Anne mötte kärleken på en oväntad plats: ”Det var något som hände”

Det är en kall februaridag 2012 i Grönlands näst största stad, Sisimut. Anne ska snart flytta hem till Danmark efter sex år på världens största ö. Hon står på det lokala postkontoret för att fixa några sista ärenden när hon hör en röst bakom sig: ”Hej Anne! Vad gör du här?” Där står Henrik. Anne kände honom inte direkt, men hon mindes honom väl. Han hade gått i samma klass som hennes storasyster.

Anne Thomsen, 41, kommer från Römö utanför Jyllands västkust och hennes släkt har bott på ön i 14 generationer. Henrik Manø Stenrøjl Kristensen kommer också från Römö, och hans släkt går 16 generationer tillbaka på samma ö. Nu stod de två römöarna på ett postkontor på Grönland. Henrik skulle in och göra ett snabbt ärende innan han skulle fortsätta vidare på inspektionsfartyget där han var kapten. Och Anne skulle hem till Danmark.

nöjeBokaktuella Eli Åhman Owetz lämnade stan: ”Jag trodde aldrig jag skulle bo på landet igen”

Tajmingen kunde inte ha varit mer slumpartad eller lyckosam. Det korta mötet i norr ledde nämligen till att Anne och Henrik i dag lever tillsammans på Römö i ett rött hus med halmtak. De tre barnen Freja, 10, Klara, 8, och Sejr, 4, växer upp som ytterligare en generation med lång släkthistoria på ön i Vadehavet.

Anne arbetade som sjuksköterska på Grönland

Anne är utbildad sjuksköterska och med sin starka reslust låg det nära till hands att söka jobb på Grönland. Hon skulle vara borta i sex månader men stannade i hela sex år.

– Jag hade varit på en ridresa på Island med min pappa och föll för den fantastiska naturen. Jag tycker om det karga och öde landskapet, och jag uppskattar även kulturen på Grönland. Grönlänningarna är väldigt direkta. De förhåller sig till vädret och tittar inte så mycket på klockan. De är fantastiskt fina människor, säger Anne.

Som nyutbildad sjuksköterska fanns det flera möjligheter för Anne att förkovra sig.

– Ganska snabbt fick jag ta eget ansvar. På kvällar och nätter finns inga läkare på sjukhuset, och det lär man sig mycket av. Jag hade också många olika sorters uppgifter. Jag blev handlingskraftig, självsäker och fick skinn på näsan. Det gillade jag verkligen, berättar Anne.

Hon förlängde sin Grönlandsvistelse och blev fast anställd. Hon hade ingen tanke på att flytta tillbaka till Römö, och när hon träffade en grönländsk man och fick dottern Freja kände hon ännu starkare anknytning till ön.

– Jag hade grönländska vänner och genom min pojkvän fick jag en grönländsk familj. Det betydde mycket för mig att inte bara vara en turist. Jag tycker att man ska integrera sig där man bor. När jag tänker tillbaka på Grönland minns jag några riktigt fina år.

– Grönlänningarna är lugna, avslappnade människor. De drar ner på tempot och säger ”det ordnar sig”. De lever sida vid sida med naturen och årstiderna och har en stark gemenskap inom familjen. Vi åt ofta tillsammans med min pojkväns familj, och fanns det för mycket mat ringde man efter någon som också kom och åt. Det spelade ingen roll att det var fullt kring matbordet, vi åt i skift. Och vid födelsedagar hade de jättestora kaffekalas som överträffade de jylländska kaffeborden med råge, säger Anne och ler.

Flyttade in hos Henrik på Römö

När det tog slut mellan Anne och pojkvännen började hon fundera på att återvända till Römö.

– Men jag hade ju min grönländska familj. Och jag behövde naturen. På Grönland finns det alltid någon i bekantskapskretsen som har en båt så att man kan åka ut och fiska. Jag hade också en egen snöskoter. Det är fantastiskt att kunna åka ut på fjället. Skoter är det näst bästa om man inte har tio slädhundar. Man behöver inte åka långt förrän man lämnat civilisationen bakom sig.

Och så var det mötet med Henrik. Anne hann aldrig se fartyget innan Henrik hade seglat vidare, men de hann båda känna att det fanns mer än bara en allmänt bra stämning mellan dem.

– Henrik seglade runt Grönland bland annat för att hjälpa till med fiskerikontrollen. Han reste två månader i taget och hade permission två månader. Vi sågs bara snabbt på postkontoret, men det var ju något som hände där, konstaterar Anne.

