Emma hittade kärleken efter tuffa uppväxten: ”Räddade mitt liv”
2014 blev en vändpunkt. Hon orkade inte leva mer och skrev ett avskedsbrev. Men då hördes ett pling i hennes mobiltelefon.
De sitter i soffan hemma i lägenheten i Nävragöl i Blekinge. Runt dem stojar barnen Melvin, 5 år som håller på att lära sig siffrorna och klockan och Isak, 3 år som mest är intreserad av barnprogrammet. I höst kommer det tredje barnet.
Emma och Kristoffer Nilsson kommer tätt intill varandra och det går inte att ta miste på värmen och omsorgen som finns mellan dem. Båda har haft det tufft i livet på många sätt och nu har de hittat hem.
– Jag vet inte vad som fick mig att skicka iväg en vänförfrågan på Facebook den där kvällen, säger Kristoffer. Efteråt har jag förstått att det var exakt rätt tidpunkt.
– Han gav stöd och uppmuntran och sedan blev det vi två, säger Emma.
Vi har ett liv tillsammans som jag bara kunnat drömma om. Tänk att det finns en sådan trygghet och kärlek.
– Vi har ett liv tillsammans som jag bara kunnat drömma om. Tänk att det finns en sådan trygghet och kärlek. En annan människa som man kan dela sitt liv och sina innersta tankar med, på djupet.
–Jag gjorde ett val och jag valde livet. Nu är jag redo att visa den vägen även för andra som lever under svåra förhållanden, säger Emma, som nu ska ut och föreläsa.
2015 gifte de sig i Sillhövda kyrka i östra Blekinge. Till bröllopet kom flera av deras släktingar som de varken sett eller haft kontakt med på flera år.
– Det blir lätt så när man har haft en besvärlig uppväxt, med missbruk och problem i familjen som lett till placeringar i barnhem och fosterhem, säger Kristoffer.
Både han och Emma har denna bakgrund.
– Det är nog därför vi förstår varandra så bra. Emma föddes i Kalmar, de var åtta syskon med fyra olika pappor.
– Mamma kunde inte ta hand om oss och pappa var alkoholist. Jag, min storebror och lillasyster flyttade till vår pappa när jag var 8 år. Han drack varje dag och vi fick hjälpa till och jobba på en minkfarm där han arbetade. Han slog oss inte, men vi fick ta hand om oss själva så gott det gick.
Han drack varje dag och vi fick hjälpa till och jobba på en minkfarm där han arbetade.
Han skrev ofta lappar och lade på köksbordet: ”Om jag inte är här när ni vaknar så har jag hängt mig i trädet utanför.” Vi levde med en ständig rädsla och oro.
– Plötsligt en dag blev vi tre barn hämtade i skolan och sattes i en bil. Ingen berättade vart vi skulle. Det var skolan som hade larmat socialen och de kördes till ett barnhem i Södertälje. Där fick de stanna en längre tid men Emma minns det med glädje.
– Jag älskade barnhemmet. Vi fick leka och vi fick mat och omtanke. Men sedan flyttades vi till familjehem i Blekinge. Där fanns redan två fosterbarn. Det gick ganska bra, men när jag var 14 år uppdagades att min bror tagit saker i hemmet och han fick flytta.
Se också: Småbarnsmamman Magriffe planerade sitt självmord
– Därefter anklagade de även mig för att stjäla, men jag har aldrig tagit något. Men de började låsa mig ute, jag kunde få vänta flera timmar oavsett väder, tills fosterföräldrarna kom hem. Medan min lillasyster fick vara inne.
– Jag fick ett litet rum med snedtak där man inte kunde stå rak. De kallade mig för hora och kritiserade mig ständigt. Jag fick göra mina läxor så gott jag kunde, men lyckades ändå få bra betyg i skolan med åtta VG på gymnasiet.
Emma räknade dagarna tills hon skulle fylla 18 och kunna flytta. Det var därför hon flyttade ihop med första bästa kille. I början gick det bra men sedan blev allting bara värre.
Till slut fick jag inte ens duscha själv. En gång slog han mig offentligt och folk bara gick förbi, ingen ingrep för att hjälpa mig.
