Britt: Jag kommer inte överens med min svärson
Jag var väldigt förtjust i min dotters första sambo. Han var en jättefin kille, ödmjuk, hjälpsam och med ett hjärta av guld.
När Karin berättade att hon träffat en annan var jag övertygad om att hon förhastade sig. Det är lätt att bli förälskad, men att hitta en bra man att leva med är en annan sak.
Karin hade träffat den nye mannen genom jobbet. Han var äldre och en helt annan typ. Men Karin var jättekär.
Helt plötsligt hade hon fått en tjänst i Stockholm, där han bodde, och flyttade in hos honom. Sedan kröp det fram att de gått bakom ryggen på Johan.
Det gjorde mig inte mer välvilligt inställd. Vad var det för slags man? Till sist for jag och Karins pappa till Stockholm, och Mats bjöd på restaurang.
Det skar sig med en gång. Jag tyckte att Mats var burdus, otrevlig och arrogant. Kanske menade han att vara rolig, men jag blev sårad när han gjorde sig lustig över vår dialekt, vår hemtrakt och våra jobb.
Vill träffa våra barnbarn
Det märktes att han såg ner på oss och våra liv. Vad han själv hade att vara så stolt över vet jag inte. Mats var något slags chef, hade inga barn och hade aldrig varit gift.
Jag råkade nämna att det skilde färre år mellan oss än mellan honom och vår dotter, men då fick jag onda ögat av Karin.
Annars sa varken jag eller min man Per särskilt mycket. Men det verkade inte störa Mats, han pratade gärna och hade åsikter om det mesta. Varken Per eller jag förstod vad hon såg i Mats.
I mina ögon var han en dominant besserwisser. Vår kontakt blev ganska sparsam och stämningen var alltid ansträngd. Mats hade en förmåga att provocera både Per och mig, och ibland blev det riktigt vasst.
Karin gjorde sina försök att medla men så småningom gav hon upp. Karin blev gravid och med något års mellanrum fick hon en pojke och en flicka.
Det var våra första barnbarn och vi ville förstås vara delaktiga i deras liv. Men Mats brukade försvinna ut genom dörren i samma sekund som vi kom.
Hälsade vi på bodde vi aldrig hemma hos dem, fast de hade gott om plats. Och Mats hade alltid någon förevändning för att inte träffa oss.
Komplicerad relation med svärson
Jag drömde om en riktig jul med den där stämningen som bara blir när barn är med. Men Mats vägrade.
Karin kom någon gång om året, men det var tufft för henne att resa med två små och det dröjde mellan besöken.
När barnen kom skaffade Karin och Mats sommarställe. Jag och Per pratade med Karin om att vi kanske kunde åka dit en vecka på sommaren men bo på vårt eget håll.
Då skulle vi kunna umgås med Karin och barnbarnen, göra utflykter och åka till stranden utan att Mats behövde vara involverad.
Den kompromissen gick båda med på, och det är så vårt gemensamma umgänge har sett ut de senaste åren. Det är väl inte hjärtligt direkt, Mats försvinner iväg så snart han kan, och han och jag växlar inte många ord.
För Per har det blivit lättare. När Mats drar sig undan följer han ofta med och så grejar de med något. Med tiden har de lyckats få en skaplig relation.
Det har hänt att Per har farit ner till lantstället för att hjälpa Mats med något projekt, vi är ju pensionärer numera. Men om jag ska komma på besök får det bli när Mats är borta.
Att jag och Mats inte kan umgås börjar gå ut över min egen relation till Karin och barnbarnen. Nu är det jag som är det svarta fåret.
Men jag vet faktiskt inte vad jag ska göra. Jag har bjudit in hela familjen till jul, påsk och födelsedagar och sagt att det vore roligt om Mats kom med.
När vi träffats på somrarna har jag berömt honom för huset och sagt att jag uppskattar att vi får komma och att det är synd att det går så lång tid mellan varven.
Men jag får ingen kontakt, han bara glider undan. Någonstans kan jag också undra hur mycket man ska krypa för en annan människa, för det är så det känns när man aldrig får något igen.
Det blir förödmjukande till sist. Nu väntar jag på att barnbarnen ska bli äldre. Då kan de ta tåget eller flyget och bo hos oss på loven, och vi kan få en egen relation.
Jag vet att allt kunde vara mycket värre. Mats är bra med barnen och han har aldrig behandlat Karin illa.
Det har heller aldrig varit tal om annat än att barnen ska få träffa oss. Men det händer att jag tänker på Johan, ”min förste svärson”. Så annorlunda allt kunde ha blivit.
Berätta din historia!
Läsarberättelser är era berättelser direkt ur livet. Ett liv innehåller så mycket – glädje, sorg, dramatik och spänning. Alla bär vi på en historia.
Vill du berätta din? Mejla oss på [email protected]