Christina: ”Jag skämdes över hur jag mådde som nybliven mamma”
Har du sand i ögonen, mamma?
Dotterns undrande blick borrade sig in i hennes hjärta. Ändå kunde hon inte få stopp på strömmen av tårar som gled nedför hennes kinder. Hon hade prövat att dra sig undan en stund inne på toaletten men barnen krävde hennes uppmärksamhet.
”Ta dig samman nu”, försökte hon uppmana sig själv i tankarna. ”Det är inte så svårt. Du kan klara det”, peppade den inre rösten i huvudet medan hon försökte förtränga ännu ett anfall av modlöshet som kom sköljande över henne.
– Jag skämdes över att jag mådde dåligt. Jag hade ju fått allt det jag hade drömt om. Min underbare man och mina djupt efterlängtade barn, och så satt jag och grät. Jag kände mig otacksam, förklarar Christina Skov Hegner, 29, när vi ses på innergården som hör till hyreshuset där familjen bor i nordvästra Köpenhamn.
I en bärsele sover tvååriga dottern Sølvig med huvudet vilande mot mammas bröst, medan Christina öppenhjärtigt berättar om tiden då negativa tankar fyllde hennes huvud med en sådan kraft att hon kände att människor som hon älskade skulle få det bättre utan henne.
Drömmen om att få barn hade alltid varit en stark längtan hos Christina och när hon träffade Morten hade de inga tvivel om att de ville bilda familj tillsammans. Men de fick försöka i två år innan de äntligen såg två streck på graviditetstestet.
Christina blev oerhört lycklig. Graviditeten gick bra och när hennes dotter Pinja låg i hennes famn upplevde hon att livet var fulländat. Fast hon hade lovat sig själv att inte bli en sådan mamma som tappade hela sitt tidigare liv. Därför var lilla Pinja med på kafé när hon bara var sju dagar gammal.
Men efter hand som tiden gick började Christina få svårt att navigera i alla känslorna som dök upp. En blandning av hopplöshet och missmod fyllde hennes huvud. Ändå körde hon på i samma spår med väninneträffar och babysim.
– Jag kom bort från att vara den gamla Christina, som hade väldigt höga ambitioner. Plötsligt var jag mamma, vilket jag älskade, men jag kände att jag inte riktigt kunde hitta vem jag egentligen var, förklarar Christina.
Se också: Småbarnsmamman Magriffe planerade självmord
Ofta vaknade hon på morgnarna utan livsgnista. De många gråtanfallen förklarade hon med hormoner, men när hon en dag satt med huvudet i händerna blev hennes sambo bekymrad.
Han sa att jag behövde hjälp. Att jag nog var mer än lite ledsen
– Han sa att jag behövde hjälp. Att jag nog var mer än lite ledsen, och även om jag inte ville erkänna det då så började jag ändå att söka efter information på nätet. Av en slump hittade jag ett ställe som beskrev en förlossningsdepression, och det var som om det var mig det handlade om.
Terapi och frieri
Christina började i terapi där hon bearbetade en djup känsla av otillräcklighet som hon bar inom sig och som bland annat kunde spåras tillbaka till föräldrarnas uppslitande skilsmässa. Skilsmässan hade gett henne en känsla av att hon inte dög, berättar Christina som inte träffat sin pappa på tio år. Tillsammans med terapeuten fick hon bearbeta känslorna och mådde gradvis bättre.
Den grundläggande känslan av lycka återvände så sakteliga i Christinas liv. Hon började jobba igen efter mammaledigheten och när hennes sambo Morten friade till henne 2018 hade de redan planerat att de ville ha ett barn till. Den här gången blev Christina snabbt gravid och trots att mammaledigheten med Pinja hade varit psykiskt påfrestande kände hon att hon hade kontroll över sitt mående nu.
– Jag hade ju de mentala redskap som behövdes om allt skulle börja rasa ihop igen. Jag visste att jag skulle berätta om det för andra och söka hjälp, så jag var faktiskt inte särskilt bekymrad, förklarar Christina som var precis lika lycklig när hon blev mamma för andra gången, till dottern Sølvig.
