Bo i kollektiv: Tillsammans kan vi leva hållbart och billigt

På fönsterbrädan i burspråket står några fat med potatis som håller på att gro. Bredvid reser sig tomatplantorna höga och de är snart färdiga att planteras ut.

– Vi strävar inte på något sätt efter att bli självförsörjande utan odlar bara för att vi tycker det är roligt, säger Emma Persson, 35, en av de ledande medlemmarna i trädgårdsgruppen.

Vi befinner oss i ett modernt kollektivboende i Floda knappt tre mil öster om Göteborg. Lyfter vi blicken från fönsterbrädan har vi från burspråket utsikt över sjön Sävelången.

I den här vita sekelskiftesvillan bor två kvinnor och två män i varsitt rum.

Ett stenkast från villan, som en gång i tiden fungerat som lärarbostad, ligger den gamla skolan. Här bor två män och en kvinna.

– Till vår community, som vi själva kallar vårt kollektiva boende, hör också ett hus i skogen ett par kilometer härifrån som jag och min dotter delar med en annan kvinna och en man, berättar Mette Boström, 40.

Sammanlagt är de alltså tio vuxna och ett barn som bor tillsammans och delar kostnader och hushållssysslor.

– Den främsta anledningen till att vi har valt att bo så här är att vi ville hitta ett alternativt sätt att leva där man inte behöver jobba ihjäl sig för att klara ekonomin, säger Mette Boström som är en av grundarna av kollektivet.

relationerAnn flyttade ihop med sin exman och hans nya fru Inger

Hon får medhåll av Peter Forsberg, 48, som också betonar vikten av gemenskap och möjligheten att utvecklas tillsammans med andra.

– Många lever ensamma och deprimerade och sliter ut sig. Vi vill hitta ett mer hållbart sätt att leva, säger han.

Huset var för stort

Egentligen är det Mettes nioåriga dotter Meya som är orsaken till att det överhuvudtaget blev ett kollektiv i den gamla lärarbostaden. Det började hösten 2017 inför att hon ett år senare skulle börja på skolan i Floda säteri.

– Det var en ren tillfällighet, berättar Mette. Strax innan skolstarten dök möjligheten att hyra sekelskiftesvillan upp. Det var för stort för mig ensam, men jag pratade med Peter som jag var bekant med och ett par andra vänner och de var intresserade att bo tillsammans med oss.

Bara tio dagar senare flyttade de in och bildade grundstommen till kollektivet.

– Jag bodde tidigare i en etta inne i Göteborg. Det var väldigt ensamt och jag kände att jag inte mådde bra av det, berättar Peter.

Tillsammans med Mette är han i dag den som bott längst tid i kollektivet.

– Sedan kommer jag, berättar Per Sörner, 57, som är en av dem som bor i vita villan. Jag har bott här i 2,5 år nu och stortrivs med gemenskapen.

I maj förra året fick kollektivboendet möjlighet att växa när de även kunde hyra huset i skogen. Ett halvår senare flyttade Rebecca Ledam, 39, och Åke Svan, 5, in i den vita sekelskiftesvillan.

– Jag känner att det har gjort mig gott att bo här tillsammans med de andra, säger Rebecca som är sjukskriven för kroniskt trötthetssyndrom ME.

Den första mars i år fick de även hyra den rödmålade skolbyggnaden och de senaste medlemmarna i communityt flyttade in.

Skala ner och leva hållbart

Det som förenar de tio vuxna i kollektivet är en vilja att skala ner och leva ett mer hållbart liv. Många av dem har i likhet med Mette och Per känt ett behov av att yrkesarbeta lite mindre och satsa mer på personlig utveckling.

Per Sörner är ett bra exempel på det. Han är ingenjör och jobbade tidigare på ett teknikföretag. Men en dag började han ifrågasätta hur han levde, han tyckte att han inte behövde äga så mycket prylar utan bestämde sig för att skala ner - ”downsiza”.

– Intresset för att flytta in tillsammans med oss har varit stort. När vi sökte efter nya medboende i vår community i våras fick ett 30-tal sökande och av dem fick 15 komma på en intervju, berättar Peter.

Enligt Mette, som arbetar med ledarskaps- och individutveckling, kan man jämföra processen att hitta medboende med ett företags rekrytering av nya anställda.

– Det vi framför allt fokuserar på vid intervjuerna är en äkta längtan efter att vara öppen och våga visa både sina goda och dåliga sidor. Man behöver inte vara det från början, men man måste vara villig att träna på det, säger hon.

Just kommunikation är ett av ledorden för kollektivboendet i Floda. Ska man bo där ska man vara villig att interagera med andra människor.

– Vilken politisk åsikt man sedan har spelar absolut ingen roll, säger Mette.

– Nej, jag har inte ens en aning om vad de andra röstar på för parti, säger Jessica Söderberg, 47, när vi satt oss runt det stora matbordet intill köket.

Om man tror att det här är som kollektivets samtliga medlemmar varje dag sitter och äter ekologiskt odlade grönsaker tillsammans, likt den klassiska grötscenen i Lukas Moodyssons dramakomedi Tillsammans om ett 70-talskollektiv, så kommer den föreställningen snabbt på skam.

– Vi lagar ibland middagar tillsammans som vilket kompisgäng som helst, men vanligast är att vi lagar vår egen mat, säger Mette.

Städdagar och gemensamma inköp

Det finns förslag på att man inom respektive hus ska starta matlag, men det är inget som ännu förverkligats.

