Bitarna har fallit på plats för Joanna och Fredrik: "Vi var väninnor – nu är vi ett kärlekspar"
Med varsin pytteliten häst vid sin sida kommer Joanna Hagströms, 46, och Fredrik Engdahl, 44, gående längs den lilla grusvägen som kantas av en björkallé. Vägen leder upp till parets gård, där flera hästar går och betar.
Med skogen runt knuten, och med utsikt över vida ängsmarker och en liten sjö, ligger gården där Joanna och Fredrik funnit sitt paradis. Här samsas de just nu om utrymmet med en tonårskille och två flickor, hästarna, två hundar och två katter. Det är snart ett år sedan paret lämnade en liten tvårumslägenhet i Stockholms city för de fria vidderna långt ute på landet, utanför Uppsala.
Joannas livslånga dröm gick äntligen i uppfyllelse när hon och Fredrik flyttade tillbaka till hennes barndomstrakter.
– Under mina sena tonår bodde jag på en hästgård i de här trakterna, vi flyttade från stan när jag var tonåring. Jag växte upp med mamma och en lillasyster och för mig har det alltid varit självklart att kvinnor kan klara sig själva. Jag har sett mamma byta däck och tapetsera. Hela mitt liv har jag längtat efter att bo på en hästgård igen, och att ta emot jourhemsbarn, säger Joanna.
Se också: Axelina älskar två män - bor tillsammans alla tre
Blev tidigt förälder
Hon blev tidigt mamma till sonen Robin, 25. Men hon levde i en osund relation, som präglades av våld och övergrepp.
– Jag och Robin fick fly och leva under skyddad identitet. När Robin var 6 år gammal dog hans far och det var en stor lättnad för mig, även om det känns hemskt att säga så. Robin förlorade ju samtidigt möjligheten att lära känna sin far. Det är dubbla känslor, säger Joanna och konstaterar att hon möter samma ambvialens hos de jourhemsbarn som kommer till hennes och Fredriks hem.
– Barnen som kommer hit kan längta efter sina föräldrar och älskar dem, trots att de slår dem. Allt barnen vill är att de som står dem närmast ska vara snälla. Som jourhemsförälder agerar Joanna ställföreträdande förälder och berättar att barnen har ett stort behov av närhet. De vill sitta nära, nära och tanka trygghet.
– Det har blivit så att jag är ”kramkudden” och Fredrik sköter markservicen. Han jobbar i stallet, lagar mat, läser läxor och fixar med pärlplattor. Vi är ett väldigt bra team! säger Joanna. Fredrik nickar jakande och säger att han, som tidigare har varit rädd för hästar, nu är den som stiger upp med tuppen för att släppa ut hästarna och ge dem mat, medan Joanna väcker barnen och fixar frukosten.
Ömmar för utsatta barn
Joanna har alltid ömmat för utsatta barn och önskat att hon kunde hjälpa dem, och när hon träffade Fredrik fann hon en partner som hade samma längtan.
– Innan dess levde jag i en lesbisk relation under 14 år. Min fru ville inte vara familjehem och det var nog klokt, eftersom vi båda jobbade mycket och Robin var liten då. Joanna jobbar som kommunikatör, men har också i många år drivit en stor hälsoblogg. Det var tack vare den som hon kom i kontakt med Fredrik, som på den tiden levde som kvinna och hette Erika. Hon var jurist och ville komma i kontakt med Joanna för ett eventuellt samarbete kring ungdomar och HBTQ-frågor.
– Vi sågs över en kopp kaffe vid några tillfällen och jag blev omedelbart kompisförälskad i henne! Jag tänkte att jag och min fru skulle trivas väldigt bra med Erika och hennes kvinna, minns Joanna. Men Erika drabbades av cancer och samarbetet rann ut i sanden. Liksom de båda kvinnornas kontakt. Joanna hade gjort ett minst lika starkt intryck på Erika, men när hon diagnostiserade med Hodgkins lymfom stannade livet upp.
– Det var mycket som hände i mitt liv. Jag kände att jag absolut inte ville dö med ett kvinnligt personnummer och drog igång projektet med könskorrigering parallellt med cancerbehandlingen, säger Fredrik. Han växte upp i Örebro tillsammans med mamma, pappa och en yngre bror och var tidigt säker på vem han var.
”Jag kände att jag absolut inte ville dö med ett kvinnligt personnummer”
– Jag föddes som Erika men kände hela tiden att jag INTE var en tjej och jag blev kär i tjejer, men jag förstod inte vad det handlade om. Jag hade inga ord för det. Jag minns att jag läste att transvestiter är män som klär ut sig till kvinnor och kände inte igen mig. Själv försökte jag leva som lesbisk kvinna.
Fredrik säger att hans tonårstid som Erika var väldigt jobbig. Det var inte förrän han i 18-årsåldern träffade en annan kvinna, som levde som lesbisk men egentligen var man, som han förstod vad det handlade om.
Erika levde i en lesbisk relation, men kände sig obekväm med sina kvinnliga kroppsdelar.
– Jag berättade att jag var osäker i min könsidentitet för min dåvarande tjej, men hon var inte positivt inställd till mina tankar om könskorrigering. Mitt förhållande klarade inte det och vår relation tog slut efter tio år. I samma veva fick jag min cancerdiagnos och den fick mig att äntligen ta steget att ta tag i könsutredningen och att även till det yttre bli den man jag alltid varit.
