Ebba: Förskolans genuspedagogik gick för långt
Problemet var bara att barnen inte fick leka som de ville och jag skulle bara våga klä vår dotter i rosa…
Jag har alltid sett mig själv som både jämlik och feminist. Båda mina föräldrar arbetade heltid, och när de kom hem delade de på allt. De satte ribban för hur jag ville att mitt eget förhållande skulle se ut när jag blev vuxen.
När jag träffade Tom kände jag genast att jag hittat rätt man. Han var fullkomligt befriad från grabbiga tendenser och såg det som självklart att vi skulle dela på allt, från hushållssysslor till att ta hand om bilen. Och vårt förhållande blomstrade. Folk omkring oss sa ofta att vi såg så lyckliga ut, och det var sant.
– Vad är knepet?, undrade mina väninnor lite skämtsamt.
– Att vara jämlik, sa jag utan tvekan. Vi delar på allt, Tom och jag.
– Vänta tills ni får barn, skrattade väninnorna. Då blir det annorlunda ska du se. Det är alltid mamman som gör större delen av jobbet när man har småbarn!
Valde genusförskola till barnen – efter gedigen research
Men så blev det inte. När Ninna föddes delade Tom och jag på föräldraledigheten, och vi tjafsade aldrig om blöjbyten och vällingkok. Samma sak var det när Felix föddes två år senare.
Jag kunde inte tänka mig ett lyckligare liv. Ändå pratade vi aldrig om det där med jämlikhet och feminism. Nej, det var helt enkelt något som satt så djupt rotat i oss att vi såg det som självklart.
När det var dags för Ninna och Felix att börja på förskola satte jag dem där det fanns en uttalad jämlik genusprofil. Jag hade läst om det i tidningen och tyckte det verkade toppen. Här pratades det inte om flickor och pojkar, utan rätt och slätt om människor.
– Vi lämnar ingenting åt slumpen, förklarade hon. Vi går ut stenhårt med att ingen ska bedömas efter sitt biologiska kön. Det är helt enkelt vår grundpedagogik.
Min partner var försiktigt tveksam
Och det märktes i allt på förskolan, från leksakerna till böckerna som skulle läsas på sagostunden. De flesta böcker handlade om barn med ensamstående föräldrar, eller om samkönade föräldrar och barn. Traditionella böcker lyste med sin frånvaro. Jag fick också veta att man helst använde könsneutrala uttryck för barnen.
– Det är klart att vi ibland säger ”hon” och ”han”, förklarade föreståndaren, men vi försöker varva det med ”hen”.
Jag tyckte det lät som en bra idé. Men Tom var lite tveksam.
– Du tror inte det går till överdrift då?, undrade han.
– Nej, varför skulle det göra det? De vet nog vad de gör, de är ju utbildade just i genuspedagogik, sa jag. Och förresten vill jag inte att ungarna ska växa in i de klassiska könsrollerna.
– Du kanske har rätt. Men jag undrar ändå…, sa Tom. Varken du eller jag har vuxit upp i könsneutrala miljöer, men vi är ju lika jämlika för det.
Det hade han visserligen en poäng i, men jag ville ge förskolan en chans och Tom gick med på det.
I podcasten Lätta ditt hjärta får du ta del av vanliga människors berättelser om svåra och utmanande perioder i livet. Podden bygger på läsarberättelserna som i många år publicerats i Aller medias veckotidningar och på allas.se. Programledare är journalisten Elin Samuelsson som vid sin sida har psykologen och författaren Helena Kubicek Boye. Klicka här för att börja lyssna – eller tryck på play i spelaren nedan!
Dotterns rosa kläder var ett problem på förskolan
Till en början tyckte jag att det fungerade väl. Barnen trivdes bra och när vi lämnade och hämtade greps vi av den goda stämningen. Här fanns ingen uppdelning med dockvrå och billåda, ingen krävde att flickorna skulle leka med traditionella flickleksaker och tvärtom.
Samtidigt tyckte jag att det fanns saker som gick till överdrift.
Som en dag när Ninna valt ett par rosa byxor och en rosa tröja. Hennes klädsel fick föreståndaren att kalla in mig på sitt kontor.
– Vi ser helst att barnen har neutrala färger på sina kläder, sa hon upplysande.
– Jaha… Ingen har sagt till mig att de inte får klä sig som de vill, förklarade jag ursäktande.
– Fast är det inte så att det är du som velat klä Ninna i rosa?, sa föreståndaren och log menande.
Det var uppenbart att hon ansåg att jag var fast i ett traditionellt könsrollstänkande och hon fick mig att skämmas.
– Om du absolut vill klä dem i blått och rosa, fortsatte hon, så vore det bättre om Felix bar rosa och Ninna bar blått. Vi tror att det främjar jämlikheten.
När jag berättade det för Tom blev han ursinnig.
– Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta, sa han, men de verkar ju lite stolliga de där människorna. Är du säker på att vi inte ska flytta ungarna till ett vanligt dagis i stället?
Men jag skakade på huvudet. Jag trodde fortfarande på grundidén med en könsneutral förskola – det var säkert bara föreståndaren som blivit lite för ivrig.
Ebba: ”Ska jag tvinga min dotter att leka med bilar?!”
Men det dröjde inte länge förrän jag på nytt kallades in på kontoret, denna gång för att Ninna valt att leka med dockor flera dagar i rad.
– Det vore nog bra om du plockade undan dockorna från hennes leklåda hemma ett tag, föreslog hon, för annars kommer könsrollerna att befästas hos henne.
– Menar du att jag ska tvinga min dotter att leka med bilar?!, frågade jag upprört.
– Nej, inte tvinga, barn ska inte tvingas till något, försäkrade hon, men du måste ju försöka främja hennes utveckling.
– Hon har möjlighet att leka med bilar, kontrade jag. Hon och Felix leker tillsammans, med både dockor och bilar.
Men föreståndaren lät sig inte nöjas och jag började känna mig mer och mer frustrerad av den närmast sekteristiska attityden på förskolan.
Uppfostrar barnen medvetet – utan genusförskolan
Efter ett halvår kände både Tom och jag att vi fått nog. Så vi flyttade barnen till en kommunal förskola i stället.
Där har de gått i två år nu och det känns mycket bra. Vad spelar det för roll att man kallar pojkar för pojkar och flickor för flickor? Det är ju vad vi är, trots allt, och jag börjar mer och mer se att det går till överdrift när man ska ta bort könet helt och hållet ur ekvationen.
Numera kan Ninna och Felix klä sig som de vill utan att någon ifrågasätter vare sig dem eller oss som föräldrar. Och i längden tror jag att det är det allra viktigaste för att de ska växa upp till medvetna och jämlika vuxna.
Berätta din historia!
Läsarberättelser är era berättelser direkt ur livet. Ett liv innehåller så mycket – glädje, sorg, dramatik och spänning. Alla bär vi på en historia.
Vill du berätta din? Mejla oss på [email protected]