Mordet på Marie Johansson kan lösas med ny teknik
Christina minns obehaget som hon plötsligt drabbades av på jobbet den där kvällen i oktober 2005. Dagen efter återkom känslan av att något var fel. Och strax därefter dök två poliser upp. Christinas dotter Marie hade hittats mördad.
– Det var så smärtsamt. Och ofattbart. Jag kan inte minnas mer än allt det onda jag hade i mig, all förtvivlan och den fullständigt tröstlösa situation vi alla hade hamnat i.
Mördaren är ännu på fri fot
Marie Johansson brann av framtidsdrömmar. Om en egen syateljé. Om sommarens dykäventyr tillsammans med syskonen.
Och mamman hade precis varit inne i butiken och hälsat att biljetter och hotell var ordnat för en avkopplande weekend i Stockholm under höstlovet.
Klockan närmade sig sex på torsdagskvällen. Marie var ensam expedit i tygaffären och skulle stänga. En kvinnlig kund som vankat runt bland diskarna närmare en timme hängde kvar.
Så långt finns övertygande vittnesuppgifter.
Arton timmar senare hittas Marie Johansson mördad i affärens inre utrymmen. ”Grovt övervåld med stickvapen”, konstaterar polisen.
Man har iakttagelser, uppgifter om mördarens signalement, mängder av DNA-spår, som bekräftar att förövaren var en kvinna. Till och med en suddig övervakningsfilm. Man trodde det brutala våldsbrottet med värsta tänkbara utgång skulle vara tämligen snabbt och enkelt uppklarat.
Jag kände i både kropp och huvud att något var galet
Det har gått tretton och ett halvt år. Mördaren är ännu på fri fot. Och polisen har ingen misstänkt. Mamman Christina Borén Johansson, 72, reflekterar över hur mordet påverkat.
– Det blir ett nytt liv. I en mörkare värld.
– Allt som man tagit för givet slås sönder. Det är en kamp för att komma vidare. Fortfarande finns Marie i mina tankar varje dag. Vad skulle hon tänkt? Vad skulle hon gjort? Om än det ena, än det andra. I stort och smått.
– Hon var mitt och Leifs första barn.
Christina kände att något var fel
Marie Johansson var 36 år när hon mördades i Stuvkällaren, som tygbutiken på Kyrkogatan i centrala Göteborg hette. Det var torsdagen den 13 oktober 2005. Vädret hade hela veckan varit hyggligt för årstiden. Och i butiken hade det varit gott om kunder.
Marie skulle jobba ensam också nästa dag, men höll tät kontakt med ägaren. Hon såg fram mot cykelturen ut till lägenheten på Hisingen. Inget var inbokat för kvällen, bara ta det lugnt. Men först plocka ordning bland tygrullar och andra varor, räkna kassan. Och bli av med den där eftersläntrande kvinnan, som fortfarande drällde runt i affären…
Ägaren och Marie brukade i allmänhet stämma av per telefon när hon räknat dagskassan och låst in kontanterna i kassaskåpet. Men den här kvällen ringde hon inte. Och inte blev det något svar i butiken. Brydd, men inte särskilt misstänksam, bestämde sig ägaren för att avvakta till nästa dag.
Hon var så omtänksam och omhändertagande. Alltid så vänlig
Inte heller då fick han något svar från Marie. Varken på mobilen eller på jobbet. Han tog bilen och gav sig in till Göteborg och affären. Det lyste därinne på ett sätt det inte skulle göra i dagsljus. När han kom närmare hörde han att radion stod på. Innan han gick in ringde han polisen. Någonting var väldigt fel.
Blodspår från mördaren
Kroppen låg svårt sargad i den bakre, lite skummare delen av lokalen. Brottsplatsen var orörd. Polisen spärrade av butiken, fastighetens bakgård och ett större område av gatan utanför. Man hade resurser och förutsättningar för en exemplarisk kriminalteknisk undersökning. Mordvapnet var försvunnet, sannolikt en av de många skarpslipade saxar i olika storlekar som fanns lättåtkomliga bland tyger och diskar. Det har aldrig återfunnits. Men det fanns gott om blodspår från mördaren, med tydligt DNA.
