Elsa Billgren skriver om sorgen efter cancern i ny bok
– Jag kan drabbas av skam över att jag inte bara känner mig lycklig.
Att kliva in i Elsas våning på Mosebacke torg i Stockholm är som att hamna i den fantastiska värld hon visar upp på sina sociala medier. Fast bättre. Förutom alla vackra stilleben, antikviteter och vackert inredda rum tillkommer doften från alla snittblommor och en ljuvlig arom som utsöndrar en känsla av harmoni och sinnesro. Och så Elsa själv på det. Hon är klädd i en vit 50-talklänning och utstrålar en glad och pigg energi.
– Jag blev inspirerad av den här doften när jag gick på gravidyoga och kände att jag ville ha den hemma med. Visst luktar den ljuvligt, säger Elsa medan hon går runt och tänder resterande ljus i alla rum.
Elsa har bloggat i över 10 år och är van att posera på bilder. På Instagram är vi vana att se henne framför kameran iklädd olika vackra klänningar. Eller så visar hon upp häftiga loppisfynd och härliga mat- och blomkreationer.
När hon under förra sommaren skrev boken Elsas husdröm. En sommar, en sorg och tusen loppisar, som hon nu är aktuell med, ville hon fortsätta att visa allt det där vackra i livet. Men samtidigt kände hon en längtan att få berätta om en annan del av sin resa.
– Förutom dukningar, sommarkänslor och loppisar, beskriver jag, på ett rätt ofiltrerat vis, det som varit jobbigt i mitt liv. I somras hade det gått ett tag sedan jag drabbades av livmoderhalscancer och jag kände att jag för första gången kunde se på den tuffa perioden med ganska klar blick, säger Elsa och betonar att hon var trött på allt poserande.
Våga vara sårbar
Elsa berättar att det nu kändes rätt att bara vara sig själv och våga visa sig sårbar. Samtidigt upplever hon det en aning nervöst eftersom hon är rädd att man ska tycka synd om henne.
När jag berättade om min resa med cancer upplevde jag enorm respons
– Men när jag berättade om min resa med cancer på sociala medier upplevde jag enorm respons. Det är så otroligt många kvinnor som varit med om något liknande, som cellförändringar, ofrivillig barnlöshet eller andra besvär med livmodern, säger Elsa.
Det här är Elsa!
Namn: Elsa Billgren
Ålder: 35 år
Familj: Maken Pontus de Wolfe, sonen Lynn 4 år, katten Mira samt hundvalpen Nikita.
Bor: På Södermalm i Stockholm och i Alskog på Gotland
Yrke: Bloggare, roddare och vintage-entreprenör
Aktuell med: Boken Elsas husdröm. En sommar, en sorg och tusen loppisar, som släpps 19 april.
När Elsa och hennes man Pontus de Wolfe väntade barn hade de varit ett par sedan 2009. Elsa beskriver dem som ett superteam och de var både förväntansfulla och spända över rollen som föräldrar. De var helt klart redo för en ny fas i sitt liv. Men förlossningen av lilla Lynn var en dramatisk upplevelse som Elsa var allt annat än förberedd på.
– Jag hade havandeskapsförgiftning, hög feber och födde aktivt under flera dagar. I 36 timmar hade jag konstant högsta värkstimulans och det kändes som en enda stor dimma av smärta. Lynn vägde 4,5 kilo när han väl var ute, säger Elsa och suckar.
Tappade kontrollen
Det värsta med hela förlossningen tyckte Elsa var känslan av att tappa kontrollen över sin egen kropp. Hon hade hört berättelser om kvinnor som nästan andas ut sitt barn och att det bara är en harmonisk stund. Så var det alltså inte för Elsa.
Någon vecka senare, när Elsa befann sig på den sedvanliga efterkontrollen, bad hon att man skulle göra en cellprovtagning.
– Jag har alltid tagit dessa regelbundet. Men eftersom jag var mitt uppe i graviditeten när det var dags igen, sa man att det var dumt att reta upp livmodertappen och att det var bättre att göra testet efter förlossningen. Dessutom har jag aldrig varit helt bekväm med att gå till gynekologen och bad dem därför att göra detta under efterkontrollen för att få det gjort, berättar Elsa.
