Fia: Arvet från min mamma förändrade mitt liv

Jag har aldrig vetat mycket om min pappa, förutom att han gjorde sin värnplikt i den stad där min mamma bodde som ung och att han hade glömt att berätta för henne att han var gift.

Han erkände faderskapet till mig på grund av min stränge morfars påtryckningar, men jag träffade honom aldrig. Under min barndom var det alltid bara min mamma och jag, och när jag blev tonåring var det ofta spänt mellan oss. Min mamma hade ett svårt temperament och ett besvärligt liv.

Efter reklamen: Se också: 7 kändisar du inte visste var släkt med varandra

De sista åren av hennes liv var inte lätta, och hon dog på våren 2022. Självklart var det jag som ordnade begrav­ningen. Enligt mammas önskan skedde den i djupaste tystnad, och hennes urna lades ned i en grav för okända personer. Därefter ärvde jag hennes tillgångar, eftersom jag var den enda arvingen. Jag visste att mammas tillgångar knappt skulle balansera, så det fanns inget ekonomisk arv.

relationerCecilia: Jag blev stalkad av en klasskamrat – i flera år

Kollade igenom fotoalbum

Arvet bestod av möblerna och föremålen i den tvårumslägenhet där hon hade bott i många år. När jag till sist vågade mig in och låste upp lägenheten, övervägde jag att anlita en antikhandlare för att tömma den, men det verkade respektlöst gentemot min mor, så jag bestämde mig för att ta det i min egen takt.

Det första jag tog med mig hem var de tre fotoalbumen som låg längst bak i ett skåp i vardagsrummet. Jag visste att de fanns, men det var många år sedan jag hade tittat i dem.

Nu tillbringade jag en kväll med att bläddra igenom dem, och de påminde mig lyckligtvis om att det ändå hade funnits många lyckliga stunder i min barndom. Det fanns bilder av mamma och mig från strandutflykter, från tivolibesök, från julaftnar och från mina födelsedagar – där vi båda såg glada ut.

Därefter gav jag mig i kast med att sortera mammas andra ägodelar, och det fanns många saker som verkade för bra för att kasta bort.

Jag tog med mig ett par vackra fotoramar, en broderad duk från min mormors tid och ett sybord hem – och dessa saker glädjer mig varje dag. Resten tänkte jag att andra skulle kunna ha glädje av. Det gällde köksprylar, en del fina kläder, prydnadsföremål och dekorationer.

Lätta ditt hjärta: Här kan du lyssna på våra läsarberättelser i poddformat

I podcasten Lätta ditt hjärta får du ta del av vanliga människors berättelser om svåra och utmanande perioder i livet. Podden bygger på läsarberättelserna som i många år publicerats i Aller medias veckotidningar och på allas.se. Programledare är journalisten Elin Samuelsson som vid sin sida har psykologen och författaren Helena Kubicek Boye. Klicka här för att börja lyssna – eller tryck på play i spelaren nedan!

Jag tog med en del av detta till en lokal loppmarknad, där jag för första gången hyrde en plats över en helg. Jag satte inga priser, utan skrev bara en skylt där det stod "Ge ett bud", och jag hade den roligaste helgen på länge.

Det var också lönsamt, jag fick med mig 1 850 kronor hem. Vid grannståndet stod en mer erfaren kvinnlig loppmarknadssäljare, och vi var ungefär jämngamla och började prata. Vi hade otroligt roligt tillsammans, och i dag går vi regelbundet på loppjakt tillsammans och tjänar lite pengar på att sälja våra fynd. Vi blir inte förmögna av det, men jag betraktar henne som en berikning i mitt liv, och vi håller kontakt flera gånger i veckan.

relationerAnja: Han dumpade mig – och jag blev besatt av honom

Hittade min moster

Det mest värdefulla jag hittade i min mors dödsbo var dock ett par brev. Jag visste att min mamma hade haft en lillasyster, som ju var min moster, men de hade redan bråkat ­allvarligt innan jag föddes, och jag kände inte henne.

Efter att ha funderat läste jag breven från min moster, och de var vänliga och kunde inte uppfattas på annat sätt än som en utsträckt hand.

I det sista brevet, från 1999, förstod jag att mamma aldrig hade svarat. Jag beslutade mig för att ta reda på om min moster fortfarande var i livet, även om hon inte längre bodde på avsändaradressen på brevet. Det visade sig att hon levde i bästa välmåga och hon ville verkligen ha kontakt med mig.

I dag har moster Bitten och jag fått en nära relation, och vi har stor glädje av varandra vid högtider och födelsedagar. Mina döttrar och deras familjer har också kommit att tycka mycket om min moster, som är änka och barnlös.

Kort sagt har arvet efter min mamma förändrat mitt liv till det bättre, och det viskar jag till henne när jag med några månaders mellanrum lägger en bukett på de okändas grav.

/Fia