Elin: Min mamma blev ett monster efter skilsmässan
Både jag och min syster Ebba hade flyttat hemifrån, och hade båda egna familjer, när våra föräldrar skilde sig. Skilsmässan kom som en chock för oss, för vi hade aldrig märkt att mamma och pappa hade det dåligt tillsammans.Visst var vi medvetna om att de kanske inte hade så många gemensamma intressen, och att de var olika som personer, men vi hade alltid trott att de var lyckliga tillsammans trots – eller tack vare – olikheterna.
Så var det inte. När skilsmässan var ett faktum uppdagades att de hade haft en dålig relation i många år, och att pappa dessutom haft en annan under en lång tid. Det värsta var att hans nya kvinna var en vän till familjen, något som både min syster och jag tog oerhört illa vid oss av.
Men naturligtvis var det allra värst för mamma. Hon blev fullkomligt förtvivlad, och under veckor och månader fick Ebba och jag göra allt som stod i vår makt för att försöka stötta henne. Problemet var att vi samtidigt kände en press på oss att ta avstånd från pappa. På sätt och vis gjorde vi förstås det, men för oss handlade det mest om sättet på vilket han agerat. Att han gått bakom ryggen på mamma i så många år, det gjorde fruktansvärt ont. Att veta att han haft en annan, som han delat hemligheter och önskningar med, som han älskat när vi trodde han älskade mamma… Det gjorde så ont!
Samtidigt kan man inte bara sluta älska en förälder – det kan i alla fall inte jag. Jag älskade min pappa, och jag fortsatte att göra det. Det gjorde förstås min syster också men hon var mer oförsonlig än jag. Hon vägrade att ha någon kontakt alls med pappa, han fick inte ens träffa hennes son, för hon ville inte göra mamma illa.
Jag kunde inte vara riktigt så hård, så när pappa ringde och bad att vi skulle träffas så han fick förklara gick jag med på det. Jag berättade för mamma att jag skulle träffa honom och hon rev upp himmel och jord. Hur kunde jag göra så mot henne? Förstod jag inte att det var ett svek? Men nej, jag upplevde det inte så. Han var min pappa, och jag kunde inte bara utesluta honom ur min tillvaro så lättvindigt, hur han än betett sig. Men mamma menade att jag ”valde sida” om jag träffade pappa, och hon sa också att hon inte ville ha med mig att göra om jag gjorde det.
Jag visste hur dåligt mamma mådde, så jag tänkte att hon överdrev och att hon skulle lugna ner sig med tiden och förstå mig. Men så blev det inte.
Inte längre hennes dotter
När pappa och jag träffades gjorde jag klart för honom att jag tyckte att han handlat som en verklig svikare, men jag kunde också förstå hans synvinkel. Han hade aldrig menat att gå bakom ryggen på mamma, hans relation med Karin hade från början varit vänskaplig men sedan djupnat alltmer. Och han svor på att de inte inlett ett fysiskt förhållande förrän efter skilsmässan. Det hade varken Karin eller han själv velat, förklarade han, eftersom de båda tyckte om mamma och inte ville såra henne.
Jag trodde honom. Jag kände pappa och jag visste att han inte var en elak människa. Och jag tänkte att hur kan man veta vart känslorna bär? Hade jag verkligen rätt att klandra pappa för att hans kärlek till mamma tagit slut, för att han blivit förälskad i en annan?
Ebba bara hånskrattade när jag lade fram mina funderingar för henne. Hon tyckte att jag hade låtit lura mig alltför lätt, och anklagade pappa för att vara manipulativ. Jag förstod att det kom från mamma, och jag bad min syster att försöka hålla sig lite mer neutral men hon vägrade. I hennes ögon hade pappa övergett hela sin familj, inte bara mamma.
