Ett fängelse utan murar: Johan Gustafsson hölls fången av al-Qaida
Det har gått fyra år sedan Johan Gustafsson, 46, för alltid känd som ”Malisvensken”, släpptes av sina kidnappare och fick komma tillbaka hem till flickvännen Wen Zhang, sina föräldrar och systrar.
De senaste åren har han skrivit en bok om sina upplevelser och i slutet av mars i år kunde han äntligen se resultatet i tryck.
– Jag är mycket nöjd, säger han om boken. Det här är min historia om åren i fångenskap i Mali. I intervjuer har jag bara svarat på frågor om hur det var, men det här är mina egna ord om hur jag upplevde det.
Kontrasten mellan då och nu kan egentligen inte bli mer slående än när man möter Johan i dag.
I många år vande vi oss vid bilden av honom som en tärd och avmagrad fånge i långt skägg som tvingades vädja framför kidnapparnas videokamera om att svenska regeringen skulle betala en lösensumma för att få honom släppt.
I dag är han en avslappnad nybliven pappa som slår sig ner i en soffa hemma i lägenheten på Kungsholmen i Stockholm för att berätta om sin bok samtidigt som han håller ett vakande föräldraöga på den knappt ett halvår gamla sonen Gottfrid.
Det är en helt fantastisk upplevelse att ha blivit pappa
– Det är en helt fantastisk upplevelse att ha blivit pappa. Det trodde jag aldrig att jag skulle bli. Och det fanns absolut inte ens i de mest avlägsna fantasierna under åren i fångenskapen. Jag vågade inte ens hoppas på att min flickvän Wen skulle vänta på att jag en dag kanske skulle bli fri.
Under de drygt fem och ett halvt åren i Malis öken var han med om så många nära-döden-upplevelser att han i efterhand ser det som ett mirakel att han överhuvudtaget överlevde.
Johan Gustafsson kidnappades i Timbuktu
Det var den 25 november 2011 som Johan och hans nyfunna ressällskap, nederländaren Sjaak Rijke och sydafrikanen Stephen Malcolm från Sydafrika, kidnappades av al-Qaidas nordafrikanska gren Aqim när de befann sig på ett hotell i Timbuktu i Mali.
De befann sig verkligen på fel plats vid fel tillfälle. Den politiska situationen i landet hade förvärrats utan att Johan och hans reskamrater var medvetna om det och terrororganisationen såg de tre turisterna som tillgångar som de kunde kräva lösensummor för.
– Vi fördes ut i Malis öken och det skulle bli mitt hem i nästan sex år. Hela tiden befann vi oss utomhus i läger eller vistades i enkla hyddor, berättar han.
Drygt en och en halv månad före de dramatiska händelserna hade Johan sagt hejdå till sin sambo Wen och tillsammans med en vän lämnat Stockholm för att på motorcyklar köra genom Europa och resa Afrika runt.
Johan var en van resenär och hade bott och studerat i flera länder. Det var bland annat under studierna för att lära sig kinesiska som han 2004 möte Wen i Peking.
Men hans Afrikaresa fick ett abrupt slut den där novemberdagen på hotellet i Timbuktu och det är där hans bok börjar.
– Jag skriver bara om åren i fångenskapen. Ingenting om det som hände innan eller efteråt. Den handlar mycket om dynamiken inom gruppen, förhållandet mellan mig och mina medfångar och till våra kidnappare.
Det är en berättelse om konflikter, isolering och olika överlevnadsstrategier. Än i dag har Johan inte pratat med sin sydafrikanske medfånge som släpptes av kidnapparna ett halvår efter honom.
– Jag har träffat hans familj och jag har sträckt ut en hand mot honom men han vill inte ta den. Det är tråkigt och beklagansvärt, men det är upp till honom hur han vill göra.
I kedjor från kväll till morgon
Johan har delat in sin bok Ett fängelse utan murar i tre delar. Den första delen handlar om de tre första månaderna. När han försökte anpassa sig till situationen och acklimatisera sig till ett liv i öknen.
– Det var en svår tid. Vi var kedjade från kvällen till morgonen och vi behandlades som djur, berättar Johan och fortsätter:
Jag förstod snabbt att jag var tvungen att behålla min fysiska och mentala hälsa om jag skulle överleva
– Jag förstod snabbt att jag var tvungen att behålla min fysiska och mentala hälsa om jag skulle överleva. Jag var noga med att sköta min hygien och jag bad om tillstånd av mina fångvaktare att få promenera en stund i cirklar runt lägret varje eftermiddag, vilket jag också fick.