Polisen kunde rekonstruera det brutala händelseförloppet och även dra slutsatsen att kvinnan själv blivit nerblodad vid överfallet och klippt ut ett stycke ljust tyg som hon fäst på framsidan av sina byxor för att dölja blodfläckarna när hon flydde.
Vid genomgången av kassakvitton konstaterades att rånmördarens byte blev 7 000 kronor.
– Jag var på jobbet, jag hade en tjänst som sekreterare på Sahlgrenska sjukhuset, berättar mamman Christina Borén Johansson.
– Jag kände i både kropp och huvud att något var galet.
– Jag var sent kvar dagen innan. Just vid sextiden, när Marie måste ha angripits, satt vi några stycken och pratade. Plötsligt bara försvann jag bort. Det blev som ett avlägset sorl runt omkring mig. Allt var tomt och gråsvart.
Två poliser dök upp
Nästa dag vid kafferasten kom obehaget tillbaka. Den märkliga känslan av att försvinna och uppleva allt på distans, som i en annan värld. Christina var tvungen att dra sig undan.
– Allt ljud vara bara ett skrämmande oväsen. Jag är inte troende, men någon obestämd kraft var det som drabbade mig.
Tankarna förföljde mig och höll mig ständigt vaken
Samtidigt kom två poliskvinnor till sjukhuset och sökte henne. Hon tog sig samman och gick för att möta dem.
– De var väldigt försynta. De frågade om Marie och mig. Jag minns inte så noga. Jag var skärrad och förstod att något hemskt var på väg. Till sist fick Christina klart för sig att Marie var död. Att hon hittats i ”Stuvkällaren”.
Att hon bragts om livet och att samtliga familjemedlemmar var på väg hem till dem.
– Det var inte verkligt någonting då. Jag sprang ut, jag tror jag bad några kolleger att säga till chefen att Marie var mördad. Så körde poliserna mig hem där min man och våra tre andra barn samlats. En präst var där också. Och kanske någon annan polis, ett befäl.
– Det var så smärtsamt. Och ofattbart. Jag kan inte minnas mer än allt det onda jag hade i mig, all förtvivlan och den fullständigt tröstlösa situation vi alla hade hamnat i.
En väldigt lycklig och harmonisk familj i stark gemenskap som ramlar ner i ett bottenlöst mörker. Och bara famlar. Så fortsatte det. Till sist började familjen ta in all den hemska informationen.
– Länge var jag orolig för att Marie legat där hela natten och plågats av smärtor och ångest utan att kunna slå larm. Tankarna förföljde mig och höll mig ständigt vaken, berättar Christina. Min man var lika ledsen och skrämd av den bilden.
Så småningom fick familjen klart för sig att skadorna var av sådan art, och så omfattande, att Marie avlidit omedelbart.
– Det beskedet skulle vi väl inte behövt vänta så länge för att få, tycker Christina, som också är kritisk till att det dröjde flera veckor innan man fick se Marie vid ett besök i sjukhusets minnesrum.
Identifieringen hade klarats av redan på brottsplatsen genom Maries arbetsgivare, Stuvkällarens ägare, som redan var där. Sedan föll familjens avsked mellan stolarna.
– Annars har jag bara positiva saker att säga om omgivningens bemötande. Såväl myndigheter som vår egen släkt och vänkrets har handlat väldigt respektfullt och moget. Vågat ta kontakt och vågat öppna samtal.
– Alla medkännande kondoleanser, blommor och kort från ledning och kolleger på Sahlgrenska var viktiga ljuspunkter i mörkret.
– Vi kände ett starkt stöd från alla håll, en hjälp som jag inte vet hur vi skulle klarat oss utan. Både praktiskt och i hela den mentala processen. Vi var ju desperata och bortom oss av sorg.
