Ärkebiskop Antje Jackelén: Tiden på sjukhuset har präglat mig

När vårt land befinner sig mitt i en andra Corona-våg träffar jag ärkebiskop Antje Jackelén över en kopp te och gott fikabröd i hennes hem, ärkebiskopsgården i Uppsala. För ett kort tag sedan släppte hon boken ”Otålig i hoppet” och den kunde väl inte kommit ut vid en mer läglig tidpunkt än nu. Vår värld befinner sig i en stor kris och i egenskap av ledare för Sveriges största organisation (Svenska kyrkan har cirka 6 miljoner medlemmar) bär ärkebiskopen på ett stort ansvar.

– Jo, det är klart att jag känner ett ansvar att ge vidare nycklar om hopp och livsmod till alla, inte minst i dessa tider, förklarar Antje som emellanåt kan fråga sig själv ’Gör jag verkligen rätt saker?’ Det finns ju hur mycket som helst att göra, men jag är inte ensam vi står ju alla tillsammans i detta som kyrka.

Digitala gudstjänster och andakter

– Under den här perioden handlade vår främsta utmaning om hur vi som kyrka kunde ställa om istället för att ställa in. Där har vi till exempel blivit tvungna att digitalisera andakter och gudstjänst. Dessutom har vi flyttat en hel del av kyrkans inne-aktiviteter och lagt dessa utomhus istället. Nästa utmaning blev hur vi skulle orka hålla ut. Ingen har ju kunnat veta hur länge den här pandemin kommer att vara.

relationerOve förlorade halva sin familj: Cancern tog min dotter och min fru

– Den senaste utmaningen, då regeringen gick ut med att man endast fick träffas åtta personer, blev tuff, säger ärkebiskopen och syftar specifikt på begravningstillfällena. Det blev obarmhärtigt för familjer och släkter att välja ut vilka av de närmsta som fick komma eller inte. Därför blev jag väldigt lättad då regeringen gjorde ett undantag för begravningar och att man numera får samlas tjugo personer.

Ärkebiskopen berättar hur hon försöker bidra med hopp och livsmod i denna oroliga tid och i skuggan av pandemin.

– Min största uppgift är att vara lyhörd. Jag vill kunna ge något i samtalen med de människor jag möter, hjälpa dem att se vidare och djupare. Men det är även viktigt att förmedla verktyg och hjälpa den som behöver att sätta ord på det som oroar. När vi klär våra känslor i ord försvinner en del av det otäcka. Det handlar om att dra fram mörkret i dagsljuset, säger hon och berättar att chattar och samtal till jourhavande präst på 112 har fördubblats under pandemin. Hon menar att detta pekar på den oro många känner nu och att väldigt många söker efter hjälp och hopp.

Antje Jackelén föddes i Tyskland

Antje är född och uppvuxen i dåvarande Västtyskland och redan som litet barn var hon väldigt vetgirig och nyfiken. Antjes vetgirighet tillsammans med ett stort behov av att utmanas gjorde att hennes föräldrar lät henne börja i skolan ett år för tidigt.

– Det var mormor som sa att ’Flickan måste till skolan, hon måste börja nu’, så visst upplevdes jag nog som vetgirig, berättar ärkebiskopen.

Se också: Nicolas, 4, överlevde tack vare ett annat barns hjärta

Efter reklamen: Nicolas, 4, överlevde tack vare ett annat barns hjärta

Antje bodde i Västtyskland tills några dagar efter att hon fyllt 18, därefter flyttade hon för ett drygt år praktiskt arbete till Schweiz. Hon återvände sedan för studier i Tyskland innan hon som 22-åring kom till Sverige. Att bli präst var inget hon gick och drömde om som liten, snarare beskriver hon det som en process. Men hon lyfter fram en tid i sitt liv då hon för första gången började fundera kring de lite större frågorna. När hon var fyra år hamnade hon på sjukhus.

– På den tiden lämnades man som barn utan sina föräldrar på sjukhuset och jag blev kvar i fyra veckor. Det pratades mycket över huvudet på mig och jag visste inte riktigt vad som sades. Det var en rätt otäck upplevelse. Jag minns att det kändes ensamt, men jag tänker att jag uppenbarligen hade en hel del tid att fundera över både stora och små frågor.

Antje fortsätter:

– I början handlade sjukhusvistelsen om komplikationer som uppstod på grund av dåliga halsmandlar. Mitt hjärta påverkades och därför behövde jag stanna på sjukhuset så länge, säger Antje.

Hon blev därefter bunden vid sängen även hemmavid under så lång period att hon blev tvungen att lära sig gå på nytt.

– För en 4-åring, som helst av allt bara vill springa omkring, var detta en frustrerande lång tid men det gav mig troligen mycket tid att tänka. I efterhand kan jag tänka mig att denna period betytt en hel del för min utveckling.

Antje Jackelén har alltid trott på Gud

Sin tro på Gud har Antje haft så länge hon kan minnas.

