck (Rabén & Sjögren).
Älskar: Zlatan, väldigt mycket. Glitter och glamour. Och att spela sällskapsspel: ”Jag är en jättetävlingsmänniska, och vill bjuda på spelkväll så fort man får lov att träffa folk igen.”
Instagram: Elafali
Elaf Ali var fyra år när hon kom till Sverige. Familjen bodde på tre flyktingförläggningar innan de bosatte sig i Fjälkinge.
– Jag minns bara att det var väldigt många människor där och att toaletterna var så äckliga och smutsiga, så jag gick och höll mig i stället. Jag mådde inte bra där.
Trots idyllen i Fjälkinge blev det inte heller lätt för Elaf i sin nya hemby, trots att hon var så duktig, söt och tyst.
– Jag blev mobbad för att jag stack ut. Det fanns de som inte tyckte att vi skulle vara där. Det var inget jag berättade hemma, jag tyckte mina föräldrar hade tillräckligt med bekymmer ändå, säger hon.
När hon upptäckte den där livsomvälvande fläcken i trosorna förstod hon inte ens att det var blod.
– Jag visste inte vad mens var. Jag var ju bara tio år och vi pratade aldrig om sådant hemma. Jag ville bara cykla hem och byta om.
Nya, strängare livsregler
Hemma stod hennes mamma och väntade med ett par rena underbyxor.
– Mamma hade sett en blodfläck på morgonen och förstått. Hon berättade att det röda var blod. Blod?
Elaf förstod inte vad det var för skada hon hade fått i underlivet.
– ”Detta är jättestort. Nu är du kvinna!”sa mamma och gav mig en binda som jag skulle klistra på trosan. Vadå kvinna? Jag var ju samma lilla tjej som i går. Det var jättekonstigt och pinsamt, alltihop, och jag bad mamma att inte berätta för någon. Hon lovade.
Läs också: Miranda blev bortgift som 13-åring
Elaf cyklade tillbaka till skolan.
– När jag kom hem hade mamma berättat för hela familjen och de ville fira. Jag skämdes jättemycket och ville bara försvinna ner under jorden.
Innebörden av de nya, strängare livsreglerna som följde med ordet ”kvinna”, förstod hon först efter ett tag.
– Varje gång det var tal om en ny aktivitet, så sa de att jag inte fick göra det längre. ”Varför inte det?” sa jag.
”För att du är kvinna nu”, var det enda svaret Elaf fick. Trots att hon inte förstod varför, så hon följde hon föräldrarnas regler till punkt och pricka. För varje förbud blev det dock allt svårare.
Elaf ville så gärna vara med och simma och leka med de andra på fritiden. Det kändes så orättvist att hennes äldre bröder fick vara ute och spela fotboll när hon måste hålla sig hemma.
– Jag blev bara utsläppt för att gå till skolan. Sedan måste jag hem och in i mitt fängelse igen. Jag var alltid bevakad och hade inget privatliv.
Giftasmogen vid 14 år
Hon fick inte gå någonstans själv utan sin mamma eller pappa.
– Hedersförtrycket är en skvallerkultur. Det räcker med att någon som familjen känner ser dig på stan med fel person, en kille eller en flicka som har ”dåligt rykte”, så drar det skam över hela familjen och då kan du inte giftas bort sedan.
När hon var 14 år ansågs hon giftasmogen och började presenteras för lämpliga män att förlovas med. Trycket på Elaf att acceptera någon av de muslimska män hennes föräldrar valt ut har varit hårt.
– Men jag drömde ju om något helt annat! På insidan av min garderobsdörr skrev jag saker jag ville göra i livet: Åka till New York, bli författare och journalist och intervjua Britney Spears. Jag vill fortfarande intervjua Britney Spears, säger hon med ett skratt.
Elaf Ali har hunnit fylla 34 år och uppfyllt de flesta drömmarna på listan. Hon har rest till New York och vidare ut i världen, utbildat sig till journalist, flyttat till Stockholm, jobbat som programledare på SVT och nu skrivit sin självbiografiska bok.
Levde länge i skräck
Men priset har varit högt. Det finns en smärtsam spricka mellan Elaf Ali och hennes mamma som hon inte vill prata om. I alla fall inte än. Föräldrarna är skilda sedan lång tid tillbaka.
Sin pappa levde hon länge i skräck för. I sin dagbok skriver den tonåriga Elaf om hur det kändes: ”… Jag hoppas att pappa åker tillbaka till Irak och aldrig kommer tillbaka. Jag skulle inte ens bry mig om han dog. Så dåligt får han mig att må. Jag skulle bli ledsen för min lillasyrras skull, men han skulle bli likadan mot henne när hon blir äldre… Att familjens heder sitter mellan benen på döttrarna i familjen är så jävla sjukt. Jag hatar mitt liv.”