Hon var omtyckt överallt. Ärlig, pålitlig, trofast och behaglig i alla väder. Det gör hennes öde ännu mer svårbegripligt och ledsamt
Tömde Maries lägenhet
Veckorna efter mordet tömde familjen Maries lägenhet.
– Det var tungt, nästan outhärdligt, suckar Christina.
– Alla små anteckningar, minneslappar. Allt var så välordnat och pyssligt. Och så kläderna hon sytt. Massor.
– En del skänkte vi bort. Men mycket finns kvar hemma hos oss. Det var så sorgligt och svårt att det knappt gick att ta sig igenom.
Vid den här tidpunkten hade hela familjen erbjudits hjälp genom psykiatrin på Lillhagens sjukhus och inom primärvården.
– Vi fick en del samtal med någon kurator, som helt har fallit i glömska. Och så tabletter för att kunna sova. Det hade inte gått annars. Vi var ju tvungna att fungera på något vis.
Maries lillasyster Karin var bara 16 år och behövde vårt fulla stöd. Familjen tog sig vidare, arrangerade en vacker begravning som förrättades av samma präst som mött dem i hemmet i samband med dödsbudet.De kämpade på. Höll varandras händer och stöttades av sin nära omgivning.
Lugn och försiktig
Christina var 22 år när Marie föddes 2 april 1969. Hon och maken Leif, som var varvsarbetare, hade lägenhet på Hisingen. Ett par år senare följde systern Birgitta. Brodern Anders kom till världen efter ytterligare sju år. Familjen flyttade till ett kedjehus i Angered där Marie bodde större delen av sin uppväxt.
– Där gick hon i skolan och hade gott om kamrater. Man kan nog kalla hennes barndom idyllisk och glad. Och hon älskade att vara hos sin mormor på landet.
Christina beskriver Marie som en alldeles särskilt omtänksam, ganska lugn och försiktig människa. Men med gott humör och mycket humor.
Nu går kvinnan fortfarande lös. Det känns frustrerande. Och orättvist
Hon visade tidigt stort intresse för sömnad. Det låg i släkten. Mormor var sömmerska, och det fanns skräddare också i tidigare generationer.
När Marie var 20 fick Christina och Leif sitt sista barn, Karin som blev en jättekär lillasyster för hela familjen. För Marie innebar det också att hon övade upp sina färdigheter att sy baby-och barnkläder. Hon hade då börjat på skräddarutbildning i Göteborg och visste att det var hennes framtid, helst med egen syateljé för både herr-och damkonfektion.
– Sedan jobbade hon ju som sömmerska och med tyger i alla år. Och skulle fortsatt att utveckla det, om inte allt krossats, säger Christina.
Hon berättar rakt och välformulerat om bakgrunden, om familjelyckan, den nära vänskapen med Marie och om den stora eviga saknaden. Men hon erkänner att det frestar på. Att gå igenom hela mardrömsförloppet igen, att höra sin egen röst beskriva allt det förskräckliga. När vi tar en promenad till Kyrkogatan, där en frisersalong i dag tagit över Stuvkällarens gamla lokaler, har hon svårt att hålla tillbaka tårarna.
Marie skulle ha fyllt 50
Lokalen är förstås helt ombyggd, men Christina pekar ut det bortre hörn där överfallet skedde. Där dottern låg död i 18 timmar.
– Det hade ju inte hjälpt henne om jag kommit hit på kvällen, som jag fick en impuls att göra efter den där otäcka, främmande upplevelsen på jobbet, funderar Christina.
– Det var ändå för sent. Fast kanske det underlättat för polisen att ringa in mördaren.
– Nu går kvinnan fortfarande lös. Det känns frustrerande. Och orättvist. Jag kan inte släppa det.
Vi besöker också kyrkogården, där familjen alltid samlas i samband med Maries födelsedag 2 april. I år är det extra högtidligt. Marie skulle fyllt 50 år.
– Det är tyngre än vanligt vid sådana här minnesdagar, säger Christina. Men vi har ett knep att lyfta fram allt det vackra och ljusa som Marie tillfört våra liv.
