Fredmar och Arturo flydde från Venezuelas farligaste områden
Orden skulle kunna platsa i ett feministiskt brandtal eller en peppande självhjälpsbok, men de kommer från Fredmar Lopez, 28, en ung tjej från Venezuela:
– Som kvinna har du en oöverträffbar kraft i denna värld. Ditt ord är tungt som sten. Om du säger att du ska göra något, så gör det! säger hon.
Fredmars vackra ögon riktigt gnistrar av beslutsamhet när hon förklarar att detta inte handlar om feminism – hon ogillar etiketter och kategoriseringar – utan om självklarheter.
När de ser oss dansa, eller själva deltar, berörs de precis som alla andra, och någonting förändras i dem.
Också hennes sambo, Arturo Castillo, 28, poängterar att för dem båda handlar det inte om att tillhöra en viss grupp eller ett visst parti för att kunna göra skillnad. Det handlar i stället om att hitta sin drivkraft och rikta all energi dit.
– Vi måste kanske börja frångå detta med höger eller vänster och i stället hitta ett bättre sätt att kommunicera i denna oroliga värld. Vi tror till exempel starkt på att olika konstformer kan förena och bygga broar mellan människor.
I Arturos och Fredmars fall handlar det om breakdans.
– Dansen räddade våra liv och dansen är världens bästa språk. Dansen får folk att känna, att mötas och att kommunicera med varandra, menar Arturo.
Hård uppväxt
Både han och Fredmar har vuxit upp i slummen i olika städer i Venezuela, och de har sett vad dansen kan förändra, till och med för de mest utsatta och farliga människorna.
– De värsta gangstrarna, i de områden dit inte ens polisen får köra in, ”connectar” direkt när de får se konst. De inser att de har förstört många år av sina liv med droger, våld och annan kriminalitet. Men när de ser oss dansa, eller själva deltar, berörs de precis som alla andra, och någonting förändras i dem, berättar Arturo.
Paret har inte varit så länge i Sverige men gör redan skillnad här också. De arbetar långa dagar på ett stort lager i Malmös utkanter.
I dag är jag tacksam för att mamma höll oss undan det värsta.
Men kvällar och helger är det dans som gäller. På bland annat Fryshuset i Malmö, och i projektet Back to the Origins, får de ungdomar att mötas och övervinna rädslor och barriärer.
Utöver öppna danskvällar jobbar de också med större dansevents och direkt med gängmedlemmar. De använder sina danskunskaper men också sina personliga erfarenheter av att överleva och komma vidare i mycket våldsamma uppväxtmiljöer.
– Jag växte upp i en familj med sju syskon och en ensamstående, hårt arbetande mamma i Caracas allra tuffaste kvarter. Min mamma var urstark. Och sträng.
– Vi fick knappt gå ut. Det var för farligt ute på gatorna och efter skolan hölls vi mest inomhus, berättar Fredmar.
Hon var lite av rebellen i familjen och hade svårt att sitta still.
– Vi bråkade ganska mycket. Men i dag är jag tacksam för att mamma höll oss undan det värsta. Vi fick inte ens träffa vår släkt, som hon tyckte hade dåligt inflytande på oss. I dag är många av mina vänner döda.
– Flera av mina kusiner fick barn vid 13 års ålder. En av dem är 19 år i dag och fyrabarnsmamma. Men för oss syskon gick det trots allt bra.
Upptäckte breakdans
Huvudstaden Caracas ligger i en dalgång mellan två höga berg och har nära fem miljoner invånare i hela storstadsområdet. Stadsbilden är modern efter Venezuelas olje-boom i mitten av 00-talet, men utanför centrum breder allt större slumområden ut sig.
Segregationen mellan centrala Caracas och dess slum är total, men att drömma om en bättre framtid är allas rätt. Fredmars storebror ville hämta information om universitetet och efter mycket tjat på sin mamma fick hon följa med honom in till centrala Caracas.
Inifrån ett rum i universitetsområdets utkanter hörde de plötsligt hiphop-musik. De stannade till.
– Jag kan inte kalla det för något annat än en uppenbarelse. Jag blev helt tagen! Jag såg hur de dansade, rörde sig till musiken och jag bara visste att det var det här jag ville göra. Jag bråkade med min bror för att få stanna kvar där och vänta medan han hämtade sina papper.