Sorglig julafton
Hon hade aldrig haft några som helst cellförändringar tidigare och kände sig inte speciellt orolig. Elsa tyckte mest att det kändes skönt att ha det gjort för den här gången. Men så kom provsvaren några veckor senare och visade att hon hade förändringar i tredje graden.
– Till en början fick jag höra att det kanske var hormonerna efter förlossningen som spökade. Men jag bokades in på en ny tid och fick träffa en expert, säger Elsa och beskriver hur hon, efter att par vändor hos läkare, och efter att bitar av hennes livmoder skickats på analys fick det svar hon våndats för.
Hon beskriver i sin bok att hon aldrig tidigare känt sig så rädd, att hon bara väntade på domen och att fira julafton det året var bland det sorgligaste Elsa varit med om. Direkt efter julhelgen år 2016 ringde man från sjukhuset och berättade att hon hade fått en tid för operation.
– Jag hade fått vara mamma i bara fem månader, berättar Elsa.
”Jag kommer dö”
I ett blogginlägg skriver hon så här om sina känslor när hon drabbades av livmoderhalscancer: Jag kommer dö och jag kommer aldrig få se Lynns första tänder, höra hans röst. Allt var för bra för att vara sant. Livet straffar den som njuter. Han kommer bli förstörd av all min gråt. Bli en sorgesam person.
På Elsas 30:e födelsedag opererade man bort livmodern, äggledarna och lymfkörtlar.
– Helt tom var jag, säger Elsa och beskriver att följande tio veckor, i väntan på besked om cancern skulle ha spridit sig, var de absolut värsta.
Cancern hade tack och lov inte spridit sig och lättnaden var stor.
Jag hade fått vara mamma i bara fem månader
– Det var såklart fantastiskt och så tänker man att allt bara blev lyckligt och bra igen. Alla vill ha lyckliga slut, utbrister Elsa.
Bearbeta sorgen
Men så var det inte för henne. Efter operationen började jakten på att må bra. Och hon ville veta allt om adoption, surrogat ja, på vilka olika sätt kan man bli mamma när man inte längre kan bära barnet själv.
– En början på något nytt tog vid och den här sorgen eller perioden, efter ett sådant här trauma, tar mycket längre tid att bearbeta än man kan tro, berättar Elsa.
Hon tror att väldigt många känner sig ensamma och utelämnade under just den här fasen.
Det hade varit så fruktansvärt mörkt så länge
– I min bok berättar jag hur det var för mig och hur sorgen sett ut för min del, säger Elsa och fortsätter:
– Det hade varit så fruktansvärt mörkt så länge, vi hade stängt in oss och nu ville jag ut. Jag sökte svar på frågor som Varför har ni tömt mig och lämnat mig här? Vad ska jag göra nu?" Läkarna hade räddat livet på mig. Men hur räddar man någon från sorg?
Längtan efter barn
Elsas största sorg och oro under den här resan har handlat om att hon inte kan få fler barn. Den sorgen har varit större än frågan om hon själv skulle överleva.
– Om man är en person som bär på en barnlängtan och drabbas av cancer blir det en dubbel dom. Det tror jag väldigt många kvinnor kan känna igen sig i. Livmoderhalscancer handlar om både fertilitet och cancer, det är en stökig existentiell tankevurpa, säger Elsa.
Elsa blev mamma till Lynn under sin absolut värsta tid i livet, samtidigt var det han som var hennes absoluta räddning.
– Han blev ett upphöjt syfte som inte kretsade kring mig. Vilket var en befriande känsla, förklarar Elsa.
Det har tagit tid för Elsa att bearbeta att hon aldrig mer kommer få bära fler barn och i sin bok berättar om hur hon sörjt alla de barn det inte blev. Hon skriver: Ibland har jag svårt att se skillnad på det som är sorgligt och det som är vackert. Kanske får det vara båda? Kanske ligger svaret i ett mellanting. Sorg och lycka. Sorg och lycka över ett barn. Tacksamhet och samtidigt ilska över tumören. Rädsla och trygghet inför alla stora livsval. Jag kommer inte kunna veta säkert vad som döljer sig bakom nästa hörn.
