Annelie: Jag var tvungen att bryta med min barndomsvän
Hanna och jag gick i parallellklass på högstadiet och jag tyckte att hon var så rolig. Det var något vilt och oberäkneligt över henne, något respektlöst och fritt.
Då visste jag inte något om Hannas hemförhållanden. Långt senare förstod jag att kvinnan som plockat burkar på stan var hennes mamma och att hon efter att mamman gått bort fick bo i fosterhem i tonåren eftersom hon inte hade några anhöriga.
Pappan hade redan tidigare flyttat till en annan stad och var inte kapabel att ta hand om ett flickebarn.
Nu undrar jag hur det kändes att vara så ensam i livet. Kanske var det en av orsakerna till att Hanna så tidigt träffade den man som blev hennes dotters far.
Hon fick en akademisk utbildning
En stor bullrig man, van att bli lyssnad på, inte motsagd. Han kuvade Hanna och den roliga, vilda och fria varelsen försvann.
Jag flyttade efter gymnasiet och studerade på annan ort i många år. En bit in i yrkeslivet när jag återvänt till hemstaden mötte jag Hanna igen.
Hon var då i en ständigt pågående konflikt med sin numera före detta man. Men det verkade som att hon var på väg mot ett självständigare och lyckligare liv.
Hon borde ha lämnat honom långt tidigare, men hade stannat eftersom de skulle ha barn.
De där åren när jag hade återvänt hem var det en hel del fester, framför allt på sommaren och vi hade mycket skoj. Vi var några som bodde i stan och andra som bara var hemma över sommaren.
Hanna var den enda som hade barn, men dottern Ellen var mest hos sin pappa, eftersom Hanna varit sjuk under långa perioder.
Hanna ville att dottern skulle bo med henne, men det ville inte pappan och det gav honom förstås makt att fortsätta påverka hennes liv.
Under den här tiden lyckades Hanna trots allt genomföra en akademisk utbildning.
Om hon hade haft rätt medicinskt stöd hade kanske inte allt det där jobbiga hänt. Det kunde ha blivit så bra.
Hanna träffade en ny man
De första studieåren hade Hanna ett förhållande med en av de snällaste människor jag känner. Elias dyrkade Hanna och ville både henne och hennes dotter väl.
När Hanna och Elias separerade förstod vi andra aldrig riktigt varför. Det sägs ju att man inte kan älska någon annan om man inte älskar sig själv. Var det så för Hanna? Kände hon sig inte värd att älskas?
När Ellen fyllde tolv år bestämde hon sig för att hon ville bo med sin mamma. Men hon var svår att styra och Hanna var för snäll. Bråken med pappan började om.
Ellen flyttade fram och tillbaka och lärde sig snabbt att spela ut föräldrarna mot varandra och bodde där det gynnade henne för tillfället.
Jag besökte Hanna och Ellen ibland men hade hela tiden en känsla av att det inte stod rätt till.
Så träffade Hanna Sven som inte var från stan och inte visste något om hennes bakgrund. De möttes på en buggkurs och Hanna var som en nyförälskad tonåring.
När vi andra fick träffa Sven tyckte vi genast om honom. Jag hade vid det här laget fått barn och väntade barn igen.
Sven var barnkär så jag undrade om de skulle skaffa barn, men Hanna var tveksam eftersom hon drabbats av förlossningsdepression när Ellen föddes.
Efter ett tag började Hanna misstänka Sven för olika saker. Hon sa att han väckte henne om nätterna och sedan låtsades sova.
Hanna trappade på egen hand ner sina mediciner och fick svårt att sortera vad som var sant.
Hon sa att Sven var så tyst när han kom från jobbet och att han aldrig berättade något om sina dagar – och hon trodde att han medvetet höll henne på avstånd.
Det gick så långt att Hanna bad Sven flytta, men utan att göra slut. Han blev väldigt sårad och tyckte inte att det var någon vits att vara tillsammans om man inte kunde bo ihop.
Till slut bröt han helt med Hanna och flyttade till en grannstad. Då blev Hanna ledsen, men förstod ändå inte att det var hon själv som stött bort den som älskade henne.