Det finns gott om familjebilder. Alla härliga skidresor. Varje år till Säfsen i Dalarna. Ibland till anläggningar högre upp i landet. Glada, obekymrade och hoppfulla bilder på Marie. Från badbryggor, skidbackar, trivselkvällar med nära vänner. Det är de familjen kan uppleva igen. Och fyllas av tacksamhet för det som var, före katastrofen.
Marie hade förstås sitt eget liv och sina egna vänner. Men familjen var alltid viktig för henne. Närheten, förtroligheten mellan henne, systrarna och mamman var stark och uppriktig.
– Hon var så omtänksam och omhändertagande. Alltid så vänlig. Kanske kunde hon uppfattas som försiktig och tillbakadragen. Men det stämmer inte riktigt. Hon kunde ta för sig och säga ifrån också, berättar Christina.
De sista åren av sitt liv hittade Marie en hobby som visar på både äventyrslystnad och djärvhet. Dykning och dykresor till spännande platser och vatten.
– Alla syskonen tog dykcertifikat. Men Marie var nog den som blev mest engagerad. De sista somrarna var hon alltid ute och dök, bland annat i Egypten med sin syster Birgitta.
Förtroende för polisen
Polisen har lagt ner ett enormt arbete i jakten på Maries mördare. Man har minutiöst kartlagt hela hennes liv, hennes vänkrets, arbetskamrater genom åren, klasskamrater från både gymnasium och skräddarutbildning.
Oavsett hur det går blir Maries död aldrig något avslutat kapitel för oss
Kontakter från hennes fritidsaktiviteter och hela släkten. Men inget misstänkt. Inga spår. Tvärtom faktiskt:
– Jag har väl aldrig i brottssammanhang stött på någon med en så totalt fläckfri bakgrund. Inte en tillstymmelse till konflikter eller fiendskap, säger kriminalkommissarie Peter Thylén, utredare i Göteborgs Kalla fall-grupp.
– Alla har bara positiva saker att säga. Hon var omtyckt överallt. Ärlig, pålitlig, trofast och behaglig i alla väder. Det gör hennes öde ännu mer svårbegripligt och ledsamt.
Christina och hennes man har genom åren haft nära kontakt med utredarna. Särskilt Peter Thylén som varit med och hållit i fallet sedan den allra första dagen, då Marie hittades mördad i butiken. De har förtroende för honom och för polisarbetet. Och vet hur hårt de fortfarande arbetar med ärendet.
Christina när hela tiden en förhoppning om att kvinnan som mördade deras dotter ska avslöjas. Även om hon dött under åren som gått. Christina är säker på att det måste finnas någon som vet eller misstänker något och en dag inte längre orkar bära den skuldkänslan.
– Oavsett hur det går blir Maries död aldrig något avslutat kapitel för oss. Vi lever för alltid i skuggan av det. Men för rättvisans och ordningens skull vore det skönt, ja en befrielse om det blev uppklarat, hoppas hon.
Familjesök på DNA ringar in mördaren
Fantombilder, otaliga förhör, 650 topsningar. Återkommande upprop om hjälp från allmänheten. 19 tjocka pärmar med undersökningsmaterial. 13 år och fem månaders intensivt polisarbete med dokumenterat skicklig personal. Utredningen om mordet på Marie är en av de allra mest omfattande i Göteborgspolisens historia.
Utredningen har pågått i 13 år, men polisen ger inte upp.
– Så sent som i höstas gick vi ut med en ny fantombild som bygger på mördarens dna och som tagits fram i USA. Det gav oss 150 nya tips som vi just nu arbetar med, säger kriminalkommissarie Peter Thylén, som deltagit i utredningen under alla år.
Sedan årsskiftet har man dessutom hjälp av en utvidgning i Polisdatalagen. Den ger utredarna möjlighet att söka efter släktingar till gärningsmannen i dna-registret, som i dag omfattar 163 000 profiler.