Styra känslorna
Fyra år har nu passerat sedan cancerbeskedet och Elsa har, genom den hårda skolan, fått lära sig att livet fortsätter oavsett vad man drabbas av i livet.
– Sorg och känslor är inga separata fenomen, livet går vidare och upplevelser blandas med varandra. Alla händelser och känslor skapar ett livsöde. Jag är en person som bär alla känslor utanpå kroppen, så har det allltid varit. Jag har känt en hel del sorg och ångest i det här, men jag har aldrig låtit dem ta grepp om mig. Istället för att låta mina känslor styra mig så försöker jag själv ta kontroll och styra dess riktning.
I samma veva som Elsa blev mamma och drabbades av cancer köpte hon och maken även ett sommarhus på Gotland.
– Ända sedan vi träffades har vi tillbringat våra semestrar på olika ställen på Gotland. Och när vi hittade det här gamla stenhuset från början av 1900-talet slog vi till. Vi ville göra något drastiskt med livet nu när det var så drastiskt mot oss. Det har varit som att bjuda in en gammal skruttig person in i familjen, någon som vi har fått ta hand om, säger Elsa.
En fristad vid havet
De har renoverat en hel del, det har varit slitsamt och det finns alltid saker att göra. Men det är ett objekt med massor av karaktär och är beläget i Alskog nära Ljugarn, som är en gammal sommarnöjesort. En fristad alldeles intill havet.
Som mamma beskriver sig Elsa som gosig, lekfull och alldeles för snäll.
– Jag strävar ständigt efter att familjen ska ha det så härligt som möjligt och bullar gärna upp med mysiga frukostar, vi ger oss ut på olika utflykter och åker till exempel pulka när det är snö eller badar under varmare dagar. Jag tycker att jag duger och att jag är en bra mamma. Jag finns alltid närvarande och vi har roligt ihop. Men det är främst Lynns förtjänst för han är en sådan perfekt liten person. Han är smart, busig, kreativ
Elsas ögon glittrar extra mycket när hon pratar om sin son och på frågan vad hon anser vara största utmaningen i rollen som förälder, svarar hon att inte drabbas av existentiell ångest. Att ha barn, menar Elsa, är som att leva med en klocka och det är en otrolig läskig tanke att tänka ”Igår kommer aldrig tillbaka”. Att se ens barn växa upp får en att inse hur fort tiden går. Samtidigt vill hon inte säga att hon är särskilt nostalgiskt lagd, snarare är hon en obotlig framtidsoptimist.
– Jag älskar att planera och drömma framåt. Men jag älskar också nuet, min vardag och mitt jobb.
Töntig dansk lunch-tv
Elsas dagar påminner om varandra. Efter en god frukost med familjen brukar hon ta hunden på promenad samtidigt som hon lämnar Lynn på förskolan.
– Därefter brukar jag köpa med mig lunch och sedan kommer jag hem hit och skriver blogginlägg, mejlar och har olika zoom-möten. Under lunchen tittar jag gärna på ett töntigt danskt avsnitt av antikduellen eller något annat program där själva fyndandet är det intressanta, säger Elsa.
På eftermiddagarna brukar hon träna, handla till middagen, hämta Lynn och efter middag med familjen brukar de alla tre se någon Disneyfilm tillsammans.
Elsa älskar sitt hem och för att trivas när hon jobbar brukar Elsa sätta på någon härlig jazzmusik, klä sig fint och bekvämt, tända rökelse och alltid ha en kanna te redo. Elsas skrivbord är placerat framför ett fönster som vetter ut mot Mosebacke torg och att arbeta i den här miljön kan inte vara annat än inspirerande, vare sig det är pandemi eller inte.
300 bröllopsklänningar
Elsa jobbar mestadels hemifrån, men hon har även en ateljé mitt i stan.
– Jag har ett rum på konstakademin där jag hyr ut vintage-klänningar, säger Elsa och konstaterar att hon i dagsläget har fyndat över 300 bröllopsklänningar med en massa vitt fluff.
