Agneta: Min dotter tog hårt åt sig av min skilsmässa
Agnetas föräldrar skilde sig när hon var barn och det var en svart period i hennes liv. Hon fick aldrig möjlighet att sörja och bearbeta sina känslor och det fick hon betala för i vuxen ålder.
Hur gammal var du när dina föräldrar skildes?
– Tio år. Det var min pappa som ville skiljas, inte mamma. Att jag var ensambarn gjorde inte saken lättare. Jag hade ju ingen att dela mina tankar och min förvirring med. Efterhand vande jag mig dock vid den nya situationen.
I andra årskursen på gymnasiet träffade jag Martin och vi förälskade oss i varandra. Efter studenten flyttade vi samman och Martin blev så småningom far till mina två barn, Sia nu 10 år och Elias, 5.
Jag minns att då jag låg med min nyfödda Sia i mina armar lovade jag både henne och mig själv att hon aldrig skulle bli ett skilsmässobarn. Hon och hennes eventuella syskon skulle inte behöva uppleva det jag hade gått igenom.
Han var svartsjuk och stridslysten
Men så blev det nu i alla fall. Martin och jag hade aldrig gift oss men vi hade både barn och hus tillsammans. För fyra år sedan gick vi ifrån varandra och det var faktiskt jag som tog initiativet.
Martin hade alltid varit svartsjuk och dessutom hade han ett stort sexuellt behov. Allt eftersom åren gick upplevde jag mer och mer att jag var tvungen att bekräfta min kärlek och trohet med sex och det kravet kändes svårare och svårare. Jag förlorade all lust till intimitet, eftersom det blev till plikt och tvång.
Men innan det gick så långt att vi gick skilda vägar försökte jag otaliga gånger att prata med Martin om problemet och vi hade också fyra samtal hos en parterapeut.
I teorin kunde Martin förstå vad jag menade, men i praktiken ändrades ingenting. Om han inte fick sex när han ville blev han sur och tvär, det förstörde familjelivet och tog all min energi och glädje.
För barnens skull var det med tungt hjärta jag lämnade honom och tyvärr gick det inte utan stridigheter.
Jag avstod från bidrag
I hopp om att kunna bibehålla en rimlig relation och ett förnuftigt föräldrasamarbete lät jag Martin behålla så gott som alla våra gemensamma ägodelar, för jag mindes tydligt att det ekonomiska hade varit en stor källa till konflikt mellan mina föräldrar.
Jag avstod dessutom underhållsbidrag. Men det vågade jag inte erkänna för någon annan, för då skulle folk runt omkring uppfatta mig som svag.
Det viktigaste för mig var att Martin och jag kunde tala med varandra. Barnen skulle ha sin adress hos mig och med min ganska hyfsade lön räknade jag med att kunna klara mig.
Hur tog barnen det?
– Det verkade som om de tog det bra och jag såg noga till att prata med dem om allt som hände.
Vissa menar att barn inte ska involveras i alltför mycket och självklart finns det en gräns. Men jag tyckte det gick bra att identifiera den.
Deras pappa blev blixtförälskad
Barnen var hos Martin i fyra dagar i samband med varannan helg och resten av tiden bodde de hos mig. Martin hade behållit huset och de hade kvar sina gamla rum när de var hos honom.
Den första tiden efter skilsmässan var Martin singel. Givetvis fanns det kvinnor i hans liv och några av dem träffade barnen också, men ingen av dem resulterade i ett seriöst förhållande och ingen flyttade in i huset.
Men så träffade han någon?
– Ja. Allt ändrades hösten 2019 för då lärde Martin känna Anna. Hon var ett par år äldre och var ensamstående med sin dotter Jasmin.
Jag förstod på både Martin och barnen att han var upp över öronen förälskad och att han och Anna var tillsammans så gott som jämt. Även Annas dotter Jasmin var där för hon hade ingen kontakt med sin pappa.
Hur gick det?
– De första månaderna verkade det gå ganska bra, även om Sia tyckte att Anna bestämde för mycket. Men en särskild måndag efter en helg hos Martin var Sia ovanligt dämpad.