– Det vi däremot har är städdagar. Vi fyra som bor här i sekelskiftesvillan turas om att städa och ha ansvar för köket, toaletten och de andra gemensamma utrymmena, berättar Per Sörner.

Däremot gör de gemensamma inköp av konserver, torrvaror och andra förbrukningsmaterial och när de storhandlar få de använda Per Sörners skåpbil eftersom flera av de andra medlemmarna inte har bil.

– Vi delar också på hyra och driftskostnader. Det blir ungefär 5 000 kronor per person och månad och genom att vi kan hålla nere kostnaderna behöver vi inte jobba mer än vi kan och vill, säger Peter Forsberg som själv arbetar tre dagar i veckan som lärare på Montessoriskolan i Floda.

Förutom respektive städgrupp finns det trädgårdsgruppen som ansvarar för skötseln av trädgården och odlingarna. Men det är inget tvång på att vara med.

– Man kan säga att jag är sympatiserande medlem i trädgårdsgruppen även om jag inte deltar så mycket i arbetet med sådden och skörden, säger Per Sörner.

I trädgårdsskötseln ingår även städning av det stora trädäcket med det uppvärmda spabadet och lusthuset som ligger på en klippa med fantastisk utsikt över Sävelången.

Se också: Kim bor i ett minihus: Många skulle må bra av att bo så här

Efter reklamen: Kim bor i ett minihus: Många skulle må bra av att bo så här

– Där kan man sitta och njuta av en kopp té även om det regnar, berättar Jessica.

Samtliga medlemmar i kollektivet bor i egna rum. Det är bara Mette och Peter som är ett par.

– Det blev vi efter att vi flyttat in i sekelskiftesvillan 2017, men nu har vi valt att bo i varsitt hus. Vi tror att det är bra för vårt förhållande, säger Mette med ett leende.

Meditation och yoga

Om kommunikation är ett nyckelord för Flodakollektivet så är den inre resan och sökandet efter sitt rätta jag ett annat. Meditation och yoga är intressen som delas av samtliga medlemmar.

Det kommer bland annat till uttryck i den stora yogamattan som breder ut sig på golvet mellan vardagsrummet och burspråket.

Men det är också i stort sett det enda som skiljer sekelskiftesvillan från de flesta andra hem. På väggarna i köket är det klassiska Josef Frank-tapeter, i ena hörnan av vardagsrummet står en stor vit soffa och på väggen hänger en platt-tv.

– Om vi inte hade bott så här och delat kostnaderna hade ingen av oss velat bo i en stor villa med sjöutsikt. För att ha haft råd med det skulle det ha krävts större inkomster från en heltidstjänst. Vår gemenskap gör att vi hjälps åt ekonomiskt, säger Peter.

Sparar till buffert

I våras tog de beslutet att alla varje månad skulle lägga en slant i en gemensam kassa som de kan ha som buffert om något oväntat skulle inträffa. Men alla behöver inte lägga lika mycket. Man kan lägga 50, 100 eller 200 kronor beroende på sin ekonomiska situation.

Alla möten inom kollektivet tas i demokratisk ordning. Men det handlar inte om beslut där en majoritet bestämmer över en minoritet.

relationerÄventyraren Linda: Stadig ekonomi är inte viktigt för mig

– Vi har sällan omröstningar utan försöker diskutera oss fram till ett beslut som vi alla känner för, berättar Peter.

Det finns två typer av möten – husmöten och communitymöten. Vid husmötena tas beslut av de som bor tillsammans i ett hus, till exempel av Peter, Rebecca och Kalle Hallenberg, 38, som bor i den gamla skolbyggnaden eller av Jessica, Per, Emma och Åke Svan, 45, som bor i sekelskiftesvillan.

Vid de stora besluten som berör hela Flodacommunityn deltar även Anna Lindh, 34, och Kristoffer Knutson, 37, som bor i huset i skogen tillsammans med Mette och hennes dotter Meya.

– Vi är som sagt inte politiska, mer än att vi på sätt och vis gjort ett ställningstagande genom att bo så här. Vi har rutiner, men egentligen inga regler mer än att man inte passar in här hos oss om man missbrukar droger eller alkohol, säger Mette.

Aldrig ensam

Skillnaden jämfört med ett ungdomskollektiv är enligt Flodakollektivets medlemmar att de är tio vuxna människor som inte är konflikträdda. Snarare ser de möjligheten till konfrontationer med andra som något positivt.

– Det finns en fantastisk möjlighet till personlig utveckling i de vardagliga mötena med andra människor. Här får man också hjälp och stöd om man behöver det och man är aldrig ensam, säger Emma.

Före pandemin ordnade man ofta workshops i olika ämnen i den vita villan och umgicks mycket mer med varandra och utomstående än vad man gjort det senaste 1,5 året. Sedan coronaviruset började spridas över världen har tre av medlemmarna fått covid-19 och de har varit tvungna att vara försiktiga.

– Men vi längtar efter att kunna bjuda hit folk igen. Vi vill vara öppna och att besökare känner att de är välkomna här, säger Mette.

Någon ytterligare rekryteringsprocess med att söka nya medlemmar är dock inte aktuell om inte någon av dem som bor i deras community i dag flyttar ut. Det finns helt enkelt ingen plats.

– Men vi drömmer om att kunna hitta en herrgård eller någon liknande större byggnad här i Floda där vi kan vara ännu flera som bor tillsammans, säger Peter.