Åsa Popp: Äntligen kan jag vara mamma på riktigt

Värmen har på allvar kommit till västkusten och Åsa Popp, 39 år, njuter i fulla drag av att vara mamma till två friska tvillingpojkar som precis fyllt tre år. Själv har hon efter operationen i höstas nästan återhämtat sig helt.

Efter reklamen: Åsa fick tvillingar efter 22 missfall – blev sjuk efter förlossningen

– Jag blir fortfarande hjärntrött om det är för mycket liv och rörelse runt mig, men jag kan jobba halvtid igen och jag kan måla lite nästan varje dag, säger Åsa som i sommar äntligen kan delta i tre utställningar med sin konst.

Konstnärsateljén har hon intill huset i Solberga vid Kode där hon bor tillsammans med sin sambo Carl-Oscar Nyqvist, 38, och sönerna Adrian och Anthony och det är där vi gör intervjun med henne.

Här bor familjen naturskönt och det är bara knappt sju minuters cykeltur ner till havet.

Bristen på regelverk kan ställa till det.

relationerHur funkar det att använda surrogatmamma i Sverige?

– Vi stortrivs här, säger hon. Carl-Oscar och jag träffades 2011. Jag bodde då i stadsdelen Majorna i Göteborg och han bodde i Kungälv. Han kunde inte tänka sig att flytta till storstan och jag ville inte flytta till Kungälv så lösningen blev att vi letade efter ett hus istället.

Redan året därpå hittade de huset i Solberga som de har renoverat. Samtidigt kände de båda att de ville bilda familj och skaffa barn.

– Jag hade ganska lätt för att bli gravid, men när jag gick över tolfte veckan hördes plötsligt inget hjärtljud längre. Fostret hade dött. Samma sak hände mig under de tre första graviditeterna.

Fick mer än 22 missfall

Trots missfallen försökte de på nytt och på nytt… Åsa fick över 22 missfall. Hon och Carl-Oscar gick genom en utredning, men den visade inte på något anmärkningsvärt.

– Jag slutade räkna missfall när det blev 22 stycken. Jag är ganska envis av mig och jag ville verkligen ha barn. Vi försökte hitta vad det kunde vara för fel på mig och fick kontakt med en läkare som ledde en studie om missfall.

Så starkt att berätta!

nöjeSarah Dawn Finer orkade inte leva längre – gick i tung terapi efter förlossningen

Det hjälpte inte Åsa, men kontakten med läkaren ledde till att hon fick kontakt med en specialist i England där hon fick gå igenom en undersökning och lämna ett 20-tal olika prover.

– Men man kom bara fram till att jag hade ett mycket aktivt immunförsvar. Jag fick en medicin som skulle dämpa mitt immunförsvar. Men den kostade 10 000 kronor per dos och den funkade inte. Jag fick missfall trots att jag tog den.

Den långa kampen för att bli gravid och de ständiga motgångarna med missfallen slet på Åsa. Hon gick in i väggen och blev sjukskriven under ett och ett halvt år från jobbet som IT-säljare.

Ville försöka med provrörsbefruktning

Samtidigt började hon och Carl-Oscar misströsta om att hon någonsin skulle kunna bli gravid och få behålla ett barn på den naturliga vägen.

– Vi bestämde oss för att försöka med provrörsbefruktning , IVF, och jag blev gravid med tvillingarna vid första försöket.

Men Åsa och Carl-Oscar vågade inte ta ut någon glädje i förskott. Alla de tidigare missfallen gjorde att de var försiktiga och de såg med oro fram mot den kritiska vecka tolv.

– Jag fick en kraftig blödning runt den veckan och då fick jag panik eftersom jag fruktade att jag fått missfall på nytt. Jag fick komma in akut till IVF-kliniken, men där visade ett ultraljud att båda fostren var vid liv.

Det blev en mycket jobbig graviditet för Åsa. Hon var nästan konstant illamående, drabbades av gallstensanfall och var sjukskriven under hela graviditeten. Men det vägdes upp av hennes glädje över att äntligen bli mamma.

– Jag fick förvärkar redan i vecka 30. Jag bokades in vecka 35 på förlossningsavdelningen eftersom min kropp hade tagit mycket stryk och jag behövde hjälp att startas igång.

Mådde konstant dåligt efter förlossningen

Förlossningen gick bra och den första juni 2018 föddes tvillingpojkarna. Men Åsas glädje över att ha fått två välskapta barn förbyttes snabbt i smärta, rädsla och chock.

Direkt efter förlossningen drabbades hon av en intensiv värk i kroppen och hon kände sig yr.

– Det var hemskt. Det kändes precis som när man var tonåring och drack för mycket alkohol för första gången. Jag var sängliggande de första fem dygnen efter att pojkarna fötts och kunde inte göra någonting. Calle fick byta blöjor på dem.

Inte ens när Åsa skrevs ut från sjukhuset och fick komma hem kunde hon känna någon glädje över att hon blivit mamma. Hon mådde konstant dåligt och var tvungen att samla all kraft för att orka sköta sina sysslor som nybliven mamma.

– Jag bröt ihop. Jag hade två underbara barn och var ändå deprimerad. Det var fruktansvärt. Jag hade ont i axlar och höfter och kunde inte göra så mycket.

Till slut var det en läkare som efter omfattande undersökningar kunde ge Åsa rätt diagnos.

