Gertrud: Jag passar inte in i min sons fina värld
Jag var relativt ung när jag fick min äldste son, endast 19 år gammal, och blev ensamstående ganska tidigt. Jag hade sedan några relationer och träffade därmed lite olika typer av svärmödrar.
Det gjorde att jag fick en relativt nyanserad bild av hur jag själv skulle vara som svärmor gentemot min sons framtida flickvän – och framför allt hur jag inte skulle vara.
Efter några flörtar träffade min son sin blivande fru. Jag träffade henne vid några få tillfällen och kände då en klar distans från henne gentemot mig.
Hon hade föräldrar som nästan var jämnåriga med mina föräldrar, och hon var många år yngre än sina äldre systrar som nästan var jämnåriga med mig. Kanske var det en bidragande orsak till hennes distanserade sätt?
Besvikelse på bröllopet
Eftersom hon kom från en mycket förmögen släkt skulle det bli ett stort bröllop.
Jag lever i en ny relation så min son har två yngre syskon, vid bröllopet var de åtta respektive sex år.
Relationen mellan min äldste son och min nye sambo har varit ansträngd från första början, så han valde att inte vara med. Men då lillasyster skulle vara brudnäbb planerade vi att åka ner i god tid för bröllopet för att vara med om förberedelserna.
Då jag och min sambo är egna företagare och har ett arbetsfält över hela Sverige var jag tvungen att ta ett tidigare flyg hem för att sedan hinna på jobb 70 mil norr om bostaden.
I podcasten Lätta ditt hjärta får du ta del av vanliga människors berättelser om svåra och utmanande perioder i livet. Podden bygger på läsarberättelserna som i många år publicerats i Aller medias veckotidningar och på allas.se. Programledare är journalisten Elin Samuelsson som vid sin sida har psykologen och författaren Helena Kubicek Boye. Klicka här för att börja lyssna – eller tryck på play i spelaren nedan!
De andra gästerna skulle åka med ett flyg tre timmar senare. Jag fick då höra att jag förstörde deras dag. Min sons blivande hustru sa upprört i telefon att mitt beslut gjort min son deprimerad och att jag inte visade någon respekt för hennes föräldrar som betalade bröllopet.
Hon krävde att jag ringde dem och bad om ursäkt – och det gjorde jag sedan eftersom det kändes som jag väckt mycket ont blod.
Det var med stor oro som jag och mina två barn reste till bröllopet. Hur skulle detta bli efter alla dessa uppgörelser – redan innan de var gifta.
Och det var en sval stämning som mötte mig. Min son visade oss till ett mycket litet rum där vi skulle bo.
Hans far och sambo hade däremot fått ett stort och fint rum. Fast min son har bott hos mig på heltid har han alltid haft en mycket speciell relation till sin far som är mycket mer tillåtande och förlåtande. Mot mig har han varit krävande, hård och kritisk. Bröllopet var mycket vackert och lyckat.
Förbannad över hur jag behandlats
Nu har det gått tio år sedan det hölls. Sonen och hans fru har tre barn, två söner och en dotter, som jag är farmor till men som jag antagligen aldrig kommer att få någon relation till.
Vi har inte setts eller haft någon kontakt på över fyra år för jag orkade inte längre. Jag orkade inte ta på mig oket att vara den svikande, felande mamman.
Att alltid vara den som hur än jag försökte fick veta att det inte räckte. Att alltid komma på sista plats i den ständiga hierarkin. Omsprungen av fadern som nu blivit den fantastiska, engagerade farfadern tillsammans med en lika fantastisk farmor. Så vem är jag? Inte farmor i alla fall – för den platsen är stulen!
Först var jag bara ledsen. Sedan hade jag en period då jag var så arg, så förbannad över hur jag hade blivit behandlad i alla år. Och jag skämdes så fruktansvärt över att jag inte var en lyckad mamma, farmor och svärmor.
Skämdes så mycket att jag undvek att gå på stan eller prata med dem som jag kände. Var livrädd för frågorna: Hur mår din son? Har han några barn? Har han varit hemma?
Men så för några år sedan fick jag ännu en av dessa förhatliga frågor och då vågade jag äntligen vara ärlig och svarade:
– Vi har ingen kontakt. Jag passar inte in i hans fina värld.
Svaret jag fick förvånade mig.
Det visade sig att jag inte var ensam. När jag vågade vara ärlig mot mig själv och andra visade det sig att flera av mina bekanta hade minst lika krångliga relationer med sina vuxna barn.
Några av dem hade tagit ställning och skrivit testamente så att det inte skulle bli en långdragen tvist syskonen emellan. Antagligen mycket klokt gjort. Mina två yngre barn är snart vuxna.
Sonen är 18 år och har en flickvän som jag har mycket god kontakt med. Tack! Dottern är en fri fjäril som nog inte kommer att låta sig fångas så snabbt.
Berätta din historia!
Läsarberättelser är era berättelser direkt ur livet. Ett liv innehåller så mycket – glädje, sorg, dramatik och spänning. Alla bär vi på en historia.
Vill du berätta din? Mejla oss på [email protected]