Birgitta blev misshandlad som barn
Sverige var först i världen med att införa ett förbud mot aga 1979. Trots det blir tusentals barn misshandlade i Sverige varje år. Birgitta Stiefler är en av överlevarna.
– Jag minns inget från de första åren, men har tagit del av journaler där det står beskrivet hur jag blev slagen hemma, säger Birgitta som föddes 1965.
Hon läser ur ett utdrag från en hemutredning som socialtjänsten gjorde. Det står: ”Hemmet ger ett mycket slarvigt intryck. Moder och barn är ovårdade. Då föräldrarna dels är unga och då dels hygienen i hemmet fullständigt brister är det uppenbart att makarna inte utan råd och stöd tillfredställande kan vårda och fostra sina barn. Utredaren föreslår övervakning”.
Birgitta vet inget om när hon lärde sig gå eller när hon fick sin första tand. Men hon vet att hon föddes in i misär. Familjen sov utan sängkläder och använda blöjor slängdes in ett skåp varifrån det stank.
– Det var slag i ryggen och mot huvudet, man drog mig i håret. I journalanteckningar kan jag tyda att båda mina biologiska föräldrar skyllde på varandra, vem som gjorde vad mot mig, berättar Birgitta.
Det finns speciellt en händelse som påverkat henne, något som blev ett trauma och som Birgitta skulle få leva med resten av sitt liv. När hon var elva månader gammal körde en taxichaufför Birgitta till akuten eftersom hon fått kokande hett vatten över båda sina ben.
Taxichauffören har senare återgett händelsen i ett förhör där han beskrivit hur Birgitta satt skräckslagen bak i bilen. Men grät, det gjorde hon inte. Flickan hade bara suttit tyst. Och när mannen som körde taxin hade frågat mamman som satt intill sitt barn vad som hänt hade hon enligt chauffören svarat: ”Ungafan välte ut tevattnet”.
– När jag läste detta i efterhand har jag undrat varför jag satt så tyst i taxin. Mina brännskador var omfattande och av tredje graden. Varför skrek inte ett så litet barn av smärtan? frågar sig Birgitta retoriskt.
Inlagd sju månader
Efter brännskadan tillbringade Birgitta långa perioder på barnkirurgen på sjukhuset i Lund.
– Under ett och ett halvt år låg jag inlagd sammanlagt sju månader. På den tiden fick man inte ha sina föräldrar närvarande, eftersom detta hände innan man tagit till sig anknytningsteorins betydelse, berättar Birgitta.
Under de korta perioder Birgitta var tillbaka i hemmet fortsatte misshandeln.
– När jag inte ville äta upp maten knep man mig så hårt i kinderna att jag fick stora blåmärken, jag blev slagen i ryggen, nedslängd på golvet och det sparkades på mig, berättar hon.
Ett år efter brännskadan blev Birgitta tvångsomhändertagen och sattes på barnhem. Då hade även anmälningar från anhöriga gjorts om att misshandel förekommit i hemmet.
År 1967 blev Birgitta åter inlagd på sjukhuset för ännu en operation av sina brännskadade ben. En av sjuksköterskorna fann tycke för den lilla flickan. Hon hade två egna barn, men kände så starkt för Birgitta att hon till och med tog hem flickan till sig och sin familj.
I en ansökan skrev hon följande: ”Som sjuksköterska har jag haft hand om Birgitta under 1,5 månader medan hon var inlagd. Under denna tid har hon varit hemma hos oss ett par gånger och både min familj och jag har lärt oss hålla mycket av henne och önskar inget högre än att få lov att ta hand om henne”.
Bodde i fosterfamilj
Birgitta kan i efterhand tycka att det var väldigt märkligt att en sjuksköterska kunde ta med en av sina patienter hem sådär. Var det ens lagligt har hon frågat sig själv.
– Hon blev min fostermamma. Hon ville göra en god gärning och visste hur man skulle ta hand om mig och mina brännskador på bästa sätt. Jag tror att hon kände att hon ville rädda mig, oavsett vilka behov jag eller hennes övriga familjemedlemmar hade, säger Birgitta.
När hon flyttat in hos fosterfamiljen kände Birgitta sig i vägen för pappan i familjen. Han gjorde tidigt klart för henne att hon skilde sig från hans två biologiska barn.
– Flera gånger under uppväxten där kom det fram att min fosterpappa inte var intresserad av att ha mig i familjen. Han pratade sällan direkt till mig utan gick alltid via min fostermamma. Jag i min tur fick svara honom via henne, säger Birgitta.
Rädd om natten
Hon berättar att hon ofta kände rädsla och otrygghet om nätterna.
– Men jag hade inte kunnat bli den glada människa jag är i dag om det inte också fanns glädje och skratt i familjen. Jag har även fina minnen med mig från den här tiden, men om man tidigare har blivit misshandlad är det extra viktigt att miljön man kommer till är accepterande, inkluderande och fylld med villkorslös kärlek, säger Birgitta.
Vid två tillfällen, när Birgitta var 6 respektive 9 år, avsade fosterpappan sin roll som vårdnadshavare för henne.
– Vid båda dessa tillfällen påbörjades utredningar om var och hur jag skulle omflyttas. Efter flera vändor blev det trots allt ingen omflyttning, men efter det insåg jag ännu mer att kärleken i min fosterfamilj var villkorsbaserad. Rädslan för att inte få stanna kvar fanns alltid där.
Birgitta är övertygad om att hennes fostermamma tyckte mycket om henne men att hon inte hade förmågan att sätta sig in i det Birgitta hade varit med om innan hon kom till familjen. Fostermamman förstod inte att flickans trauman behövde helas, inte gömmas undan.