– Vi har ju konstaterat att mördaren inte själv finns med. Nu kan vi leta efter närliggande dna, som kan vara föräldrar, barn eller syskon, säger Peter Thylén.
– Det är ett helt nytt spår i jakten på Maries mördare. Arbetet pågår som bäst och man har just nu en specificerad lista med tänkbara familjemedlemmar vars födelsedata och tekniska data stämmer in på de uppgifter som finns om gärningspersonen.
– Det handlar om 34 föräldrar och barn. Samt 58 syskon. De är spridda över landet och ska kontaktas av olika distrikt, säger Peter Thylén.
Och fortsätter:
– De kommer att höras om sina släktförhållanden. Och topsas. En träff där och släktskapet till mördaren är klockren. Vi har henne i det läget identifierad.
Stefan Thylén ingår i Göteborgs Kalla fall-grupp. Det är framför allt två ouppklarade kvinnomord man för närvarande lägger mest resurser på. Marie Johansson och 16-åriga Malin Olsson, som hittades mördad på Östra kyrkogården 1994.
– I mordet på Marie finns riktigt besvärande omständigheter. Det är störande att vi inte lyckats lösa det, fortsätter Peter Thylén.
Främsta spåret
Det främsta spåret till mördaren är just rikligt med dna från brottsplatsen. De fynden är hundraprocentigt knutna till gärningspersonen.
Redan vid första analysen stod det klart att det rörde sig om en kvinna, vilket stämde väl med ett antal vittnesmål om en kvinnlig kund som uppehållit sig i butiken före stängningsdags. Hon drev runt bland diskarna, men verkade helt ointresserad av varorna.
berättar kriminalkommissarie Peter Thylén.
Enligt samstämmiga uppgifter var hon klädd i rosa byxor, vit t-shirt, svart jacka och gröna vantar. Hon hade långt mörkt hår. Hon var kortväxt, inte över 160 centimeter. Signalementet liknar också en kvinna som syns på den enda övervakningsfilmen från gatan utanför butiken under den aktuella tiden. Efter mordet har hon klippt ut ett stycke ljust tyg från en rulle som låg framme i affären. Hon har med all säkerhet fått iögonfallande blodfläckar på sina rosa byxor, som hon ville dölja under flykten och försökt täcka med tygbiten.
Men ingen av alla de hundratals människor som polisen hörde från vimlet på Kyrkogatan hade tillräckligt med uppgifter för att kunna identifiera eller lokalisera kvinnan. Inte heller har det blivit någon träff i svenska och internationella dna-register. Det innebär att kvinnan varken före eller efter mordet gripits för något brott där en eventuell fängelsedom finns med i straffskalan.
– Det är anmärkningsvärt när det handlar om ett så här grovt och iskallt genomfört rånmord, med påtagligt övervåld. Man får betänka att ett dna-prov kan tas för tämligen ringa förseelser, nästan alla som är drogrelaterade till exempel, säger Peter Thylén.
Tre scenarier
I princip samtliga som varit i kontakt med Marie, eller haft anknytning till henne har topsats. Totalt 650 personer. En del av dem har sökts upp i utlandet. Några som ännu inte gått att nå kvarstår.
Nu tillkommer även den nya utvidgade dna-efterforskningen med ”familjesökning” där man nu ska kontrollera 92 personer.
– Vi har i första hand arbetat med tre grupper av tänkbara gärningsmän, säger Peter Thylén. Och förklarar:
Scenario ett:
Det handlar om personer i hennes närhet, som av någon anledning haft skäl att ge sig på henne. Den är avskriven. Marie hade inte en enda ovän. Alla beskriver henne som den ärligaste och snällaste människa man kan tänka sig. Hon hade inga laster, inga skulder, inga fiender, inga hemligheter, inga skumma relationer.
Scenario två:
Ett planerat eller spontant rån som gick för långt. Kanske motsatte sig Marie, trots hot, att lämna ifrån sig pengarna, dagskassan på sju tusen kronor i kontanter. Det ligger nära till hands att söka förövaren i kriminella kretsar eller bland missbrukare. Det har lagts ner ett enormt arbete på att genomlysa den gruppen. Utan att komma någonstans egentligen.