Hannas humör förvärrades
Det blev allt svårare att umgås med Hanna. Hennes humör styrde vårt umgänge helt och hållet och nästan all min energi gick åt till att vara i hennes närhet.
Men när hon sa att hon skulle flytta till grannstaden för att lättare hitta jobb ställde jag som vanligt upp.
Hanna hade hyrt en flyttbil och sa att flera skulle hjälpa till men det var bara jag som kom.
Som vi slet för att få ner alla saker i bilen. Till slut kom Rolf, en manlig bekant, och vi lyckades få ner de tyngsta sakerna som vi aldrig hade orkat ta själva.
Väl på plats i den nya lägenheten, tre trappor upp utan hiss, var det som att Hanna kopplade ur.
I podcasten Lätta ditt hjärta får du ta del av vanliga människors berättelser om svåra och utmanande perioder i livet. Podden bygger på läsarberättelserna som i många år publicerats i Aller medias veckotidningar och på allas.se. Programledare är journalisten Elin Samuelsson som vid sin sida har psykologen och författaren Helena Kubicek Boye. Klicka här för att börja lyssna – eller tryck på play i spelaren nedan!
Rolf och jag fick bära upp det mesta medan Hanna satt kvar i lägenheten.Jag fick påminna henne om att flyttbilen skulle lämnas tillbaka en viss tid och vi fick ställa en del av möblerna på gräsmattan utanför hyreshuset för att hinna.
Det var Hannas ansvar att lämna tillbaka bilen i tid, men jag var ganska säker på att jag skämdes mest för att vi blev sena.
Jag kände mig både fysiskt och psykiskt utmattad. För att komma hem fick jag åka med Rolf som kört i sin bil. Han hade en tid att passa så vi fick lämna Hanna med en del saker kvar att bära upp.
Något tack fick vi aldrig. Hanna stod bara på gräsmattan och tittade efter oss.
Jag hörde inget mer från Hanna efter detta mer än ett flyttkort. Från andra fick jag veta att hon hade svårt att behålla jobb och att hon till slut flyttade till en liten ort söderut för ett vikariat.
Jag vet inte vem som hjälpte henne med flytten den gången.
När telefonen ringde en dag i maj blev jag mycket förvånad över att höra Hannas röst igen.
Det blev ett trevande samtal där hon berättade att hon var tvångsintagen inom psykvården. Hon frågade om hon fick ringa mig fler gånger och prata och jag sa att det gick bra.
Varje gång Hanna ringde lyssnade jag på hennes planer. Hon sa att bara hon träffade en man att lägga sin kärlek på skulle hon bli trygg och allt ordna sig.
Jag hörde på Hanna att hon inte mådde bra och ibland tyckte jag att hon pratade mer med sig själv än med mig.
Hon sa att hon ville flytta tillbaka till hemstaden eftersom det skulle vara fint att vara nära oss. Då kände jag att jag måste välja.
Trots att det var flera år sedan Hanna gjort slut på min energi kunde jag inte låta det hända igen.
Jag hade min familj att ta hand om och jag räckte inte till mer. Jag slutade svara när Hanna ringde och var kanske feg som skickade ett sms där jag skrev att jag inte orkade ha kontakt.
Hanna flyttade ändå tillbaka och jag hörde av en gemensam bekant att hon ställt upp som kontaktperson.
Det fanns beslut på att Hanna skulle ta sig till sjukhuset varje dag för att ta sina mediciner, de litade väl inte på att hon tog dem annars.
Hanna hälsade inte när vi möttes på stan och jag undrade om det var av respekt för mitt beslut. Eller kände hon inte igen mig? Jag fick veta att hon inte hade några minnen av de sista åren här hemma och undrade hur det kändes för henne att vara tillbaka.
Jag har många gånger undrat om jag hade kunnat göra något annorlunda. Men varje gång kommer jag fram till samma sak, att mina barn behövde mig mer. Jag hoppas att Hanna än en gång kommer att finna någon som vill henne väl.
Berätta din historia!
Läsarberättelser är era berättelser direkt ur livet. Ett liv innehåller så mycket – glädje, sorg, dramatik och spänning. Alla bär vi på en historia.
Vill du berätta din? Mejla oss på [email protected]