Erika levde med OCD: ”Jag trodde att minsta skrubbsår innebar amputation”
Erika Lindquist var 14 år när en olycka blev startskottet för hennes tvångstankar. Det var på sommarlovet efter nionde klass, och Erika hoppade studsmatta med en kompis hemma på hennes tomt.
– Plötsligt sträckte jag ryggen ordentligt och fick en enorm smärta. Värken gick inte över och när jag kollade mig i spegeln såg jag att jag hade blivit alldeles sned. Jag drabbades av rädsla, säger Erika, 33, när vi ses en regnig dag i centrala Stockholm.
Efter olyckan blev Erika sned i sin kroppshållning och hon kunde inte stå rak i ryggen. Det var som om ryggmuskeln hade dragit ihop sig helt.
– Jag minns inte hur lång tid det tog, men efter en tid blev jag helt återställd. Däremot har jag i efterhand insett att det var denna olycka som utlöste min OCD.
Det här är OCD
- De flesta som har OCD/tvångssyndrom har både ofrivilliga tankar, så kallade tvångstankar, och utför ritualer, så kallade tvångshandlingar.
- De ofrivilliga tankarna är återkommande och ihållande tankar, impulser eller fantasier. Dessa upplevs som inkräktande, meningslösa och orsakar kraftig ångest, skräck eller obehag.
- Exempel på ofrivilliga tankar är ”tänk om det börjar brinna, tänk om jag får aids, tänk om min mamma dör eller tänk om jag har slängt något viktigt”.
- En person med OCD utför ritualer/tvångshandlingar för att lindra eller för att förhindra obehagskänslor eller för att förhindra en fruktad händelse.
- Det kan handla om upprepade beteenden som exempelvis handtvätt eller upprepade kontroller av saker i hemmet.
- Ritualer kan också vara mentala och bestå av räknande, ramsor eller andra magiska tankar. Undvikande av situationer som ger tvångsimpulser kan också ses som en ritual.
Källa: ocdforbundet.se
Händelsen triggade igång en skräck inom Erika och en rädsla för att skada sig. Varje gång hon råkade slå sig eller göra sig illa plågades hon av tvångstankar – ofrivilliga och påträngande tankar och bilder – som väckte oro, ångest, äckel, obehag och en rädsla för att hon på något sätt skulle bli fysiskt vanställd.
Det går inte att resonera logiskt med en person
– Hade jag slagit i armen var jag exempelvis livrädd för att den skulle behöva amputeras. När jag vid ett tillfälle ramlade av cykeln på vår grusbelagda garageuppfart blev jag jätterädd att det kommit in grus i mina ben, och att jag därför skulle behöva amputera dem.
Tvångssyndromet gjorde Erika orolig och nedstämd
Erikas omgivning märkte på henne att hon inte mådde bra. Hon började be personer i sin närhet om olika slags försäkringar för att dämpa sin oro och ångest.
– Till exempel kunde jag fråga pappa: ”Tror du att jag kommer att behöva amputera armen nu för att jag slog i armen i trappräcket?” Pappa svarade då såklart ”nej Erika, det tror jag verkligen inte”, eftersom det för honom var helt orealistiskt. För mig var det dock fullt möjligt eftersom tvångstankarna var så starka och gjorde mig så rädd. Det går inte att resonera logiskt med en person med tvång, menar Erika.
Omgivningen upplevde Erika som orolig, ängslig och nedstämd. Hon tror också att folk upplevde henne som väldigt sluten, eftersom tvångstankarna i princip upptog all hennes uppmärksamhet.
– Jag slutade umgås med andra för att jag var så upptagen av mina tankar i min lilla egna bubbla, berättar hon.
Eftersom Erika var under 18 år fick hon hjälp genom barn- och ungdomspsykiatrin, BUP.
– Jag minns om det var samtalsterapi eller kognitiv beteendeterapi, KBT, då. Diagnosen fick jag först på gymnasiet, efter att jag blivit svårt sjuk igen. Då hade jag minst sagt stora problem med tvångstankar och tvångshandlingar kring smuts och smitta, säger Erika.