När Anne och Freja kom hem till Römö var Henrik hemma på permission. Han hade en vecka kvar innan han skulle tillbaka till Grönland och gav Anne nycklarna till sitt röda hus med halmtak. ”Flytta in med Freja, mitt hus står ändå tomt”, löd uppmaningen innan han gav sig av igen.

– Och det gjorde vi, säger Anne och ler. Det var bara så det skulle vara. Vi blev tillsammans.

– Jag tror det spelade roll att vi kände varandras familjer, annars hade det nog inte gått så snabbt. Henriks föräldrar tog emot mig och Freja med öppna armar. Det vara bara så det skulle vara, upprepar hon.

Jobbar i familjeföretaget Thomsens ridcenter

Året därpå kom Klara till världen. Henrik fortsatte åka till Grönland två månader i taget, så de hade ett ganska otraditionellt familjeliv.

– Två månader är lång tid när man har små barn. Det händer så mycket i deras liv. Vi hade videosamtal, men jag stod ju ensam kvar med allt när Henrik åkte i väg. Man fjärmar sig lite från familjen när man är borta så länge, och vad ska man ta sig för när man väl kommer hem och vet att man snart ska resa igen? Det är svårt att vara sjöman och sjömanshustru, så det känns skönt att Henrik är hemma nu, säger Anne.

Se också: Kristin fick cancer i foten – blev blind

Efter reklamen: Kristin fick cancer i foten – blev blind: ”Försöker se en mening i allt som sker”

Henrik är officer i flottan och kan arbeta hemma på Römö flera dagar i veckan. Anne har haft lite olika jobb sedan hon kom hem. I början arbetade hon som hemsjuksköterska, vilket inte var optimalt för en sjömanshustru som var ensam med barnen i långa perioder. Hon fick jobb på ett tyskt företag som bygger vindkraftverk till havs och efter det fick hon en anställning i en tygaffär.

– Jag talar flytande tyska, vilket är en fördel här på Römö där vi har många tyska turister. Jag sålde tyg och lärde kunderna att sy kläder. Min farmor sydde kläder till kvinnorna på Römö, som jag minns det satt hon alltid vid symaskinen.

I dag är Anne Thomsen klädd i ridbyxor och munktröja med texten Thomsens Ridcenter tryckt på bröstet. Hon är på god väg att kunna kombinera sin passion för hästar med att förhoppningsvis bygga vidare på släktens historia på Römö.

– Min pappa hade en gård med mjölkkor, som ingen av oss tre syskon hade någon lust att ta över. Min bror är läkare och forskare och inte alls intresserad av jordbruk, och vi systrar var inte heller så intresserade. Jag var 16 år och gick på gymnasiet i Tønder på Jylland. Jag tänkte nog inte att jag skulle bo kvar på Römö då.

Det vet hon däremot nu att hon ska.

– Vi kan inte föreställa oss att bo i stan. Vi måste ha naturen inpå knuten, det ger oss ett helt annat lugn. Det kan vara fullt upp på somrarna när alla turister kommer, men det kan vi leva med eftersom vi vet att de åker hem igen.

Rekommenderar Römö från hästryggen

Annes pappa sålde släktgården 1996, men det innebar inte att han slutade arbeta med djur.

– Turisterna kom och frågade om de kunde låna pappas hästar, och så lånade han ut dem. Han köpte fler hästar och började rida runt med turistgrupper. Det blev till slut ett ridcenter som bara växte. Jag tror att han har 50 hästar i dag. Förra året frågade han om jag ville jobba för honom, så nu arbetar jag med hästarna i stallet och rider med turister. Det är fantastiskt att rida på stranden och i skogen. Om man vill uppleva Römö så ska man göra det från en hästrygg, konstaterar Anne.

Anne Thomsen är precis där hon ska vara. Från det röda huset kan man se till Henriks föräldrar, och Annes syster driver en restaurang i Havneby på Römö. Ringen är sluten.

– Det är skönt för oss att ha våra föräldrar i närheten. Vi kan fortfarande lära oss mycket av dem, och barnen kan lära sig av sina far- och morföräldrar. Henriks pappa är gammal fiskare, så de lägger garn och seglar tillsammans. Det är grymt att barnen får lära sig det. Det är också fint att kunna stå vid våra föräldrars sida när de åldras och ge tillbaka av det som de gett oss.

– På lite längre sikt är tanken att jag och min syster tar över pappas ridcenter. Vi vet inte hur och när. Det kommer. Tills vidare är det vår 80-årige far som är chefen, säger Anne och ler.