Tog en promenad ihop
Det hade gått sju år sedan Joanna och Erika möttes när Fredrik fick höra att Joanna hade separerat. Han mindes hur mycket han tyckte om Joanna och skrev ett mejl där han frågade om de inte kunde ses och ta en promenad tillsammans.
Joanna skrattar och säger att det där mejlet först åkte rakt ner i papperskorgen. Hon kände väl ingen Fredrik!
– Men något fick mig att gå tillbaka och läsa lite noggrannare och då såg jag att han skrev att vi hade setts förut, men då hette han Erika. Klart jag ville träffa den coola tjejen med de snygga höfterna igen, säger Joanna och skrattar stort åt sin egen reaktion när Fredrik ringde på dörren.
– Jag förstod ingenting. Jag väntade på en snygg tjej och där stod en liten gubbe! Haha. På något märkligt vis hade jag inte förstått hela vidden av Fredriks könskorrigering. Paret tog en långpromenad tillsammans och de hann prata om allt mellan himmel och jord.
– Joanna frågade flera gånger om jag var bög nu och jag svarade nej, nej och nej. Varför skulle jag vara det? Jag minns att det var fantastiskt väder den här dagen. Det var romantiskt och allt var perfekt. Till slut kysstes vi och sedan dess har det varit vi. Vi var jättekära och jag flyttade ganska snabbt in hos Joanna och Robin, säger Fredrik. Han var i slutet av sin cancerbehandling när han gifte sig med sin Joanna.
– Vi hade bara varit ihop i nio månader, men när man varit nära döden och inte kan vara säker på att det finns en morgondag är det viktigt att leva i nuet.
Fredrik säger att han och Joanna är ett dreamteam som pushar och peppar varandra och inte försöker begränsa den andras idéer och drömmar. Därför svarade Fredrik självklart ja när Joanna ville testa att jobba som mäklare i Spanien under en period. Därför var han också ganska snabbt med på noterna när Joanna lanserade idén om en hästgård och jourhems-verksamhet.
– Joanna är en idéspruta. Hon kastar ur sig förslag. Jag behöver tid att tänka, men säger till slut alltid ja. Då kan det hända att Joanna blir nervös, men vi kör i alla fall. Jag är en doer, skrattar Fredrik. För honom kändes jourhemsbarn som en bra idé. Han har själv vuxit upp med föräldrar som tog sig an fosterbarn och säger att det är ett sätt att få leva med barn, trots egen barnlöshet.
Måste klara avskedet
Fredrik säger att det är lite av en livssorg att inte hans äggceller sparades i samband med könskorrigeringen.
– Tvångssterilisering var tidigare en del av dealen vid köns-operationer. Om mina ägg hade sparats kunde vi ha befruktat dem och låtit Joanna bära barnet, men nu går det inte. Jag och Joanna har bearbetat det tillsammans, och var för sig, och kommit fram till att vi kan ge all vår kärlek till de barn som kommer till oss som placeringar.
Joanna nickar och säger att det var deras livs bästa beslut att bli jourhemsfamilj.
– Det är inte på något sätt en uppoffring. Barnen ger oss otroligt mycket. Det är en ynnest att få ta emot dem och att helhjärtat gå in för uppdraget. Alla borde göra det, det ger så mycket! Fredrik säger att det såklart inte är helt okomplicerat. Man har bara barnen till låns och måste klara av att ta avsked också.
– Vi är generösa och kärleksfulla, de flesta har lätt att knyta an till oss. De här barnen har ofta gått igenom mycket sorg och smärta och har behov av närhet. Visst är det tufft att ta avsked, men vi fixar det, säger Fredrik och berättar att han är överväldigad över det engagemang som finns hos poliser, advokater, socialtjänst och andra som är inblandade vid en jourhemsplacering. Han och Joanna har under de senaste åren genomgått stora förändringar på flera plan. Alla till det bättre.
– Det har ändå varit en utmaning, inte minst för Joanna, vars tidigare identitet var lesbisk kvinna. Nu är hon en lesbisk kvinna som lever med en transman. För mig handlar det om att mansrollen ser väldigt olika ut i stan och på landet. Hur passar jag in här? Det är viktigt att vara trygg i sig själv för att klara det, säger Fredrik. Innan han och Joanna köpte sin egen hästgård testbodde de på en hyrd gård under ett år.
Jourhem – så funkar det
Ett jourhem är en person eller en familj som i sitt eget hem tar emot barn och ungdomar som akut och tillfälligt måste bo i ett annat hem. Barnet placeras av socialtjänsten och bor en kortare tid i jourhemmet, tills det antingen kan åka hem till sin familj igen eller tills det placeras i exempel- vis ett familjehem.
Källa: familjehem- sverige.se
– Vi kände direkt att det var rätt. Vi har kvar våra jobb i Stockholm och får på så vis både leva storstadsliv och lantliv. Jag kan nästan inte beskriva vilken underbar känsla det är att rulla in på gården efter en arbetsdag. Lugnet, tystnaden, vidderna, säger Joanna lyriskt. När de var på husvisning här första gången föll hon i gråt för att det var så vackert. 1800-talshuset med de generösa utrymmena, med kringliggande byggnader och gott om marker var allt Joanna hade drömt om. Det är en dröm som Fredrik nu delar med henne.
Se också: 10 HBTQ-begrepp att ha koll på