– Jag är övertygad om att hon ville väl och var en godhjärtad person, men hon hade ingen förmåga att förstå sina egna och andras tankar och känslor, menar Birgitta.
I sin bok Flickan med den grå klänningen beskriver Birgitta situationen mellan hennes fosterföräldrar så här: ”Jag ser en dysfunktionell familj där det rådde en maktkamp mellan två vuxna som agerade som två barn med tunnelseende och utan hänsyn till de som påverkades i deras omgivning”.
Birgittas tidiga år i livet präglades av misshandeln, avsaknaden av anknytning och tilliten till andra män-niskor. I fosterfamiljen pratades det inte om vad Birgitta varit med om som liten.
– Jag var kanske inget lätt barn, jag bar en stor sorg inom mig och hamnade i ett fack av oduglighet. Den där känslan av att aldrig duga, som många traumadrabbade lider av, lever jag med än i dag, förklarar hon.
Blev våldtagen
För ungefär femton år sedan drömde Birgitta en dröm som senare blev upphovet till titeln på hennes bok.
– Jag drömde så tydligt om en flicka som stod i hörnet av ett rum. Flickan uttryckte så mycket sorg och uppgivenhet. Hela bilden var grå, allt förutom flickans ljusa hår. När jag vaknade upp den morgonen upplevde jag att det var mig själv som jag hade sett i drömmen. Och jag minns att jag sa till mig själv att en dag ska jag ta tag i den där flickan, säger Birgitta och beskriver hur den lilla flickan med grå klänning fått gå vid hennes sida.
Under uppväxten och ända upp i vuxen ålder lärde hon sig att stänga av sina känslor. När hon som 16-åring åkte till Aten vaknade hon en morgon upp avklädd vid en motorväg. Då hade hon blivit drogad och våldtagen. Och som vuxen kvinna utsattes hon för övergrepp av en man.
– Jag har inte fått lära mig något om gränssättning eller egenvärde. Jag har sett mig själv som ett objekt som ska anpassa mig. Det har framför allt blivit synligt i kärleksrelationer, förklarar Birgitta. Visst är jag en stark person på många sätt, men tilliten till andra har blivit skadad i grunden.
I sitt arbete som sjuksköterska har hon ofta fått höra att hon har egenskaper som stabil och trygg, speciellt i situationer som är pressade.
– Jag har kanske lättare än andra för att känna lugn i kaos. Det sårbara i mig visar sig mest när någon kommer för nära, berättar hon.
Birgitta kommer åter in på ämnet anknytning och vikten av denna under sina första år i livet.
Se också: Frida Boisen blev misshandlad
– Anknytning handlar om att ge villkorslös kärlek och att som barn få lov att vara precis den man är i alla lägen, även om man gjort något fel, och känna sig älskad och trygg. Som barn måste man våga göra snedsteg och utmana sin omgivning. Det tillhör en människas biologiska utveckling. För några år sen tog jag mig an uppgiften att gå i egenterapi, när jag började fördjupa mig i litteratur om anknytning och trauman gick det långsamt upp för mig hur jag själv blivit påverkad. Saker och situationer fick sin rätta plats helt enkelt, förklarar Birgitta.
Funnit ett lugn
I dag mår hon ”helt okej”. Hon tycker om jobbet som sjuksköterska.
– Jag försöker prata med mina patienter och få dem att känna sig sedda. Mitt motto är att ge så mycket jag kan när jag har möjlighet och ork. En dag orkar inte jag, men då kanske någon annan i min omgivning orkar lite åt mig, säger Birgitta.
Birgitta har även utbildat sig till diplomerad livscoach, och hittat en djup glädje i att ha börjat skriva böcker.
– Under många år insåg jag bara på ett intellektuellt plan vilken skada jag tagit av min barndom. Men inte förrän jag tog tag i egenterapi genom skrivandet kunde jag ta in traumat på ett känslomässigt plan, säger hon.
Hon har funnit ett lugn inom sig och förlikat sig med att hon förmodligen inte kommer att leva med någon man igen. Hon blev ensamstående när hennes yngste son var ett halvår.
En överlevare
Birgitta ser sig inte som ett offer. Hon är en överlevare och uppmuntrar människor som blivit utsatta att prata om sina trauman. Hon menar att förr eller senare kommer känslorna ändå ikapp.
– Vi behöver sluta utgå ifrån de vuxnas perspektiv när vi tar hand om barn som farit illa. Som samhälle kan vi bli bättre på att ta hand om barn som är med om ofrivilliga separationer. Varje separation är ett trauma för ett barn. Som barn förstår man inte orsaken till att man blir lämnad eftersom man inte har förmågan till abstrakt tänkande, och man skuldbelägger sig själv. En skuld man sedan bär med sig i livet. Skam och skuld är en överlevares värsta demoner. Man kan lära sig att tygla dem, men då måste man först synliggöra dem.
Den lilla flickan med den grå klänningen vandrar fortfarande sida vid sida med Birgitta.
– Jag ignorerar henne inte och jag låter henne bli sedd och bekräftad. Jag tar upp henne i famnen ibland när hon behöver det. I min dröm om flickan minns jag hur jag lovade mig själv att en dag göra hennes röst hörd, och det har jag gjort nu.
Det här är Birgitta
Namn: Birgitta Stiefler
Ålder: 55 år
Familj: Två vuxna söner
Bor: I Lund
Yrke: Sjuksköterska
Aktuell med: Boken Flickan med den grå klänningen (Vulkan)