Samtidigt försökte han att släppa alla tankar på sin flickvän och familj hemma i Sverige. Det var saker som han ändå inte kunde påverka och han kände att han bara skulle må sämre psykiskt genom att längta efter dem.
– Jag försökte leva i nuet. Jag fokuserade på mina promenader och på min hygien och försökte steg för steg kommunicera med våra fångvaktare.
Hans medfångar valde en helt annan väg att hantera situationen.
– De två fann varandra direkt. De satt hela dagarna och pratade om hur de hade det i sina hemländer och fantiserade om att de skulle bli släppta. Jag tyckte det var meningslöst.
Johans ständiga promenerande blev ett irritationsmoment för medfångarna. När de dessutom förstod att han planerade att fly såg de honom som ett hot. De fruktade att de skulle bli sämre behandlade om han genomförde ett flyktförsök.
– Men jag såg det som en plikt att försöka fly. Tiden hann på att rinna ut och jag kände att jag inte kunde vänta för länge. Men därmed blev jag också betraktad som en bråkstake av de andra.
Tvungna att samarbeta
Utstött av de andra fortsatte Johan sina ständiga promenader i cirkel efter cirkel runt deras ökenläger. Han fick även vakternas tillstånd att jogga och han smög in stenblock under kläderna för att öka träningsbelastningen.
– Men jag och mina medfångar var ändå tvungna att samarbeta för att överleva. Av maten vi fick var kanske bara två av tre brödbitar ätbara. I kojan fanns det ibland bara en plats som gav skydd mot solen.
Medfångarna betraktade Johan med misstro när han pratade med deras fångvaktare. Det blev knappast bättre när han efter en tid i lägret till och med konverterade till islam.
Jag gjorde det i ett desperat försök att vinna tid och rädda mitt liv, men det gjorde också att jag blev bättre behandlad av våra kidnappare
– Jag gjorde det i ett desperat försök att vinna tid och rädda mitt liv, men det gjorde också att jag blev bättre behandlad av våra kidnappare. Jag fick vara med vid bönerna och gruppens ledare lät mig sitta med dem när de drack te. Det fungerade och det räddade troligen mitt liv.
Förberedde sig för flykt
Efter ett och ett halvt år i fångenskapen tyckte Johan att tiden var mogen. Han kände att han var tvungen att sätta sina flyktplaner i verket om han skulle överleva.
– Jag hade lärt mig att det måste ske i februari–mars om det skulle ha minsta chans att lyckas. Sedan kommer sommaren och den är fruktansvärd i Malis öken. Den är obarmhärtigt varm och det känns som man sitter i en bastu dygnet runt.
I mars 2013 var terrororganisationen Aqim hårt pressad av franska trupper och tvingades allt längre norrut. Johan hoppades att hans kidnappare inte skulle söka efter honom på grund av läget och han förberedde sig genom att smussla undan vatten och lite andra förnödenheter.
En kväll efter bönen klockan åtta smög han sig bort från lägret. Han navigerade med hjälp av stjärnorna och hoppades att han skulle kunna ta sig ut ur öknen eller träffa på någon som kunde hjälpa honom innan vattnet tog slut och han törstade ihjäl.
Jag var hela tiden rädd för att kidnapparna skulle hinna ifatt mig
– Jag var hela tiden rädd för att kidnapparna skulle hinna ifatt mig. Vi spekulerade i att ett flyktförsök skulle straffas med en avhuggen fot enligt sharialagarna. Men det hade jag tagit. Det jag var mest rädd för var att de skulle frånta mig rätten att vara muslim. Om de gjort det hade de kunnat döda mig som straff för flykten.
Efter att ha gått under två nätter och gömt sig under dagarna så tog hans flyktförsök slut. Han vaknade av motorljud och när han tittade upp såg han kidnapparnas pickup närma sig.
Men till hans förvåning fick han inget straff. Bara en varning och hot om att bli kedjad om han gjorde om det.
Se också: Karin fick utomkvedshavandeskap på Bali: Jag förlorade fem liter blod
– Det var det faktum att de betraktade mig som muslim som räddade mig. Men mina medfångar var inte glada och jag kan förstå dem. Jag fick skuldkänslor eftersom även de blev sämre behandlade på grund av mitt flyktförsök.