Det visade sig att hon lider av den ärftliga bindvävssjukdomen Ehlers Danlos-syndrom (EDS). Det är en sjukdom som yttrar sig genom försämrad hållfasthet och ökad töjbarhet i senor och ligament i kroppen och även som förändringar i skelett och inre organ.

– Det var troligen bindvävssjukdomen som var orsak till alla missfallen jag drabbades av, säger hon.

Fick ett nytt chockbesked

Men trots medicin och sjukgymnastik blev Åsa inte bättre, snarare tvärtom.

– Jag var så yr ibland att jag bara kunde ligga ner på golvet. Jag kände mig ständigt svimfärdig och om jag blundade när jag stod upp ramlade jag omkull.

Det gjorde att hon inte vågade bära sina barn eller göra saker tillsammans med dem som andra nyblivna mammor.

– Calle fick dra ett tungt lass. Det var han som fick gå upp på nätterna och ge våra söner mat eftersom jag hade ett så stort sömnbehov på grund av min sjukdom.

Åsa blev sämre och sämre. Hon fick neurologiska symptom och förlorade känseln i vänster sida av ansiktet. Efter flera läkarundersökningar fick hon till slut hösten 2019 gå igenom en magnetröntgen av hjärnan.

Då kom nästa chockbesked:

– En del av min hjärna hade flyttat på sig. Jag fick veta att min lillhjärna hade sjunkit ner och att den hade för liten plats i baksidan av min skalle. Det var det som orsakade all smärtan och yrseln.

En medfödd missbildning, kallad Arnold Chiari, hade gjort att Åsas lillhjärna tryckts ner i en öppning i skallbenet där endast ryggmärgen normalt ska passera.

– Missbildningen blev värre på grund av bindvävssjukdomen EDS och när jag födde barnen blev det värre. När jag krystade trycktes lillhjärnan ännu längre ner. Om man vetat detta tidigare borde jag ha blivit förlöst med kejsarsnitt, men i Sverige finns det inga sådana rekommendationer.

När lillhjärnan trycktes ner kunde inte spinalvätskan cirkulera som den skulle och det orsakade Åsas symptom.

relationerPapporna Johan och John: Lyckan var total när Miriam kom till oss

Operationen ställdes in på grund av pandemin

Listan på hennes symtom när hon mådde som sämst är lång. Hon hade nacksmärtor, balansproblem, känselbortfall i ansiktet, ryggont, känselnedsättning i armar och ben, muskelsvaghet, huvudvärk, yrsel, problem med syn och hörsel, sömnsvårigheter, lågt blodtryck och enorm trötthet.

– Det blev bara värre och värre, men det värsta var nedstämdheten. Jag kände mig inte glad på flera år och jag orkade knappt prata med någon utanför familjen.

Åsa fick en tid för operation efter fyra månader, men den blev till hennes besvikelse inställd på grund av coronapandemin.

– Under tiden jag väntade blev jag även skakig i händerna och till slut kunde jag knappt måla längre. Det var en jättemärklig känsla. När jag drog penseln åt höger trodde hjärnan att jag drog den åt vänster.

– Men jag tvingade mig själv att måla ett par timmar varje dag. Jag kände att det var mitt målande som gav mig energi, som fick mig att må fysiskt och psykiskt bra.

I dag är hon tacksam för att hon tvingade sig själv att måla under coronaisoleringen. Det gjorde att hon klarade av de allt värre sjukdomssymptomen. Samtidigt fick hon kraft att orka vara en mamma och partner.

Den tionde november förra hösten var det äntligen dags för den efterlängtade operationen.

– För att kunna göra det var kirurgen tvungen att ta bort en del av skallbenet och knipsa bort det som tryckte ner lillhjärnan. Jag låg inlagd i fem dygn och när jag åkte hem mådde jag bättre än jag gjort på många år. Smärtan i huvudet var borta och jag hade inte längre några balansproblem.

Har hur mycket energi som helst nu

Hon skrev själv om förändringen på Facebook en vecka efter operationen:

”Igår fick mina barn träffa sin mamma för första gången i deras liv. Igår fick jag träffa mina barn. På riktigt. Den där känslan som alla pratar om, som dom får när dom fött barn och blir alldeles överväldigade utav kärlek till detta nya liv. Den fick jag igår”.

Hon beskriver åren fram till den förlösande operationen som en känsla av att vara levande begravd.

– Jag insåg aldrig hur ont jag hade förrän det slutade göra ont. Efter operationen kändes det som tankarna flög fram och att jag hade hur mycket energi som helst. Jag tycker allt känns lätt igen.

Men hon är medveten om att hon fortfarande lider av bindvävssjukdomen EDS och att det finns en liten risk att lillhjärnan sjunker ner i ryggraden på nytt.

– Därför måste jag vara noga med att ta min medicin, träna och sköta mig för att min kropp ska fungera hela mitt liv.

Nu ser hon fram mot en lång och skön sommar med tvillingsönerna och sin sambo Carl-Oscar på Västkusten och i Göteborgs skärgård. Det blir den första sommar på flera år som hon verkligen kan koppla av och bara njuta utan att oroa sig för barnlöshet och sjukdomssymptom.

I sommar har hon dessutom tre utställningar på Orust där hon visar upp sin konst.

– Jag har målat ganska mycket sedan jag opererades och har mycket att ställa ut. Om jag tidigare körde på ettans växel så kan man säga att jag nu har lagt i femman, säger hon med ett skratt.