Snart blev jag också varse att mamma hade menat allvar med det hon sagt till mig. När jag hörde av mig till henne lade hon på luren och när jag ringde på hennes dörr så öppnade hon inte. Via Ebba lät hon hälsa att jag inte längre var hennes dotter och jag blev förtvivlad. Med tiden fick vi ändå en viss kontakt igen, men hon var alltid avvaktande mot mig.
Samtidigt började jag också bli lite irriterad, nästan arg faktiskt. Det hade gått nästan ett år sedan skilsmässan men mamma hade stannat kvar i den första tidens sorg. Hon kom helt enkelt inte vidare.
Under långa perioder var hon sjukskriven från jobbet, hon vägrade träffa vänner och det enda hon någonsin pratade om var pappa och Karin och hur de båda svikit henne.
I podcasten Lätta ditt hjärta får du ta del av vanliga människors berättelser om svåra och utmanande perioder i livet. Podden bygger på läsarberättelserna som i många år publicerats i Aller medias veckotidningar och på allas.se. Programledare är journalisten Elin Samuelsson som vid sin sida har psykologen och författaren Helena Kubicek Boye. Klicka här för att börja lyssna – eller tryck på play i spelaren nedan!
Hotade att ta sitt liv
Dessutom hände det vid flera tillfällen att hon hotade att ta sitt liv. Hon kunde ringa Ebba mitt i natten och Ebba ställde alltid upp. När hon väl kom till mamma och ambulansen var på plats lugnade mamma alltid ner sig igen.
Jag började mer och mer känna att mamma utnyttjade Ebba. Jag försökte tala med henne om det men hon slog bara ut med händerna och verkade inte alls förstås vad jag menade – eller ville inte förstå. Mamma behövde hjälp, helt enkelt, hjälp av en psykolog!
Om mamma bara fick stöd från båda sina döttrar – det sa hon med betoning på båda, för att poängtera att jag inte varit tillräckligt stöttande – så skulle hon snart bli sig själv igen, menade Ebba. Men tiden gick och mamma blev bara sämre, mer upptagen av sig själv och alltmer krävande.
Eftersom jag fortfarande hade kontakt med pappa så började jag till sist prata med honom om situationen. Det kändes inte helt okej att lämna ut mamma, men jag kände inte att jag hade någon annan att vända mig till. Och det visade sig att mamma även ringde till pappa och Karin och hotade med självmord. Hon ringde alla tider på dygnet, hotade och bad, grät och skrek, och pappa berättade att Karin mådde så dåligt av anklagelserna och bristen på lugn och ro att hon övervägde att flytta ifrån pappa.
Det var då jag insåg att mammas sorg till sist gått över i rena manipulationerna, och ett beteende som inte kunde betecknas som annat än egoistiskt. Och jag ställde henne mot väggen.
Jag förklarade att jag tänkte fortsätta att ha kontakt med både pappa och henne, och att jag inte tänkte välja någons sida. Jag sa åt henne att hon skulle söka hjälp, och att det var dags att hon började tänka på resten av sitt liv – inte bara det som varit.
Hon hade ju så mycket att leva för, även utan pappa! Hon reagerade med raseri och kastade i stort sett ut mig. Och efter det var vårt förhållande minst sagt kyligt. Och tyvärr är det fortfarande så.
Nu har det gått nästan fyra år sedan skilsmässan men mamma är fortfarande helt inne i sin sorg och tillbringar i stort sett all sin tid med att tycka synd om sig själv och hata pappa och Karin. Och Ebbas och min tidigare så fina syskonrelation har förstås också tagit stryk av detta.
Allt det här gör mig så ont, för mamma är värd bättre än det här – det är vi allesammans, hela familjen! Jag kan bara hoppas att hon en dag vaknar och förstår att man kan gå vidare även efter ett svek, och att hon en dag ska bli lycklig igen.
/Elin
Berätta din historia!
Läsarberättelser är era berättelser direkt ur livet. Ett liv innehåller så mycket – glädje, sorg, dramatik och spänning. Alla bär vi på en historia.
Vill du berätta din? Mejla oss på [email protected]