Eva och Jörgen om stora sorgen: ”Vår son sköts ihjäl av polisen”
De hade väntat sig ett samtal från psykakuten där läkaren bekräftade att sonen Joakim var intagen för vård.
Men istället fick Eva Christensson och Jörgen Andersson ta emot ett dödsbud: Joakim hade skjutits av en polis i sitt eget hem. Hans ”brott” var att han var psykotisk och hade en sax i handen.
– Vår tröst är att han var både psykotisk och hade rökt marijuana och att han inte förstod vad som hände, säger Eva, och Jörgen nickar instämmande.
– Det gick på två sekunder, men om det hade varit en mer erfaren polis som kom till hans lägenhet hade vi haft honom kvar i livet.
Eva, 60, och Jörgen, 65, bor i Norrköping och är föräldrar till Jesper, 33, och Joakim som skulle ha fyllt 30 den 26 januari förra året. Men hans liv tog slut den 20 juli 2018 när han skulle få besök av en läkare och polis för att bli tvångsinskriven för psykiatrisk vård.
Diagnosticerad som schizoaffektiv och bipolär
De senaste nio åren hade då varit kantade av perioder av psykisk ohälsa, som började när Joakim rökte marijuana i tonåren. Sedan sex år tillbaka var han diagnosticerad som schizoaffektiv och bipolär, vilket innebar att han hade maniska perioder då han hade vanföreställningar, hörde röster och var väldigt aktiv och företagsam. Detta varvades med perioder av djup depression och passivitet.
– Han var lite speciell redan som barn och hade små egenheter för sig, minns Eva med ett litet leende.
Han kunde bli väldigt frustrerad om han inte fick som han ville
– Han hakade lätt upp sig på småsaker och kunde bli väldigt frustrerad om han inte fick som han ville.
Joakim började skolan och hade väldigt lätt för sig med skolarbetet. På fritiden spelade han basket, något han fortsatte med ända upp till slutet av högstadiet. Men i puberteten började han bli svår att väcka på morgnarna och det var en ständig kamp mot klockan. Problemen ökade sista året på gymnasiet och på vårterminen kom föräldrarna på honom med att röka marijuana.
Givetvis reagerade de med oro och bestörtning. Joakim bodde fortfarande hemma, vilket gjorde det enklare för dem att ta tag i situationen.
Blev utfryst av vännerna
De ville bromsa detta på alla vis och skydde inga medel. De tog kontakt med alla kompisarnas föräldrar och det ledde till att Joakim blev utfryst av sina vänner.
I efterhand berättade han att han rökt cannabis för att slippa höra röster i huvudet och bli lugn.
– När han inte kunde hänga med kompisarna började han spela datorspel och satt uppe hela nätterna, berättar Jörgen.
– Vi försökte få honom att sova, men det gick inte att hejda honom.
Det tog en ände med förskräckelse. Joakim drabbades av sin första psykos och blev inlagd på psykiatrisk klinik när han trodde att han kunde styra hela världen med sina händer.
Eva kände igen sjukdomsbilden
Och främst Eva anade genast oråd: Hon kände igen sjukdomsbilden, både hennes mamma och mormor hade uppvisat liknande symptom.
– Jag visste att det kunde vara ärftligt och förstod att han behövde sjukhusvård. Han var inlagd några månader men fick ingen diagnos, läkarna menade att det kunde vara en engångsföreteelse.
Så var det dock inte. När Joakim blev utskriven misstolkade han läkaren och trodde att han var frisk och slutade medicinera – med följden att han fick en ny psykos en månad senare.
När han insjuknade andra gången tog han avstånd från föräldrarna. Han var myndig och de kunde inget annat göra än att kämpa på håll.
Inte tillräckligt sjuk för tvångsvård
Men han var inlagd även om han inte ville bli vårdad och använde sjukhuset som hotell. Han kom och gick lite som det passade tills vårdpersonalen sa ifrån: ”Antingen skulle han ta emot den vård som erbjöds, eller fick han skriva ut sig”.
– Han skrev ut sig och som förälder är man väldigt utelämnad, säger Jörgen.
Joakim var myndig och vi hade ingen rätt att lägga oss i hans beslut
– Joakim var myndig och vi hade ingen rätt att lägga oss i hans beslut. Vården tyckte inte att han var tillräckligt sjuk för att tvångsvårdas.
Unden denna period bodde han på hotell och spenderade stora summor pengar. Det blev många utryckningar sena kvällar och nätter och att Eva och Jörgen över huvud taget klarade det tackar de sina fria jobb för.
Båda var egna företagare, Eva som designer och Jörgen inom solskyddsbranschen, och de kunde i ganska hög grad styra sina arbetstider.
– Till slut lyckade vi få honom att förstå att han behövde sjukhusvård igen. Ännu en gång blev han inskriven på tvångsvård, berättar Eva.
Joakim fick börja arbetsträna
Vad som helst kunde hända när som helst och efter många nattliga utryckningar lyckades de komma honom nära och hjälpte honom med en lägenhet. Tillvaron såg ut att ordna upp sig och han började umgås med några gamla kompisar från högstadiet.