– Jag har haft förmånen att växa upp i en familj där tron varit en självklar del av livet. Vi har bett aftonbön och bordsbön, jag har gått i söndagsskola och läst barnbibeln. Tidigt fascinerades jag av bibelns alla berättelser, säger Antje. Men trots att tron fanns där naturligt, utan att man egentligen satte ord på den inom familjen, var det först under konfirmationen som Antje kände att tron fördjupades.

– Vid konfirmationen minns jag att prästen vid ett speciellt tillfälle citerade bibeln. Han sa ’Gud har börjat ett gott verk i dig och ska också fullborda det’. Det där bibelordet grep tag i mig på ett speciellt sätt, säger Antje som då insåg att ’hon var indragen i något’.

Ärkebiskopen passar på att ta sig en tugga av den goda kakan som är täckt med kolasås. Och hon tar sig en klunk kaffe innan hon fortsätter att berätta hur tron påverkar allt.

– Min tro på Gud är det jag innerst inne litar på, säger Antje som menar att alla människor bär på en slags tro inom sig, även om den ser olika ut. Och hon betonar vikten av att vårda sin tro för att kunna se en mening med sitt liv och för att ha möjlighet att ge svar på de frågor som de flesta av oss bär på, som ’Duger jag?’, ’Är jag älskad?’ och ’Vad är meningen?’. Att kunna känna en mening i kristid är ett stort behov som de flesta av oss har.

relationerStickningen vände livet för Lotta: ”Blev en terapi för mig”

Mer tid tillsammans

Antje delar in det vi kallar kris i tre olika tidskategorier; Orons, besinningens samt lärandets tid.

– Oron handlar om hur vi känner inför att vi själva eller våra närmaste skulle drabbas av viruset. Men vi känner även en oro för samhällsutvecklingen och för hur de svaga och utsatta ska drabbas. Vi kan inte ta bort oron. Däremot kan vi omvandla rädslan till omtanke och kärlek. Kristider är dessutom en ’tid av besinning’, vilket gör att när du blir tagen ur din vardagslunk, får bromsa upp och har tid att ställa dig frågor som ’Vad är viktigast?’ och ’Hur vill vi leva vårt liv med varandra?’. Men också en tid då vi kan fråga hur vi vill leva inför och med Gud, säger Antje.

Hon förklarar även att då möten, konserter, kultur- och sportevenemang ställs in blir det mer tid hemma. Många upplever denna tid som tråkig och långsam, men den innebär även mer tid tillsammans som familj.

– Jag känner till par som hittat tillbaka till varandra, där den här tiden varit positiv för relationen. Men dessvärre vet jag att den dessutom lett till mer bråk och våld i hemmiljö. Barn och kvinnor som lever i otrygga hem har blivit mer utsatta än tidigare, säger Antje och fortsätter att beskriva den tredje kategorin som ”lärandets tid”.

Hon menar att den som lärt sig leva med en stor ovisshet har lärt sig det största. Hon citerar filosofen och teologen Sören Kierkegaard: ’…att lära sig ängslas är ett äventyr som varje människa måste igenom för att hon inte skall bli förtappad genom att hon aldrig ha erfarit ångest eller sjunkit ned i ångesten; den som har lärt sig att känna ångest på rätt sätt, han har lärt sig det största’.

Kyrkans uppgift i kristid

På frågan hur en kyrka bör agera i kristider svarar ärkebiskopen att det handlar om att ’vara just en kyrka’. Det aktiva lyssnandet i det individuella mötet är självklart alltid viktigast. Den grundläggande uppgiften är att fira gudstjänster, undervisa, utöva diakoni och missionera. Formerna förändras under en kris, men stabiliteten i innehållet förändras inte, säger hon.

relationerUmgås coronasäkert – två familjer berättar hur de minskar smittrisken

Antje tycker överlag att den andliga utvecklingen får för lite utrymme i vårt samhälle.

– Vi strävar efter ekologisk, ekonomisk och social hållbarhet, men vad har hänt med den andliga hållbarheten i vårt land? Trots att det i svensk lag, i form av barnkonventionen, sägs att alla barn har rätt till andlig utveckling, vet många inte ens vad andlig utveckling betyder.

Har du funnit något nytt intresse under krisen?

– Tidigare i livet hade jag en period då jag bakade allt bröd själv. Detta kom jag ifrån ett tag, men nu under pandemin köpte jag vid ett tillfälle en sådan där surdegs-start. Och jag kom på att det är ju något som måste matas och bakas med jämna mellanrum. Så nu bakas det varje vecka nya surdegsbröd. Det här nyvunna intresset passar ju bra eftersom jag har många fler dagar hemmavid numera. Vanligen reser jag väldigt mycket, men sedan pandemin bröt ut har jag endast haft två hotellnätter. Livet har inte förändrats bara mentalt, utan även praktiskt. Men det har även öppnat upp nya sätt att leva på. Igår höll jag till exempel en föreläsning för över hundra människor i Chicago med omnejd då jag satt framför skärmen här i ärkebiskopsgården. Jag hade annars inte flugit till Chicago för en föreläsning, så krisen ger även utrymme för nya möjligheter.