– Precis så kände jag, att jag aldrig kommer att kunna leva och göra egna val så länge mina föräldrar var i livet. Jag ville leva som alla andra. Jag visste hela tiden att jag ville vara fri.
Idag säger Elaf Ali att pappan är hennes allra bästa vän.
– Han är den jag litar på mest av alla, och pratar med när jag mår bra eller dåligt och som jag vet alltid kommer att finnas där.
Genom att envist fortsätta prata och förklara den svenska kulturen för sin pappa under många år, och sett hur han har förändrats som person över tid, har hon lyckats förlåta honom.
Pappan har fyllt 74 år och är mycket stolt över sin dotter och medverkar i hennes bok, för att förklara hur han tänkte och kände, när det blev så fel.
Måste prata öppet om hederförtryck
Ändå har Elaf haft mycket ångest inför att boken släppts ut.
– Jag har varit rädd för vilka reaktioner boken ska få. Som journalist har jag tidigare fått hot och hat när jag skriver om hedersförtryck och religion. Vissa tycker att jag drar skam över religionen, andra säger att jag ger öppet spelrum för rasister. Båda sidorna lär höra av sig nu också.
Hur kommer det sig att du ändå känner att boken är värd all ångest?
– För att det är jätteviktigt att vi pratar öppet om det och fler förstår vilket komplext och stort problem det är. Hela min uppväxt och hela mitt liv färgades av förtryck. Det påverkar än i dag mitt vuxna liv. Jag har svårt att släppa någon nära, säger Elaf och fortsätter:
– När jag varit ute och föreläst möter jag så många som fortfarande lever mitt i det. Hundratusentals lever än i dag under hedersförtryck i Sverige. Det finns så många som är utsatta. Jag har bott i Sverige i 30 år och ingen har skrivit den här boken tidigare. Nu, är jag är ute på andra sidan, så känner jag att det är min plikt. Om inte jag, som är journalist, skriver en sådan bok, vem ska då orka skriva den?
Till skillnad från sina föräldrar har hon erövrat det svenska språket, pluggat och arbetat, men också gått i egen terapi för att förstå det som hon har varit med om.
– En ögonöppnare för mig var när jag i 20-årsåldern satt i en klass och fick höra andra ungdomar berätta öppet om sin egen uppväxt med föräldrar som var alkoholister, eller hade syskon som var kriminella, eller hade blivit utsatta för incest, saker man inte heller pratar om. Det var extremt nyttigt för mig att se andra människor som också hade haft det svårt och som hade kommit mycket längre än jag, eftersom de kunde berätta och dela med sig, säger Elaf.
Har inget att skämmas för
Innan dess hade hon tagit på sig mycket av skulden själv, trott att förbuden var hennes eget fel.
– Men när de berättade sina historier, så tyckte jag ju inte alls att något var deras fel. Då insåg jag att jag inte heller hade något att skämmas för. Det är därför jag vet att det är jätteviktigt att berätta sin historia, om man kan.
Genom möten med andra har Elaf Ali insett att hedersförtrycket finns överallt, även inom ortodox kristendom, hinduism och judendom, och att det inte ens behöver finnas en religion i grunden.
– Mörkertalet är stort. De flesta tror att allt handlar om slöjan. Jag hade aldrig slöja, men levde under extremt förtryck ändå.
Mycket av det du skriver om i boken, kan jag känna igen från min helsvenska mormors uppväxt i den strängt kristna missionstrakten utanför Alingsås, under 1930-talet.
– Vad intressant att du säger det. Många vill inte kännas vid det här. Men när jag skulle låna en bok på ett judiskt bibliotek var det en kristen kvinna som jobbade där. Hon berättade om sin mamma, som blev förskjuten från sin by. Den kunskapen saknas nästan helt i dag. Den här tanken om att man ska vara ”en hedersam kvinna” har funnits i tusentals år, långt innan islam ens fanns.
Vad skulle du vilja säga till den där 15-åriga Elaf som skrev så förtvivlat i sin dagbok, om du hade träffat henne i dag?
– Skriv mer dagbok! Då blir det lättare för dig sedan, att skriva om ditt liv. Men också att det kommer att bli bra. För det kändes verkligen inte så då.
Nu längtar Elaf efter att pandemin ska släppa sitt grepp om oss alla, så hon kan åka hem till sin syster och hennes familj och umgås med sin lilla systerdotter.
– Hon är den smartaste, mest godhjärtade tvååringen jag vet. Jag älskar henne över allt annat.
När du säger så där önskar man ju nästan att du också fick bli mamma...
– Det är min största dröm, att bilda en egen familj. Det har jag velat sedan jag var fem år. Men jag vill välja min partner själv, efter mitt eget hjärta.