– Han var väldigt svartsjuk, aggressiv och våldsam, säger Emma. Hon fick inte gå ut när hon ville, inte söka jobb och knappast träffa kompisar, inte gå på läkarbesök. – Till slut fick jag inte ens duscha själv. En gång slog han mig offentligt och folk bara gick förbi, ingen ingrep för att hjälpa mig.
– Det tog mig sex år innan jag klarade att lämna den relationen.
Vändpunkten kom 2014, när allting kändes som mörkast. Emma visar brevet hon skrev en kväll när hon bestämt sig för att hon inte orkade kämpa mer, hon ville inte leva längre.
– Jag kände mig ensam och övergiven och såg ingen utväg.
Det som räddade Emma den kvällen var ett pling i mobiltelefonen. Det var en vänförfrågan på Facebook från Kristoffer. De hade träffats på gymnasiet men inte haft kontakt på flera år. Då tändes ett hopp. Emma blev glad, redan när de gick i skolan var hon lite kär i honom, men då hade han en tjej. Redan då kunde de prata om allt och nu fortsatte de. Samtidigt var hon rädd för vad hennes sambo skulle säga. Hon och Kristoffer började chatta i hemlighet.
– Våra känslor för varandra hade väckts och nu bestämde jag mig för att ta steget och göra slut, säger Emma.
Bönade och bad
En kväll sa hon till sin sambo att hon inte orkade mer. Han började gråta och böna och be. Men Emma stod på sig och sen åkte hon till sin syster.
– Tack vare Kristoffer klarade jag att ta steget. Jag var inte rädd längre. Det var något som släppte, en stor befrielse. Jag gick omkring och log i flera dagar. Snart flyttade jag och Kristoffer ihop.
– Livet med Kristoffer är något helt annat, han är snäll, omtänksam och kärleksfull. Min glädje och trygghet i livet. Vi förstår varandra.
Kristoffers bakgrund är på många sätt lika dyster som Emmas. Han kommer från Skåne och de var 14 syskon med några olika pappor. De äldre försökte ta hand om de yngre, men när Kristoffer var 4 år placerades han på barnhem.
Deras egen son skyllde allt som hände på mig. Om en leksak gick sönder eller om det var stökigt på rummet var det alltid mitt fel.
Sedan kom han till ett fosterhem på en skånsk bondgård. I början gick det bra men snart började problemen.
– Deras egen son skyllde allt som hände på mig. Om en leksak gick sönder eller om det var stökigt på rummet var det alltid mitt fel. Jag var bara 5-6 år när de började låsa mig ute på altanen hela natten i bara pyjamas.
– En gång när jag var sjuk i influensa sa de att jag bluffade. De tog tag i mig och doppade mig i toaletten med huvudet före. Sedan fick jag ingen mat. Jag försökte rymma när jag var 6 år men de hittade mig och sedan blev det bara värre. Det var ren tortyr.
– Men när socialen var där och kollade låtsades fosterföräldrarna att allt var frid och fröjd och jag vågade ju inget säga. Till slut uppdagades missförhållandena och Kristoffer fick åka tillbaka till barnhemmet. Sedan kom han till en fosterfamilj i Blekinge som 7-åring. Där fick han äntligen den trygghet han så väl behövde.
– De var normala och de blev min trygghet.
Gör tvärtom
Men fosterpappan dog i cancer när Kristoffer var 16-17 år. Då gungade tillvaron lite igen, han sörjde pappan, men Kristoffer gick ut skolan och fick jobb. Teknik och motorer är hans stora intresse och nu arbetar han med att demontera bilar.
Emma och Kristoffer har talat mycket om sina upplevelser i livet. Emma har skrivit dagbok och hon minns allt som hänt henne. Det blir troligen en bok framöver.
På frågan om hur man tänker och gör som förälder när man själv har haft en sådan svår uppväxt svarar Emma blixtsnabbt:
– Tvärtom! Vi gör tvärtom mot vad våra föräldrar gjorde. Nu planerar Emma att föreläsa och tala om sina upplevelser.
– Det finns många barn och ungdomar som lever under svåra hemförhållanden och kvinnor som lever med våld och hot i nära relationer, sådant som jag själv upplevt, säger Emma, och fortsätter:
– De behöver känna att de inte är ensamma. De ska inte skämmas. Det finns hjälp att få, men många kan behöva en knuff.
– Jag har tagit kontakt med Kvinnojouren och några skolor och även lagt ut ett upprop på Facebook för att visa att det finns en väg framåt.