Kände flera gånger på alla dörrar om de var låsta
Det var en specifik händelse som utlöste Erikas senare kontrolltvång. Hon hade varit på språkresa i England och stod vid bagageutlämningen på Arlanda. När hon tagit sin väska från rullbandet upptäckte hon att adresslappen var borta.
– Jag kände genast hur ångesten började stiga i bröstet. Min tanke var att någon skulle hitta adresslappen och göra inbrott hemma hos oss. Den tvångstanken slog rot där och då, vilket ledde till att jag började gå husesyn hemma varje kväll, säger Erika.
Erikas tillstånd förvärrades. Efter händelsen på Arlanda tyckte Erika att det var jättejobbigt när hemmets dörrar och fönster stod öppna på somrarna.
– Tidigare hade jag inte tänkt på det över huvud taget. Jag började stänga ytterdörrar och fönster om de var öppna, jag var orolig för att någon skulle ta sig in i huset utan att vi märkte något. Detta ledde till konflikter mellan mig och min familj, men jag stängde dem i alla fall. På kvällarna innan jag skulle gå och lägga mig kontrollerade jag att ytterdörrarna var låsta genom att känna på dörrhandtagen flera gånger tills det kändes ”rätt”, berättar Erika om procedurerna som kunde ta upp till 20 minuter vid varje dörr.
Tvångshandlingarna tog flera timmar
När familjen hade somnat om kvällarna smög hon in i deras sovrum och stängde deras fönster, trots den rådande sommarhettan. Allt eftersom började hon gå igenom rum för rum i huset för att försäkra sig om att ingen inbrottstjuv hade gömt sig nånstans.
– Jag kollade bakom och under möbler, bakom dörrar och gardiner. Jag undersökte till och med i badrumsskåpet och i byrålådor, trots att jag förstod att ingen människa skulle få plats där. Ångesten och oron var så stark att jag inte vågade lita på mitt eget förnuft. Hela denna procedur tog minst en timme att genomföra vid varje tillfälle, förklarar Erika, som menar att tvångstankar är som att ha en diktator inom sig, att man inte bestämmer över sina egna tankar och handlingar.
I KBT-terapin fick Erika lära sig hur den här sjukdomen fungerar och hur hon måste bekämpa den på rätt sätt för att på sikt kunna må bättre. Hon lärde sig att inte agera på tvångstankarna, det vill säga att stå emot tvångshandlingar som att till exempel tvätta händerna, kontrollera dörrar eller be någon om försäkringar, och i stället stå ut med ångesten som tvångstankarna skapar.
– I och med detta lärde jag mig att ångesten till slut klingar av och försvinner, vilket leder till att jag mår bättre. Detta tog dock lång tid för mig att anamma på heltid och det har krävts flera terapiomgångar, felsteg och medicinering för att komma dit jag är i dag. Men det gick, betonar Erika som än i dag har tillgång till samtalsterapi.
Fick panikångestattacker och skrev in sig på psyk
Det var länge sedan Erika kände behovet av dessa samtal, men genom åren har hon fått flera återfall. Det största och absolut värsta orsakades av solskador när hon var i Vietnam på semester 2015. Hon brände sig så illa i solen att hon fick uppsöka läkarvård med hemska brännblåsor. Detta var ett stort trauma för Erika, eftersom hon hade fruktansvärt starka och skräckframkallande tvångstankar.
– Jag hade flera panikångestattacker per dag och kunde inte fungera överhuvudtaget. Jag fick för mig att jag skulle behöva amputera bort benet och därmed förlora både pojkvän och kompisar. Väl hemma valde jag att till slut skriva in mig på en psykiatrisk avdelning på Danderyds sjukhus. Det fanns inga andra alternativ för mig då. På avdelningen konstaterade en läkare att jag även hade en djup depression som orsakats av denna situation.
