Eva förverkligade barndomsdröm: ”Jag har byggt min egen båt”
På Stubbholmen i Karlskrona, mittemot Marinmuseum, ligger en liten flatbottnad träeka förtöjd. Båtbyggaren själv, Eva Runesson, 58, går stolt runt och förevisar de olika detaljerna på ekan.
– Den är byggd helt enligt gamla hantverkstraditioner, men en del av finesserna har jag själv kommit på, säger hon.
Kontrasten mellan de stora kamouflagemålade gamla jagarna som ligger förtöjda vid marinmuseet och Evas lilla knappt fyra meter långa eka i ljust furu är slående, men för henne är den egna båten mer imponerande. Det är en gammal barndomsdröm som gått i uppfyllelse.
– Jag har drömt om att få bygga mig en riktig flateka ända sedan jag var liten på 60- och 70-talet och följde med min morfar ut och fiskade. Han var yrkesfiskare på Senoren, en av öarna i Karlskrona skärgård, och jag var ofta med honom när han la nät.
Eva är själv född och uppväxt på Senoren och man kan säga att hon har det bräckta Östersjövattnet i ådrorna. Men trots uppväxten nära havet blev det, efter avslutad lantbruksskola, ett liv på landbacken i Offamåla vid Rödeby väster om Karlskrona, för hennes del.
– Jag träffade min blivande man Bernt på lantbrukslinjen och vi har sedan drivit en gård med betesdjur och skogsbruk i Offamåla, berättar hon.
Maken Bernt, 63, och deras tre barn Helena, 27, Cecilia, 32, och Lars, 31, samt Lars flickvän Linnea är på plats vid kajkanten när Eva visar upp sitt båtbygge. Snart ska de alla sätta sig i ekan för en premiärtur.
– Jag har byggt den för att det ska få plats minst sex personer. Jag har också valt att den ska ha dubbelkommando, det vill säga plats för två par åror. Det kräver en speciell teknik och att man är synkroniserade när man är två som ror.
Tre sorters trä
Eva smeker med handen längs den glänsande relingen som är behandlad med mahognyolja. Hon berättar att den är byggd av tre sorters träslag – gran, fur och ek.
– Det svåraste var i början. Det gällde att få rätt form på ekan när man skulle böja brädorna med hjälp av ånga. En båt får ju inte bli för uppnäst utan ska ha en perfekt form från för till akter, berättar hon.
Eva lärde sig tekniken att bygga träbåtar vid Litorina folkhögskola som ligger ett stenkast från kajen på Stubbholmen. Ekan är hennes examensprov.
– Jag gick båtbyggarlinjen där under en termin, och skulle jag räkna alla timmar jag har lagt ner på min båt skulle den bli mycket dyr, säger hon med ett skratt.
Eva fick möjlighet att gå utbildningen tack vare Irisstipendiet. Förra året var hon en av de 37 kvinnor som fick dela på 1,8 miljoner kronor som delades ut.
Jag brukar säga att jag tillhör den åldersgrupp som är för gammal för att få studielån och för ung för att gå i pension
– Jag hade inte kunna gå utbildningen annars. Jag brukar säga att jag tillhör den åldersgrupp som är för gammal för att få studielån och för ung för att gå i pension.
När Eva fick höra talas om Irisstipendiet, som delas ut av Iris Jonzén-Sandbloms och Greta Jonséns stiftelse för att ”stödja utbildning av framåtsträvande kvinnor”, bestämde hon sig för att skicka iväg en ansökan.
– Jag skrev i ansökan att jag är konstnär, personlig assistent, jord- och skogsbrukare och att jag behövde stipendiet för att studera vidare på båtbyggarlinjen, berättar hon.
Paus från jobbet
Av de 578 ansökningar som kom in var alltså Eva en av dem som tilldelades ett stipendium. I stipendiekommiten satt Anna Mannheimer, Åsa Mossberg och Helen von Sydow.
– Jag blev jätteglad, säger Eva som under studietiden fick överlåta en stor del av skötseln av gården i Offamåla, som kallas Rabarbergården, till maken Bernt och som även fick ta en paus från jobbet som personlig assistent.
– Jo, sedan var det bara båtbyggande som gällde för hela slanten, säger Bernt med ett skratt. Det hände till och med att Eva tog med sig material till båten som hon satt och filade på hemma.
När Litorina folkhögskola bad Eva motivera varför hon ville gå båtbyggarutbildningen svarade hon helt frankt:
– Jag vill kunna kajka runt i viken, svarade hon.
Fyra heldagar i veckan och halva fredagar ägnade Eva sig åt att lära sig tekniken att bygga båtar och snickra på sin eka.
– Det var inte helt nytt för mig. I min ungdom utbildade jag mig till finsnickare, även om jag aldrig arbetat med det. Och jag och Bernt har ju skogsbruket hemma på gården, så såga kan jag.
Det har hon till och med skriftligt på. För sina insatser för säkrare skogsbruk utsågs Eva 2019 till Årets skogskvinna av föreningen Grenverket, eftersom hon ansågs som ett föredöme bland skogsägande kvinnor i Blekinge. Man framhöll bland annat hennes säkerhetstänk och att hon sett till så att såväl hon själv som de tre barnen tagit motorsågskörkort.
Rackarkitt och spunning
Men båtbygge innehöll en hel del nya tekniker för henne. Och hon fick lära sig en rad nya ord.