Joakim fick först arbetsträning och sedan jobb som kursledare i street art (gatukonst) och graffiti-målning som var hans stora intressen. Han tog då hand om ungdomar några dagar i veckan på Länsmuseet i Linköping. Därefter började han läsa mediekommunikation på universitetet i Linköping.
– Men han ville göra för mycket på samma gång, berättar Eva. Han spelade basket, var kassör för studenttidningen och gick med i kårens festkommitté samtidigt som han skulle sköta sina studier. Han gasade för fullt och kunde inte hålla ner tempot och var på väg att bli sjuk igen.
Varje manisk period krävde återhämtning
Men de hann fånga upp honom och hela familjen gjorde en semesterresa där han fick vila och sova ordentligt. Efter varje manisk period krävdes två års återhämtning och de hade nu noterat att psykoserna kom med tre års mellanrum.
Joakim levde sitt liv och hade egen lägenhet, men åt och sov ofta hemma hos föräldrarna. Kompisarna träffade han på helgerna och ett par dagar i veckan skulle han arbetsträna.
– Han vände på dygnet på helgerna men hade svårt att klara vardagarna. Kompisarna klarade av att leva så, men för Jocke var det svårt, berättar Eva.
Genom arbetsförmedlingen hade Joakim fått en praktikplats i en handelsträdgård. Där trivdes han, han gillade växter och fick utlopp för sin kreativitet. Han försökte vara där de dagar han skulle mellan 11-16 men lyckades inte alltid.
Och plötsligt krävde arbetsförmedlingen att han skulle jobba varje dag mellan 8-14.
– När Joakim berättade för oss att han skulle börja jobba varje dag sa han: ”Det kanske går åt helvete men då får det väl göra det”, säger Eva.
Han blev åter manisk och började röka cannabis
– Det slutade med att han inte sov på en hel vecka och åter blev manisk och började röka cannabis.
Föräldrarna ringde akuten
Han var rastlös och nervös och Eva och Jörgen försökte få hem honom, i alla fall för att äta. I samma veva skulle Joakim ha ett street art-evenemang för ungdomar på Stadsmuseet och vara där en av dagarna. Men dagarna efter svarade han varken i telefon eller på sms och familjen beslöt sig för att söka upp honom i hans lägenhet.
– Det var kaos, minns de. Han hade målat väggarna i lägenheten med sprayfärg och missbrukat cannabis. Vi insåg att vi inte skulle reda ut detta själva – det var sen kväll och fanns ingen jourverksamhet på Psykosenheten där Joakim var patient.
– Då ringde vi psykakuten bara för att mötas av beskedet att vi skulle ringa 1177. De gjorde så och träffade sedan läkare och polis som skulle ta hand om Joakim och göra en vårdintygsbedömning.
Nyckeln till lägenheten överlämnades och väl hemma väntade föräldrarna på samtal från läkaren om att allt var under kontroll. Tiden gick och till slut åkte Jörgen iväg för att hålla koll utanför lägenheten. Han såg poliser och ambulanser anlända och det dröjde inte länge innan området spärrades av.
Två poliser knackade på
Jörgen vände hem och inom kort körde en polisbil fram till villan och två poliser steg ut. Och de kom med ett fruktansvärt besked: Joakim hade skjutits till döds av en polis.
Polismannen, som var relativt ny på sin post, hade avlossat det dödande skottet eftersom Joakim haft en sax i sin hand och upplevts som hotfull.
– Vi hamnade i chock och stabsläge på en och samma gång, säger Jörgen och skakar på huvudet.
De förtvivlade föräldrarna försökte sova några timmar. Och redan morgonen därpå bestämde de sig för att den tragiska händelsen inte skulle få gå obemärkt förbi, ingen mer skulle drabbas av något liknande.
Därför har de engagerat sig i hur samhället bemöter psykiskt sjuka, vad dessa får för vård och hjälp, och vilka rutiner som finns.
– Vi har haft möten både med vården och polisen, och vi har upplevt att de lyssnat på oss och tagit till sig av vår kritik, säger Joakim.
Polis och läkare saknar rutiner
Under åren har de också märkt att vård, försäkringskassa och arbetsförmedling inte drar åt samma håll, samt att polis och läkare inte har några rutiner om tillvägagångssätt vid en vårdsintygsbedömning.
Men i efterhand har de fått veta att läkare som gör vårdintygsbedömningar ändrade sina rutiner direkt efter händelsen.
– Under Psykiatriska veckan har vi haft en konstutställning tillsammans med Stadsmuseet där vi visade upp Jockes tavlor och graffitimålningar, säger Eva.
– Vi informerade också om psykisk ohälsa, även då kopplat till cannabismissbruk, tillägger hon och nämner som exempel att om det finns psykossjukdomar i familjen är det 50 procents risk att hamna i psykos om man använder någon form av cannabis.
Det är som värsta mardrömmen, men livet måste gå vidare
Joakims vackra och fantasifulla målningar visades under fem månader och utställningen var mycket välbesökt. Flera av konstverken pryder nu väggarna i parets hem.
Drygt ett och ett halvt år har gått sedan sonen gick bort, men fortfarande känns det helt ofattbart att det verkligen hänt.
– Att förlora ett barn på det här sättet är fruktansvärt, det är som värsta mardrömmen. Men livet måste gå vidare.