Bland det värsta med sjukdomen är enligt Erika att sjukdomen inte bara drabbar henne själv, utan även hennes relationer.
– Min familj har också mått fruktansvärt dåligt av att jag har haft det så jobbigt och svårt. Detta ökar i sin tur de redan befintliga skuld-och skamkänslorna man har som drabbad, även fast vi inte alls borde skämmas. Jag har en nära relation till min familj, säger Erika om sin mamma, pappa och två systrar.
Stress triggar igång Erikas OCD
Sedan ett par år tillbaka mår Erika för det mesta bra, eftersom hon vet hur hon ska hantera tvånget och vad hon behöver göra för att inte bli sämre. Den medicin hon fortfarande tar har också hjälpt henne mycket genom åren.
De saker som kan utlösa hennes tvångstankar har hon lärt sig att parera.
– Stress triggar igång min OCD rejält och jag är dessvärre väldigt stresskänslig. Jag har dock strategier att ta till när jag känner mig stressad och min sambo är väldigt stöttande när jag inte mår bra, berättar hon.
Man vill bli bemött med respekt, empati och medkänsla
Som en person med OCD säger Erika att man av omgivningen vill bli tagen på allvar.
– Man vill bli bemött med respekt, empati och medkänsla. Det är väldigt viktigt att inte vara dömande eller avfärda en person med OCD, och jag skulle faktiskt säga att detta är av avgörande betydelse.
Till den som har tvångstankar – 3 tips från Erika
- Sök professionell hjälp om du besväras av tvångstankar.
- Gå in på OCD-förbundets hemsida för information om OCD och andra närliggande diagnoser. Här finns också en förteckning på lokalföreningar som finns i Sverige.
- Om du känner dig redo: berätta om dina problem för en person du litar på och känner förtroende för. Du behöver inte skämmas för dina problem, tvångstankar är ingenting du själv har valt.
Hur tar man hjälp?
- Boka tid hos en läkare på vårdcentralen och tala om att du behöver en remiss till psykiatrin eftersom du tror/misstänker att du har OCD, och därför behöver få hjälp av någon som vet hur OCD ska behandlas på bästa sätt. Stå på dig! Ta med en anhörig eller en vän som stöd om du behöver.
- Ta direktkontakt med psykiatriska mottagningar som inte kräver någon remiss från vårdcentralen och fråga om du kan få hjälp från dem. Även här är det viktigt att behandlarna har kunskap om OCD och hur det ska behandlas.
Erika beskriver sitt liv i dag som ”normalt”. Hon bor i Sollentuna med sin fästman, har tagit tjänstledigt från jobbet som vårdare på en LSS-gruppbostad för högskolestudier, umgås med familj och vänner och ägnar sig åt sina intressen. Hon är styrelseledamot i OCD-föreningen Stockholm, där hon även är aktivitetsledare en gång i månaden.
– Summa summarum är det numera jag som bestämmer i mitt liv, inte tvånget, säger hon.
Har nu bara vanliga rädslor som ormar och hajar
Det som skrämmer Erika i dag är inte samma saker som när hon mådde som sämst, snarare är det rädslor som många av oss andra kan känna igen oss i.
– Det som skrämmer mig är tanken på den dag då mina föräldrar inte finns längre, och att bli övergiven. Ormar av alla slag tycker jag är fruktansvärt obehagliga och jag skulle aldrig snorkla där det finns hajar!
På frågan om vad som gör henne lycklig räknar hon upp en mängd olika saker.
– Mitt engagemang i OCD-föreningen Stockholm, min fästman, att umgås med vänner och min familj, julafton, djupa samtal, fina kläder, fina saker, återhämtning, egentid, att resa, hundar, söta djur, att skratta, våren, sommaren, solsken och positiva överraskningar.
Vad har du för framtidsdrömmar?
– Att ha ett jobb som är anpassat efter mina behov och intressen, i form av regelbundna arbetstider och att vara ledig varje helg. Bilda familj vill jag gärna också göra, säger Erika och ler.