Men redan efter två månader kunde hon märka att de gamla känslorna av hopplöshet kom smygande tillbaka. Hon sökte hjälp, som hon hade lovat sig själv, men den här gången kom de svåra känslorna över henne som stora vågor.
På morgnarna kändes täcket i sängen tungt som sten och det kändes omöjligt att stiga upp. Hon kunde gråta från morgon till kväll och hela dagarna gick hon runt som en zombie som knappt kunde ta tag i minsta sak. Hon försökte bita i handduken i badrummet eftersom hon hade ett behov av att få skrika, och till slut kände hon att hon drog ner ett sådant mörker över sin familj att de skulle få det bättre om hon inte fanns.
Se också: Så söker du hjälp om du drabbats av depression
När mina tankar var som värst kände jag att jag skadade dem genom att finnas till
– Jag var så arg på mig själv för att jag höll på att förstöra den familj som jag hade önskat mig så länge. När mina tankar var som värst kände jag att jag skadade dem genom att finnas till. Jag klarade ju ingenting och när jag blev frustrerad på barnen blev det en påminnelse om att jag var en dålig mamma. Samtidigt tänkte jag att det bara var en fråga om tid innan Morten skulle tröttna på mig. Det var ju ingen som kunde orka med en sådan som mig i längden, förklarar Christina.
Hon började i terapi igen. Först vågade hon inte säga något på sjuksköterskan på barnavårdscentralen. Hon var rädd för att bli stämplad som en dålig mamma. Men när hon ändå tackade ja till genomgå ett test för förlossningsdepression valde hon att vara ärlig. Testresultatet talade sitt tydliga språk. Christina hade en förlossningsdepression.
– Det var en blandning av lättnad och frustration. Jag kunde inte förstå att det gått så långt. Jag hade ju intalat mig själv att jag hade lärt mig av den första gången jag mådde dåligt. Samtidigt var det skönt att få en diagnos. Den sa på något sätt att jag inte var en svag människa. Jag var sjuk.
Gjorde upp en plan
Hon och Morten gjorde tillsammans en plan för att få dagarna att fungera. De bestämde att Christina skulle få tid att dra sig tillbaka när hon behövde och få vila bland annat genom att gå dagliga promenader. Hon började även gå i kroppsterapi, där hon fick insikter i om hur kropp och psyke hänger ihop och kunde för första gången i sitt liv börja sätta gränser och respektera sina egna behov.
– Jag kommer ihåg att jag började gråta när två väninnor ville fira min födelsedag tillsammans med mig. Jag blev så rörd över att de vill lägga sin tid på mig. Just då var det tydligt hur låg självkänsla jag hade.
Idag har Christina det bra. Hon tror inte längre att hennes man och barn skulle ha det bättre utan henne. Någon gång då och då kan hopplösheten och frustrationen fortfarande övermanna henne, men till skillnad mot förr så försöker hon inte längre att förtränga känslorna.
– Det är en del av mig, och det är okej. Men det styr mig inte och jag vet nu att jag ska berätta det för andra och dra mig undan och ta det lite lugnt om känslorna blir för starka, förklarar Christina.
Hon hoppas att hennes historia ska bidra till att hjälpa andra som kämpar med samma sorts negativa tankar och har genom sitt instagram-konto ”skovhegner” berättat öppet om hur hon har haft det. Hon försöker inte heller dölja de dagar då monstret kommer upp till ytan.
– Oavsett hur mycket man förbereder sig på att bli mamma är det riktigt tufft. Jag har lärt mig att det är okej att vara sårbar och inte kunna prestera på alla områden. Det är också något jag gärna vill visa mina barn. De får gärna se att jag är lite ledsen ibland, för därigenom visar jag dem att det är okej för dem också att visa det. Vi är människor som rymmer alla känslor och det är ingenting som vi ska skämmas över.
/Översättning: Charlotte Silfverberg