– Jag har fått lära mig vad rackarkitt är och hur man gör det genom att blanda, linolja, tjära och terpentin. Och jag vet vad en spunning är och var man har den, säger hon med ett skratt.
När hon visar upp sin båt pekar hon på suddbandet som är en list som löper på utsidan av båten. Hon nämner knäet som är en förstärkning i aktern och berättar att sittbrädorna kallas toftar.
– Här är faktiskt en finess som jag själv har kommit på, säger hon och visar små urgröpningar i sidorna på durken (innergolvet i ekan).
– Det är mer estetiskt tycker jag och det gör det lättare att få grepp om dem när man ska ta upp dem.
Eva har valt att behålla sin eka omålad, men inoljad och behandlad. Hon tycker den är vackrast så.
– Ofta målar man de här ekorna, men jag vill att den ska se ut så här.
Hon har dessutom försett den med en liten akterspegel där hon bränt in namnet på ekan – naturligtvis är den döpt till Eva.
– Vi hade en liten ceremoni där vi döpte den i samband med att jag tog min examen, berättar hon.
Båtplatsen vid kajen i Stubbholmen var bara tillfällig. Ett par veckor efter att Allers träffade Eva och hennes familj för reportaget rodde hon ut ekan till Senoren där hon har kvar bryggan som hennes pappa byggde åt henne på 60-talet.
Det var en nätt liten roddtur på några timmar, men ingen match för en skärgårdstös som Eva.
– Förutom att kajka runt ska jag ha ekan när jag fiskar flundra. För 30–40 år sedan fiskade jag mycket flundra runt Senoren tillsammans med min moster Ingrid. Jag hoppas det finns kvar lika mycket flundra i Östersjön som på den tiden.
Sovjetiska ubåten U-137 gick på grund
Är det förresten någon av läsarna som tycker att Senoren låter välbekant så har det sin rimliga förklaring. Det var där som den sovjetiska ubåten U-137 gick på grund den 27 oktober 1981.
– Vi var på plats ute på Senoren och därifrån kunde vi se ubåten och de svenska krigsfartygen som låg runt den. En av jagarna som var där är den som ligger mittemot oss här vid marinmuseet, berättar Eva.
Som den sovjetiske ubåtskaptenen upptäckte är det ganska grunt i Blekinge skärgård vid inloppet till det militära skyddsområdet Gåsefjärden och gott om förrädiska grynnor och skär.
Det är också därför som Eva valt att bygga en flatbottnad eka och inte en traditionell Blekingeeka som har en köl. Hemma på Rabarbergården i Offamåla finns dessutom en liten motorbåt som hon och Bernt köpte häromåret.
– Det blir säkert mer hav för mig framöver även om jag i grunden är en landkrabba, säger maken med ett leende.
Eva och Bernt har dessutom mer tid för havet än vad de hade tidigare. Efter den svåra torkan 2018 bestämde de sig för att halvera sin djurbesättning och har i dag 15 kor och lika många kalvar.
– Efter torkan var vi mer eller mindre knäckta. Det var en mycket nervös sommar och vi oroade oss för hur vi skulle få fram foder till djuren, säger Eva och berättar att de ändå vill behålla lite betesdjur för att hålla kulturlandskapet öppet.
För att få det att gå runt har hon varit tvungen att arbeta med annat utanför gården. Hon har bland annat varit personlig assistent, och efter båtbyggarlinjen på Litorina har hon arbetat som stödassistent inom psykiatrin i Karlskrona kommun.
Samtidigt som det blev tuffare att enbart leva på jord- och skogsbruket började hon fundera på vad hon skulle vilja göra före pensionen.
Jag både målar och bygger båtar och har nu så mycket att göra att jag inte kommer att kunna gå i pension
– Därför gick jag en konstnärsutbidning vid Blekinge folkhögskola. Jag både målar och bygger båtar och har nu så mycket att göra att jag inte kommer att kunna gå i pension, säger hon med ett skratt.
Inte till salu
Det är dags för Bernt och deras barn att sätta sig i ekan för att ta en provtur i vattnet bredvid de stora krigsskeppen. Bernt tar några försiktiga steg innan han sätter sig på en av toftarna och fattar tag i årorna.
– Vi är imponerade över vad mamma har gjort, säger äldsta dottern Cecilia. Vi har själva i högsta grad blivit involverade och fått en inblick i hur det går till att bygga en träbåt.
Men intresset för båtbyggande har inte gått i arv till barnen – inte än i alla fall.
– Mitt stora fritidsintresse är att renovera gamla amerikanska bilar, säger sonen Lars. Det finns på sätt och vis många likheter mellan det och båtbygge. Båda intressena kräver mycket tid och tålamod.
Se också: Lena, 66, bytte cykel mot skateboard
Evas träeka är inte till salu och hon vill inte ens tänka på vad hon skulle ta betalt för den med tanke på alla timmar hon har lagt ner på arbetet.
– Jag har faktiskt fått en förfrågan om att bygga en båt på beställning, men ingenting är bestämt än, säger hon.
Hon är glad att hon bestämde sig för att förverkliga sin gamla båtbyggardröm.
– Ett av mina syften med att bygga ekan var dels att hjälpa till att bevara en hantverkstradition som riskerar att dö ut, dels att inspirera andra kvinnor att våga förverkliga sina drömmar.
När hela familjen sitter i ekan ligger den djupt och vattenlinjen går högt upp på akterspegeln.
– Men den håller för oss alla och det är det viktiga, ropar Eva när hon med några kraftfulla årtag ror längre ut i fjärden.