– Än en gång, ytterst märkligt, inte minst med tanke på hur ymnigt förekommande det här klientelet är i våra dna-register. Men också för att det nästan alltid uppstår skvaller, rykten, anonyma tips från tjallare. Här har det varit helt tomt, kommenterar Peter Thylén.
Scenario tre:
Någon som varit intagen på institution för exempelvis psykisk sjukdom. Som avvikit eller haft permission. Kanske missat sin medicinering och fått en psykos, eller slagit över av andra skäl. Som sedan återvänt och krupit in i sitt skyddade förvar, lyckats förstöra eller kasta blodiga kläder och andra ledtrådar.
Peter Thylén:
– Vi har haft kontakt med institutionsvärlden runt om i Sverige och uppmärksammat dem på den här möjligheten. Vi har gjort framstötar vid olika tillfällen, men något avgörande genombrott har det ännu inte lett till.
Peter Thylén inser förstås möjligheten att gärningsmannen avlidit. Men han och hans kolleger vill fortsätta arbetet tills man vet vem som mördade Marie. Man tror det kommer att lyckas. Fantombilden, den nya dna-lagen och de många konstruktiva tips som flyter in ser han som viktiga pusselbitar för att hitta en lösning. Viktiga och förhoppningsvis avgörande.
Vad är familjesök?
Via så kallat ”familjesök” hoppas polisen lösa Maries mord. Även dubbelmordet på en 58-årig kvinna och en 8-årig pojke i Linköping, samt en våldtäkt på ett barn för 24 år sedan är på väg att lösas via denna nya sökmöjlighet
Leif GW Persson: ”Fantombilder är bra men det finns risker”
Leif GW Persson välkomnar polisens nya dna-redskap. Samtidigt hissar han ett varningens finger för att fantombilder kan leda fel och låsa en utredning.
Leif GW vågar inte spekulera i om de utvidgade möjligheterna ska leda till att Marie Johanssons mördare grips. Men han delar poliskommissarie Peter Thyléns förhoppningar.
Efter ändringen i Polisdatalagen vid årsskiftet begärde Region Västs Kalla-fall-grupp snabbt ut listor på personer med snarlikt dna som de man säkrat från brottsplatsen Stuvkällaren där Marie Johansson mördades. Man har med 100-procentig säkerhet fastställt att de, huvudsakligen blodrester, kommer från gärningspersonen, en kvinna.
För närvarande arbetar polisen med att gå igenom de personer som kan vara mördarens föräldrar, barn eller syskon och som funnits i polisens dna-databas. Alltså begått eller misstänks för kriminella handlingar med fängelse i straffskalan.
Leif GW Persson är av uppfattningen att polisens chanser att avslöja mördare och våldtäktsmän ökar med de nya möjligheterna.
– Ett viktigt verktyg, säger han. Den bedömningen gör han också av fantombilderna som sedan en tid kan framställas från dna.
– Men de bör användas med försiktighet. Det finns ett risktagande i att bilden kan låsa fast vittnen, och stjälpa utredningar, förklarade han i TV4 Nyhetsmorgon i januari.
Med den nya tekniken fastslås med stor säkerhet gärningsmannens ögonfärg, hårfärg. Med lite mindre säkerhet även ansiktsformen. Leif GW har själv i sina program tagit upp fallet med Marie Johansson. Han noterar att Kalla fall-gruppen i Region Väst jobbar hårt och effektivt för att hitta en lösning, men ser inget omedelbart genombrott.
– Men den tekniska utvecklingen går oerhört snabbt. 1985 fanns knappt en polis som ens hört talas om dna, nu är metoden ofta avgörande i utredningar av grova brott.
– Det kan upptäckas tekniker som anvisar nya vägar och ger helt nya förutsättningar att klara upp mord och andra fall. Även om de är 15–20 år gamla.
Av Lars Klint
Foto: Christian Örnberg, Olle Sporrong, TT, Privat