Värsta året i fångenskapen
Det tredje året blev det värsta under Johans tid i öknen. Kriget mellan de franska trupperna och terrororganisationen intensifierades och han och hans båda medfångar satt i stort sett instängda hela dagarna i små trånga hyddor.
– Det året hamnade jag rejält på botten. Jag var redan svag och hade tappat flera kilon i vikt under den fruktansvärda sommaren och sedan drabbades jag av flera sjukdomar.
På avstånd kunde de höra explosioner och då och då svepte stridsplan förbi ovanför dem.
– Jag var rädd att vårt läger skulle bombas. Om det hade skett hade vi och våra kidnappare förintats och våra kvarlevor skulle ha försvunnit i sanden. Ingen skulle ha fått veta vad som hade hänt mig.
Johan Gustafsson blev frisläppt 2017
Sista delen i boken beskriver Johan som de långa åren – tiden från infångandet efter flyktförsöket till den dag våren 2017 när han fick beskedet att han skulle släppas fri.
Men så fördes jag till en plats i öknen där jag hörde någon med en svensk röst säga ”Johan”
– Det var samma person som först hade pratat med oss som gav mig det beskedet. Jag var på helspänn och trodde först att han bara lurade mig. Men så fördes jag till en plats i öknen där jag hörde någon med en svensk röst säga ”Johan”.
Mannen som berättade för honom att han skulle släppas var en av de ursprungliga kidnapparna som fortfarande var kvar.
– Många försvann och jag har förstått att de dog i striderna. Ledarna var i min ålder, men de andra var bara 18–19 år och det var hög omsättning på dem.
Första samtalet hem
Den svenska personalen som mötte Johan i öknen sträckte över en mobiltelefon så att han kunde ringa hem för första gången sedan november 2011.
– Den första jag pratade med var pappa, men jag minns ingenting av vad vi pratade om. Men jag tror jag måste ha frågat hur de mådde och om mina fem systrar. Jag hade ju inte fått veta något om dem under åren jag hölls fången.
Sedan fick han prata med sin flickvän Wen.
Jag saknade henne under åren i fångenskapen, men om jag hade fått råda hade jag sagt till henne att gå vidare med sitt liv
– Hon hade väntat på att jag skulle bli fri en dag. Det är inget jag hade förväntat mig att hon skulle göra. Jag saknade henne under åren i fångenskapen, men om jag hade fått råda hade jag sagt till henne att gå vidare med sitt liv. Det var flera gånger jag kände att det inte skulle sluta lyckligt, att jag inte skulle överleva.
De hade varit från varandra i nästan sex år när han kom tillbaka hem till deras lägenhet på Kungsholmen – nästan sex år som de inte sett varandra och inte kunnat dela sina känslor och tankar.
– Den första tiden var det som vi dejtade varandra igen, säger Johan med ett leende.
Förutom de traumatiska minnena så har Johan kvar de saker han hade med sig när han släpptes, bland dem en klocka som han lyckades byta till sig av en av sina fångvaktare, anteckningarna från hans träningsprogram och en sliten tröja med texten ”Jag tränar för Stockholm Marathon 2010” – samma tröja som han bar när han togs tillfånga.
– Det är egentligen otroligt att den höll i alla år, säger han och tillägger att hans goda fysiska form och den ständiga träningen med promenader och små joggingrundor i öknen gjorde att han klarade sig så bra som han gjorde.
Hemligstämplad information
Detaljerna om hur det gick till när Johan släpptes och hur han kom hem är hemligstämplad information. Men en av de första saker han gjorde sedan han släppts var att åka till Stephen Malcolm och träffa hans familj.
– Det hade jag själv velat att han skulle ha gjort om han blivit släppt före mig.
Johan har träffat nederländaren Sjaak Rijke, som blev fritagen av franska trupper en tid före Sverige lyckades förhandla fram att även Johan skulle bli släppt. Han tog kontakt med Johan och reste till Stockholm för att träffa honom.
– Jag var lite nervös inför mötet. Men vi föll i varandras armar och det kändes bra, säger han,
De senaste tre åren har Johan ägnat sig åt att skriva boken. Nu ska han vara pappaledig med Gottfrid och därefter tänker han ta upp sitt gamla yrke som ingenjör.
– Jag är klar med Mali och tiden i fångenskap. Nu kan jag lägga det bakom mig, säger han.