Verksamheten beskrivs som miljövänlig, plånboksvänlig och vacker. Längre ner i konstakademins korridor sitter Elsas mamma, de brukar luncha ihop och Elsa beskriver sitt jobb som fritt och härligt.
Se också: Anna fick cancer under graviditeten
Uppvuxen med föräldrarna Ernst och Helen som båda livnär sig sig på konst och skapande, är Elsa präglad av deras konstnärsskap. Inte på det sätt som man kan tänka sig, att det konstant skulle ligga framme färger och att det skulle finnas stafflier uppställda lite varstans i hemmet. Nej, själva konsten skapades i föräldrarnas respektive ateljé så det var inget Elsa såg så mycket av.
– Det som utmärkte mina föräldrar från andra var snarare att mamma och pappa aldrig hade några speciella arbetstider. Och så har jag nog påverkats av deras personligheter. De är båda väldigt finurliga, knasbollar där inget är vanligt, snarare upp och ner, säger Elsa.
Ovanliga föräldrar
Hon växte upp i ett radhus i Göteborg, men familjen flyttade även en hel del. De levde ett vanligt småbarnsliv, men var enligt Elsa även en familj med ganska ovanliga personligheter. Jobbet var viktigast för mamma och pappa. Och att deras barn skulle vara hela och rena. Men därefter var de lämnade till att klara sig själva.
– Uppfostran såg långt ifrån ut hur det ser ut i dag där vi curlar och har ett slags hands on-föräldrarskap.
Pappa och jag är nog mest lika i grunden
Elsa beskriver att hon var ett kärlekstörstande barn och ständigt sökte efter bekräftelse.
– Nu kan jag ge igen all den där kärleken som jag själv strävade efter och ge den gånger tio till mitt eget barn, säger Elsa och skrattar.
Ernst och Helene skilde sig för tio år sedan, en skilsmässa som tog hårt på Elsa.
– Det blir en komplicerad situation när ens föräldrar skiljer sig när man själv hunnit bli vuxen. Det är svårt att veta hur framtiden ska bli och jag upplevde att jag behövde ha koll på båda mina föräldrar. Så där har jag alltid känt, en slags ansvarskänsla och en önskan om att alla ska hålla ihop, förklarar Elsa.
Lyckligare i dag
I efterhand kan hon se att alla är mycket lyckligare i dag än vad de var då, för tio år sedan. Hon menar att tiden gör sitt.
– Vi är alla väldigt tajta med varandra idag, min syster, mamma och pappa bor alla här i stan och vi har en väldigt fin relation, säger Elsa.
Hon berättar att hon kan känna likheter med båda sina föräldrar. Med sin pappa har hon ett slags tyst samförstånd.
– Pappa och jag är nog mest lika i grunden, vi är båda rastlösa själar som hellre gör än tycker. Mamma och jag däremot delar kommunikationen. Vi är känslomässigt två extroverta knasbollar som kan prata om allt. När vi ses bara maler vi på, det är knappt så vi lyssnar på vad den andre säger, säger Elsa.
Det hade varit så fruktansvärt mörkt så länge
I sin bok blandar Elsa högt och lågt, precis som livet självt. Hon bjuder på smaskiga recept och beskriver hur man hittar de bästa loppisfynden. Men hon sätter även ord på en längtan efter det hon inte har eller fick i livet.
– Jag kan drabbas av skam över att jag inte bara känner mig lycklig. Folk kanske kan tycka att jag överlevde min cancer och att jag nu bara ska vara glad. Men så enkelt är det inte. Mitt i min tacksamhet kan jag sakna det jag inte har och jag tror människan är funtad så, mer eller mindre. Man är mer eller mindre nöjd med det man har och strävar mer eller mindre efter mer, menar Elsa.
Hon tycker inte att det är fult att vara en rastlös person som bara vill ha mer av livet. Det behöver inte handla om drömmar om mer prylar eller kvadratmetrar, snarare om mer känslor, upplevelser och stimulanser. Eller en önskan om att utvecklas mer som person.
– Numera är det trendigt att visa upp på sociala medier hur nöjd och tillfreds man är över allt i sitt liv. Men det där har med personlighet att göra, och det är något man föds till och dör som.