När han kom tillbaka hade Fredmar redan lyckats göra sin första ”head spinn”, en snurr i huvudstående.
– Tränaren som var där sa att jag var en talang. Jag älskade breakdansen direkt! När jag hade fyllt i mina kontaktuppgifter och tränaren berättat om träningstider och vad det skulle kosta, gick jag. Och kom inte tillbaka, berättar Fredmar.
En räddande ängel
Efter några månader ringde tränaren hem till henne. Han undrade var Fredmar hade tagit vägen. Hon svarade att hon inte tyckte det hade varit kul att dansa. Han trodde henne inte.
Hon sa att hon inte hade tid, att hon ville satsa på skolan. Han trodde henne inte. I stället förstod han att det var hennes stolthet som stod i vägen. Det fanns inte en chans i världen att Fredmars mamma skulle ha råd att betala dansavgiften.
Men tränaren lyckades få Fredmar att svälja stoltheten och börja dansa i hans grupp – utan att behöva betala. Senare skulle hon få veta att han precis som hon vuxit upp i slummen, att han var Venezuelas bästa breakdanstränare med internationella uppdrag.
Och att han aldrig tidigare hade låtit någon träna gratis.
– Han var en ängel som kom och räddade mig, säger Fredmar och ler stort så att gluggen mellan framtänderna syns.
Också Arturo växte upp i farliga slumområden i Venezuelas näst största stad, Maracaibo, med över två miljoner invånare.
– Jag visste att om jag spelade fotboll med fel killar hemma i kvarteret, och råkade passa fel eller tackla hårt, då kunde de döda mig. Det var mycket våld, mycket droger och kidnappningar omkring mig hela tiden, men jag höll mig till konsten.
Arturo tecknade mycket som liten och började även att dansa.
– När jag blev duktig började ryktet sprida sig, och till och med de farligaste gängmedlemmarna fick respekt för mig. Jag kunde något som de inte kunde. Jag hängav mig åt något bättre, något roligare. Men de kunde aldrig riktigt fatta varför jag inte imponerades av pengar.
– Jag har aldrig respekterat det kommersiella och har aldrig fattat rapparnas texter om pengar, sexism och yta. Tänk vilket inflytande de kunde haft i stället, menar Arturo.
Han säger att det är svårt att arbeta mot kriminalitet och fattigdom utan resurser, men att det finns de som försöker påverka och göra bra saker för ungdomarna som fastnat i droger och våld och drömmar om pengar. För honom själv blev dansen och förmågan att prata, räddningen.
– Så småningom började de förstå att jag var bra på att snacka också, och jag användes ofta som medlare mellan gäng eller mellan tjejer och killar som hamnat i bråk med varandra.
Det handlar om att ha ett mål. Att inte låta energin spridas ut överallt.
– När jag blev äldre engagerade jag mig i olika sociala kulturprojekt. Det handlar om att ha ett mål. Att inte låta energin spridas ut överallt, utan att låta den fokusera på en grej, ett mål, förklarar Arturo.
Flydde till Sverige
Både Arturo och Fredmar blev riktigt duktiga på sin dans. I dansvärlden fick de smeknamnen Arcturus och Africa. Först i 25-årsåldern träffades de för första gången, på ett stort event som de båda var med och arrangerade.
De märkte ganska direkt att de hade mycket gemensamt. De flesta breakdansare i Venezuela kommer från medelklassen.
Men Fredmar och Arturo hade inte bara gatan som dansplats gemensamt. De hade båda vuxit upp där. Och de var båda också mycket aktivt kritiska till den förtryckande politiken i Venezuela.
Deras frispråkighet gjorde det farligt för dem att stanna i landet. De flydde till Sverige och Malmö när Fredmar var gravid i fjärde månaden, och har efter drygt två års asylsökan nyligen fått uppehållstillstånd.
Nu springer deras dotter, lilla Luna, kring deras ben när de dansar. Hon är den allra vigaste ungen på hela dagis, enligt förskolepersonalen. En glad liten tjej i rosa overall och rosa väska, med en förhoppningsvis betydligt tryggare barndom än sina föräldrars att se fram emot.
