Bente förlorade sin livskamrat: ”Hon somnade in i min famn”
Hur skulle hon överleva utan sin stora kärlek?
En svag doft av te sprider sig i det lugna huset där två fyrbenta varelser slänger sig ner på mattan i skenet från den öppna spisen. På väggen hänger en tavla i blå och lila nyanser. Två kvinnor håller om varandra. Det är Bente och Aase.
Bente sätter sig vid köksbordet. Hon kavlar upp ena ärmen och visar en tatuering runt handleden som hon själv har formgivit. Den föreställer två hjärtan som inte kan nå varandra. Det ena på jorden, det andra i himlen.
– Jag hade aldrig tänkt att jag skulle ha en tatuering, men så blev det, säger Bente och ler.
Kärlek vid första ögonkastet
Bente och Aase möttes 1989. Bente var då nyutbildad ekonom och sökte jobb på vårdhemmet där Aase jobbade på som sjuksköterska.
– Hon var den första jag mötte när jag kom in i korridoren. Man kan faktiskt säga att det var kärlek vid första ögonkastet, säger Bente.
Därefter gick det snabbt framåt. De levde ett aktivt liv. De tyckte mycket om att laga god mat och tog tillfället i akt att fira högtider och annat – faktiskt allt som kunde vara en anledning att samla folk och ha det trevligt en stund. Även om båda var förtidspensionärer på grund av olyckor, så var livsglädjen och optimismen stor hos dem.
– Vi hade ett mycket bra liv på alla sätt. Det var faktiskt det som kännetecknade oss, att vi var rika på det som betyder något.
En tår rinner över Bentes kind.
Den värsta nyheten
I mars 2018 blev parets liv helt omkullkastat. Aase hade besvärats av ryggsmärtor en längre tid och genomgick flera undersökningar i januari 2018. I mars blev de kallade till samtal om resultaten.
Aase hade drabbats av lungcancer och prognosen var dålig. Cancern hade spridit sig till de flesta av Aases inre organ och läkarna uppskattade att hon hade maximalt två–tre år kvar att leva.
Håller du på att dö ifrån mig nu?
Beskedet chockade dem båda. Det gick snabbt utför. Aase visade sig vara ännu sämre än läkarna först trott och växlade mellan att vara hemma och inlagd på sjukhus. Bente stod trofast vid hennes sida och försökte sköta allt praktiskt samtidigt som hon försökte uthärda sorgen och smärtan som genomsyrade hennes liv. Hon insåg att tiden med livskamraten var knapp, men hon hade svårt för att prata med Aase om det.
– Hon var väldigt lugn och tystlåten. Det var väldigt svårt för henne att uttrycka det med ord. Jag tror hon var rädd för bryta ihop och förlora kontrollen över sig själv, berättar Bente.
Tillståndet förändrades drastiskt
I slutet av maj var Aase så sjuk att det bara var frågan om när hennes kropp skulle ge upp. De två–tre åren som läkarna trodde hon hade kvar blev några få månader. Även om Aase själv önskade att hon skulle få dö hemma så var det inte möjligt på grund av hennes tillstånd. Hon blev akut inlagd på onkologiska avdelningen en söndag i juni och inom loppet av en vecka förvärrades Aases tillstånd drastiskt.
Bente frågade direkt Aase:
– Håller du på att dö ifrån mig nu, Aase?
Aase förnekade att det var så och Bente vågade lämna sin kärleks sida och åka till deras hem. Snart fick hon dock en känsla att hon borde åka tillbaka till sjukhuset.
– Jag kände att jag bara måste dit. Jag vet inte hur, men jag bara visste att jag måste åka.
Ett sista farväl
Bente var vid Aases sida och de fick sagt att de älskade varandra innan Aase gled in i medvetslöshet. Hon fick medicin som höll henne lugn och så sov hon. Timmarna gick och natten kom. Bente var ensam med Aase i rummet och klockan närmade sig halv ett på natten.
– Jag hade hållit mig vaken i flera dygn och var så trött. Två sängar stod intill varandra och jag tänkte att jag kunde vila mig lite i sängen bredvid den som Aase låg i. Jag la mig nära henne och somnade. Då tror jag att hon fick ro att släppa taget, berättar Bente.
Den 7 juni 2018 somnade Aase in i Bentes famn. De efterföljande dagarna var som i en dimma och Bente gick runt som en zombie. Hon valde att ta hem Aase till deras gemensamma hem i en öppen kista. Det var viktigt för Bente att förverkliga Aases önskan om att dö hemma, även om omständigheterna hade satt stopp för den ursprungliga planen.
– Vi placerade kistan i sovrummet vid sidan om sängen. Djuren skulle få ta avsked, för de hann inte göra det innan hon fördes till sjukhus. Grannar och vänner kunde också komma förbi och dricka en öl innan vi sa adjö till henne, berättar Bente.