Finns det någon trend i hur vi pratar om vår tro idag?

– Den tro som blir synlig i media är inte alltid den bästa eller mest sunda tron. När det talas om tro i till exempel tv-nyheter eller dokumentärer handlar det ganska ofta om trons avarter, till exempel tro som används för att motivera terrorism eller patriarkalt förtryck av olika slag.

relationerAnn flyttade ihop med sin exman och hans nya fru Inger

Vad tror du att den främsta oron handlar om för dig och för de flesta av oss?

– Att som jag, bäras av ett hopp, innebär inte att varje dag är en toppendag för mig. Jag försöker som de flesta att härbärgera såväl vrede, ödmjukhet och mod. Jag har, i hoppet, både brutit ihop, men också rest mig. För till ödmjukheten hör även att ha tålamod med sin egen svaghet och ta hand om sig själv i detta. Ingen av oss är på topp jämt, men vi behöver inte vara kvar i mörkret när vi ser att det finns ett hopp och när vi lärt oss öva på att se hoppet. Jag tror att oron ser helt olika ut, dels individuellt men också över tid. Personligen tycker jag ens oro kan växla ganska fort i dessa tider. Ena dagen känner jag inte så stor oro för att jag själv ska bli drabbad av viruset. Men så drabbas någon närstående och man inser hur sårbara vi alla är i den här krisen. Så visst är vi oroliga för vår egen och våra närståendes hälsa, men också för vår ekonomi och jobben. I förlängningen känner jag dock, och väldigt många med mig, mer oro för till exempel klimathotet och situationen för människor på flykt.

Vad ger dig livsglädje?

– Jag blir lycklig när jag upplever att hoppet stärks och när jag känner gemenskap. Vi lever tillsammans med fyra relationer – till människor, till oss själva, till naturen och till Gud. Ju mer levande alla dessa relationer känns, desto lyckligare är vi.

När skulle du säga att du själv gick igenom en personlig kris?

– De där veckorna på sjukhuset påverkade mig nog väldigt mycket, inte bara då medan jag låg inne, utan även senare i livet. Sviterna av den där operationen gjorde att läkarna fokuserade väldigt mycket på mitt hjärta. Och jag fick en hel del restriktioner för hur jag skulle förhålla mig. Ibland var det som om ett rum stängdes för mig. Läkarnas restriktioner och varningar påverkade min barn- och ungdomstid.

relationerLouise föddes med nästan alla ben sin kropp krossade

Hur mår du idag, jag tänker på ditt hjärta?

– Det växte bort under tonåren. Jag mår bra idag.

Hur och när träffades du och din man? Vad är, enligt dig, kärnan i en kärleksfull relation?

– Vi träffades på en teologisk konferens i Uppsala – bara ett 50-tal meter från där vi bor nu.

– Kärleken kan uttryckas på så många olika sätt. Kanske så här; uppmärksamhet, uppskattning, förlåtelse och förväntan?

Hur tror du att han upplever det att vara gift med Sveriges ärkebiskop?

– Han gläds med mig och han kämpar tillsammans med mig.

Hur vill du beskriva dig själv som mamma, vilka är de viktigaste ”verktygen” du velat förmedla i din uppfostran?

– Det är en mångbottnad fråga! Egentligen det att barnen kan blomstra i alla de fyra relationerna (till skapelsen, medmänniskor, sig själv och Gud). Fast så tydligt såg jag det inte som ung mamma …

Tror du att den här pandemin har fört oss svenskar närmare eller längre ifrån varandra?

– Det återstår att se.

Så till sist, hur omvandlar vi då vår oro till hopp?

– Genom att visa kärlek och omtanke. Jag tycker omtanke är ett väldigt vackert ord. Det betyder att vi behöver tänka på flera olika sätt: tänka om och om igen, helt enkelt. Hoppet är en kraft som vi kan finna i till exempel bönen och genom att ha Jesus som förebild. Men även genom de bibliska berättelserna. Och i psalmboken går det att finna förtätad livs- och troserfarenhet. Våra psalmer speglar en enorm visdom. Se till exempel på psalmen ”Den blomstertid nu kommer”. Den ger oss inte bara sommarkänslor utan uttrycker dessutom en erfarenhet av liv och tro. En sådan psalm innebär en trygghet och är en stor skatt för många.

samhälleHanna Widerstedt sålde sex och strippade i Berlin – berättar själv

Vad drömmer du om?

– Jag drömmer om en hållbar framtid för våra kommande generationer. Min önskan är också att fler människor i vårt land ska upptäcka kristen tro som livsviktigt och livsavgörande. Att fler ska få tillgång till trons stora skatt som jag menar är avgörande för att känna hopp och livsmod. Som ärkebiskop tillhör det mitt ansvar att nycklarna till denna skatt ges vidare. Allt annat vore ett svek.