När jag hade stoppat Elias i säng frågade jag försiktigt vad det handlade om och så kom allt forsande ur henne. Anna och Jasmin hade varit där hela helgen och på söndag förmiddag hade Anna lagat brunch till dem alla fem.
Dotterns rum togs ifrån henne
Vid bordet hade Anna och Martin sagt att de skulle berätta något viktigt. Från och med nu skulle de vara en riktigt familj. Anna och Jasmin skulle nämligen flytta in och eftersom Jasmin skulle bo i huset på heltid skulle hon ha Sias rum. Det skulle målas om och göras fint och Sia skulle bo med Elias på hans rum när de var hos sin pappa.
Hur reagerade du?
– Jag var tvungen att bita mig i tungan för att inte säga något nedsättande om Martin. Det var ju idiotiskt att lägga fram förändringen på detta sätt och det var hänsynslöst att ta ifrån Sia hennes rum. Gråtande anförtrodde mig Sia att Anna inte gillade henne och att hon favoriserade Elias.
Sia är en ganska uppmärksam flicka och hon gav mig flera exempel på hur denna favorisering kunde se ut. Jag fick ju förstås ge henne rätt men jag behöll min åsikt för mig själv och nöjde mig med att lyssna och trösta så gott det gick.
Jasmin fick göra allt men Sia fick inte göra någonting, menade min dotter. Anna lagade bara Jasmins favoriträtter och Martin sa aldrig ifrån. "Han har inte tid att leka med oss eller göra någonting med oss", fortsatte hon. "Anna och han ligger bara på soffan och kysser varandra".
Jag hade våldsam hjärtklappning
Jag låg vaken hela natten, förtvivlad över de problem som såg ut att torna upp sig för min dotter. Det var fruktansvärt att hon i fyra dagar av fjorton skulle känna sig åsidosatt och illa tåld.
Vad gjorde du?
De följande dagarna tänkte jag inte på något annat. Jag kände mig orolig och fick ibland en våldsam hjärtklappning.
Jag övervägde att ta ett snack med Martin, men om han nu var så tagen av sin nya kärlek skulle han troligtvis inte bry sig om vad jag sa.
Det blev torsdag och jag mådde inte bra när jag lämnade barnen på morgonen. Martin skulle hämta dem på eftermiddagen och jag skulle inte se dem förrän på måndagen.
Jag försökte hålla mig sysselsatt hela helgen och jag hade lust att krama ungarna halvt ihjäl när de kom hem. Men jag ville inte ställa till med något drama och inte heller fiska efter information. Så lugnt och avslappnat jag kunde frågade jag Sia hur det hade gått. Hon berättade lite men grät inte.
Min egen barndom kom ikapp mig
Det där med hennes rum sårade henne och det kunde jag förstå. Problemet malde hela tiden i bakhuvudet och när jag de kommande veckorna inte var upptagen med något, snurrade samma tankar om och om igen.
Vid ett tillfälle gick det upp för mig att Sia faktiskt slutat att prata om Anna, Jasmin och rummet och att hon egentligen verkade okej.
Men sedan började jag tänka att min reaktion på mina barns nya livssituation och i synnerhet Sias problem, kanske bottnade i min egen sorg över händelserna i min barndom.
Jag hade varit så olycklig över mina föräldrars skilsmässa, men jag hade aldrig riktigt fått lov att sörja över det. Det var inte heller accepterat att ha åsikter, klaga eller gnälla. Var jag ledsen över något som barn, behöll jag det för mig själv.
Det var mina föräldrars hållning men jag kände nog också att jag inte ville göra situationen svårare för dem och därför låste jag in mina känslor. Men nu hade Sias sorg och vanmakt väckt mina gamla känslor till liv.
Terapin gav mig nya verktyg
Allt detta erkände jag för mig själv och jag beslöt mig för att prata med en utomstående och valde att gå till en samtalsterapeut.
Samtalen med psykologen gjorde mig gott. På köpet fick jag instrument till att kunna visa barnen att det är både okej och viktigt att sätta ord på sina känslor. Konflikter kommer alltid att finnas, men kan man prata om dem är de lättare att hantera.
Samtidigt har jag långt om länge fått kraft att kräva av Martin att han betalar för barnen. Och det kändes riktigt bra.