Birgitta: Vilken tur att jag var så envis!

Efter reklamen: Se också: Så gör du ett fint matskydd – av lampskärm och strumpbyxor

Jag har alltid varit fruktansvärt envis och förvånansvärt många gånger har jag haft nytta av det.

Detta hände någon gång på 80-talet då min man och jag hade bestämt oss för att semestra i Skåne och hade lastat bilen överfull med allt från sängkläder till gasolkök.

På fina små vägar utmed åkrar som lyste röda av vallmo hamnade vi till slut i Kivik, där vi bestämde oss för att ta en fika­­­­­­­paus och sträcka på benen.

relationerGunilla: Jag kunde inte släppa min älskade syster

När vi en stund senare stuvat in allt i bilen igen för att åka vidare såg vi hur några personer i närheten verkade leta efter något. De kom från turistbussen som stod intill oss på rastplatsen, och vi fick veta att en person i bussen saknades och att man hade letat precis överallt.

Till råga på allt ha­­de den saknade kvinnan svårt att ta vara på sig själv och paniken började lura runt hörnet bland de andra resenärerna.

relationerHelena: Drömresan förstörde vår vänskap för alltid!

Vi åkte vidare och efter ett par kilometer ropade jag instinktivt till min man som körde bilen och pekade på andra sidan vägen en bit bort:

– Där är hon!

– Det kan inte vara möjligt, invände min man som inte är lika impulsiv som jag är.

Hon kan inte ha gått så här långt. Men jag stod på mig och vi stannade för att fråga. Det gjorde oss tyvärr inte klokare.

Lätta ditt hjärta: Här kan du lyssna på våra läsarberättelser i poddformat

I podcasten Lätta ditt hjärta får du ta del av vanliga människors berättelser om svåra och utmanande perioder i livet. Podden bygger på läsarberättelserna som i många år publicerats i Aller medias veckotidningar och på allas.se. Programledare är journalisten Elin Samuelsson som vid sin sida har psykologen och författaren Helena Kubicek Boye. Klicka här för att börja lyssna – eller tryck på play i spelaren nedan!

– Vi får ta med henne och åka tillbaka, sa jag.

– Tänk om det inte är hon, sa min skeptiske man. Vad gör vi då?

– Då får vi lämna henne här igen, svarade jag.

Problemet var att vi inte fick plats tre personer i bilen med all vår packning. Det slutade med att jag fick hoppa ur bilen och stuva in den okända kvinnan i stället, som konstigt nog inte protesterade mot att sitta i en okänd bil bredvid en okänd man.

Kvar vid vägkanten stod jag och väntade och hoppades att allt skulle gå bra. Detta var ju före mobiltelefonernas tid.

När min man kom tillbaka till turist­bussen med kvinnan blev han hyllad som en hjälte. Alla i bussen skramlade ihop pengar till hittelön. Vilken tur att jag var så envis!