Emelie: Min uppväxt fick mig att inte vilja ha barn

Det var en sådan där kärlek som bara hände och förändrade allt. Mitt flyg var försenat. Simon hade just missat sitt och vi hamnade intill varandra när vi beställde kaffe på flygplatsen. Vi var båda på väg hem till Stockholm och när vi klev på planet hade vi kommit överens om att dela på en taxi när vi kom fram. Det blev mycket mer än så.

Efter reklamen: Se också: 7 beteenden vi kan ha med oss från barndomen

Jag var 45 och har aldrig varit så förälskad som med Simon. Men vi hade olika förväntningar på hur framtiden skulle se ut. Han hade barn och kunde inte kompromissa med sina prioriteringar. Själv har jag aldrig skaffat barn. Jag trodde inte det var något för mig. Jag ville ha en man, inte en familj. Det låter känslokallt att säga så, men det har sin förklaring. Min mamma hade drogproblem och dog av en överdos när jag var fem år. Min pappa har aldrig funnits i mitt liv. Jag fick flytta till min moster och hennes man och de adopterade mig. Så småningom fick jag yngre syskon, men jag var aldrig en riktig del av deras familj. Jag kunde inte mota undan känslan att jag var där på nåder. Sedan jag flyttade hemifrån har kontakten inte varit den bästa. Jag antar att jag var skadad efter de otrygga åren med min biologiska mamma. För mig var familj detsamma som otrygghet, även om den uppfattningen låg på en omedveten nivå.

Lätta ditt hjärta: Här kan du lyssna på våra läsarberättelser i poddformat

I podcasten Lätta ditt hjärta får du ta del av vanliga människors berättelser om svåra och utmanande perioder i livet. Podden bygger på läsarberättelserna som i många år publicerats i Aller medias veckotidningar och på allas.se. Programledare är journalisten Elin Samuelsson som vid sin sida har psykologen och författaren Helena Kubicek Boye. Klicka här för att börja lyssna – eller tryck på play i spelaren nedan!

Slog bakut

Genom åren valde jag män som var som jag. Vi ägnade oss åt annat i livet och jag var nöjd med det.

Så träffade jag Simon. Han kom från en kärnfamilj och hade nära band till föräldrar och syskon. Han hade gift sig när han var 25 och fått två döttrar. Hans fru hade bara varit 38 när hon avlidit efter en hjärnblödning. När vi träffades hade han varit änkling i sex år. Barnen var i skolåldern. Barnen begränsade våra möjligheter att träffas. Men på helgerna sov de ibland över hos kompisar och då tillbringade han natten hos mig. I veckorna passade vi på att äta middag tillsammans när de hade andra aktiviteter.Jag kände snart att detta inte var tillräckligt. Han föreslog att jag skulle träffa barnen, men det fick mig att slå bakut. Jag sa som det var, att familjeliv inte var för mig. Vi fick vara särbor, men hur kunde vi få mer tid tillsammans? Simon blev besviken. Hur kunde jag säga nej till något utan att ha gett det en chans?

– Vi har ju ingen framtid tillsammans, om det inte finns plats för barnen i den, sa han.

relationerElin: Jag berättade inte om mitt barn för min nya kärlek

Gjorde ett försök

Vi tog några veckors paus och för första gången var jag räddare för tanken på att mista en man än för att öppna dörren till något annat. Jag gick med på att göra ett försök.

Jag var nervös den kvällen jag gick hem till dem för att äta middag. Men när jag gick därifrån var jag omtumlad. Det hade gått bra. Jag var fascinerad av värmen och skratten jag fått uppleva. Det är fyra år sedan nu. Det dröjde inte så länge förrän vi flyttade ihop. Kärleken till Simon har förändrat mig. Men ännu större är nog den förändring som hans barn har lett till. De är de mest fantastiska små människor jag har träffat. Jag är så tacksam för att de har gjort mig till en del av deras familj. Här är jag hemma.

/ Emelie

relationerLisa: Mamma dog innan hon hann berätta sanningen om min pappa