Saknaden gjorde fysiskt ont
Efter Aases död var det många praktiska saker som måste lösas inför begravningen.
– Jag blev helt manisk. Man är som en maskin som bara fixar saker. Egentligen var jag ju dödstrött. Jag kunde inte heller äta. Egentligen orkade jag ingenting, men jag gjorde det i alla fall.
Efter begravningen märkte Bente på riktigt hur den tunga och oundvikliga sorgen drabbade henne. Hennes livskamrat sedan 30 år hade ryckts från henne och saknaden gjorde fysiskt ont.
För första gången i sitt liv upplevde hon att det var en kamp att komma ur sängen. Hon beskriver det som att befinna sig i ett glas med grumligt vatten och ha ett sugrör som knappt nådde över vattenytan att andas genom.
– Jag upplevde en fruktansvärd fysisk smärta. Sorgen gjorde så ont. Varför skulle jag stiga upp? Vad var meningen med livet? I början överlevde jag bara – jag var nere på botten och vände. Lyckligtvis hade jag mitt sunda förnuft, även om det kändes meningslöst.
Bente insåg snabbt att sorgen över Aases död var större än hon klarade av att hantera. Även om hon hade ett starkt socialt nätverk av vänner, familj och bekanta runt omkring sig så behövde hon mer hjälp. Aases död hade skakat om hennes livsvärderingar i grunden och hon stod inför en uppgift som hon inte hade varit med om förut.
– Det var ett helt okänt område. Ett nytt sammanhang som jag aldrig befunnit mig i tidigare. Något som jag ofrivilligt blev inkastad i med huvudet före.
Pratade med andra som drabbats
Hon bokade tid hos en psykolog och sökte även upp en sorggrupp för personer som förlorat en make eller maka i cancer. Här fick hon träffa människor som varit med om samma sak och hade samma outhärdliga sorg som hon.
– Det kändes fint att möta likasinnade som hade samma tankar som jag. Jag upptäckte att jag inte var ensam.
Utöver detta fick hon också kontakt med en sorgegrupp inom kyrkan.
Ljuset och glädjen har återvänt
Även om det var svårt – och Bente inte kunde anpassa sig till sitt nya liv var det viktigt för henne att fortsätta kämpa och ha som målsättning att återfinna glädjen i livet igen. För att Aases liv inte skulle vara förgäves måste hon ta tag i och lösa några av de uppgifter och problem som hon stötte på.
– Jag var helt övertygad om att jag måste fortsätta gå även om jag bara orkade krypa. Jag kunde inte riskera att tappa taget om livet.
Efterhand som tiden gick blev det gradvis enklare för Bente att kliva ur sängen på morgonen. Sorgemonstret som hittills hade hållit henne i ett hårt grepp lossnade långsamt och gav mer plats till glädje och ljus. Även om hon ofrivilligt hade fått ett nytt livsvillkor så höll hon fast vid att hitta meningen i det som kändes meningslöst.
– Jag minns känslan att kliva upp ur sängen och äntligen ha lust att göra det. Det är pyttesmå steg, men det är viktigt att ta dem.
Engagerar sig för andra
Det har nu gått drygt sex år sedan Aase gick bort och Bente förlorade sin livspartner. Sorgen över Aases död är numera en del av Bentes liv och ett nytt livsvillkor.
Vardagen fylls nu av meningsfulla göromål. Ett av dem kallas Face cancer – ett projekt som är kopplat till universitetet i Odense. Syftet är att ta hand om anhöriga till cancerdrabbade. Precis det som är viktigt för Bente. Hon hade önskat att det funnits ett professionellt nätverk när hennes värld fullständigt rasade. Både när Aase var sjuk och efter hennes död.
– Vissa får inte i gång sina livshjul igen efter att ha förlorat en närstående. Tänk om man kunde starta något tidigare i processen för anhöriga, säger hon.
Utöver engagemanget i Face cancer så är Bente också volontär i den lokala kyrkan där de just nu håller på att skapa en sorgegrupp för barn.
Bente bor fortfarande i parets gemensamma hem i danska Hasmark på Fyn tillsammans med hennes och Aases älskade hundar, Silja och Merle. Förutom engagemanget i de olika projekten så umgås hon med vänner, familj och bekanta. Hon håller också fast vid det som hon och Aase brukade tycka om att göra, bland annat campa, odla frukt och grönt i trädgården – och snart kommer ett växthus på plats på baksidan.
– Jag försöker fylla mitt liv med saker som skänker mening. Jag är mycket tacksam för var jag är i dag. Ljuset och glädjen har återvänt till min vardag. Även om Aase inte längre finns här så får jag ju göra det på mitt sätt, säger Bente och ler varmt.
Svensk bearbetning: Lisa Södergren